Lagom road....

En lång arbetshelg avslutades och det fanns några få viktiga timmar kvar som skulle spenderas med min dotter.

När jag kom hem var hon startklar med sin lilla cykel, jag var lagom road av aktiviteten, men jag vet hur viktigt det är att vi är tillsammans och gör saker gemensamt. Den tiden kommer försvinna om några år.

Så jag tog på mej min cykelhjälm så även jag var redo. Vi cyklade ner på Vesan och gosse vad vackert det är. Det går inte med ord beskriva, inte med bild heller, det måste upplevas. Så välkomna ;)

Liljekonvaljerna vid åkerkanten börjar göra sej redo för att sprida sin magiskt goda doft, några dagar till av värme behövs nog, men snart, snart.

Vi hoppade av cyklarna där det lutade uppför och där jorden var uppvällt, ingen av oss ville ha skrapade knä.

Innan vi vände hemåt plockade vi en bukett ogräs i dikets kant, det var så gult så ögonen kisade mot den stora buketten. Vi flinade och sa att nu plockar vi in solen och ställer den på köksbordet.

Vi gick landsvägen hem och jag njöt av att se mitt trygga hem omgivet av den massiva grönskan. 

Jockarp och Månsagården Jag kunde bara skaka på huvudet över allt det vackra.

buketten på bordet och Mollies kläder åkte av. Söndagsbadet var ett faktum. Den lille glidaren flöt runt i badet bland allt skum, själv roade jag mej en meter bort med att vika tvätt. Rättvist? Nä knappast.

Efter badet kröp hon upp till mej i soffan och la sej med huvudet i min famn. Jag strök lätt med mina fingertoppar över hennes ansikte. Hon blundade och sa:

- Du är så bra på detta mamma.

Mm, det är för att du är det allra viktigaste för mej.

Även nattningen blev lugn och mysig, hon frös lite så jag la mej nära och höll om henne, det slog mej hur stor hon faktiskt var. Det var ju inte så längesen jag fick lyfta henne upp i sängen om kvällarna.

Jockarp.