Krigare.....

Smakar bra....

Sönderfall är vägen till förändring.....

Uppstigning 05:00. Tandborstning, löparkläder på och sen bar det av.
Upphämtning av en vän och löpare, vidare öppmötning med fler löpare.
Framme i Köpenhamn och vi var redo. Glädje, förväntan och bajamajor det var timmen innan starten det.

När starten gick var det ett bra tugg i tempot. Jag och min partner rullade på, efter fem kilometer tittade vi på varandra och samtidigt sa vi, för tufft. Och nä tempot i sej var nog egentligen inte för hårt, bekymret var den stora gigantiska gula boll som kommit upp på himlen och redan brände hett på våra kroppar. Jag vet att jag är superkänslig mot värme när jag springer och efter halvmaradistansen förstod jag att jag kommer få en ruskigt tuff väg in mot mål. Å tänk, jag hade helt rätt.

Kroppen var stark, det var inga bräck där, men magen var allt annat än ok. Jag kände att min kropp inte hanterade den vätska jag fick i mej på ett optimalt sätt. Magen blev bara större och större jag skvalpade fram.
Vid 32 km fick jag slå av på takten, jag mådde illa. Vid 35 kom första spyan.
Fantastiska människor kom fram till mej och frågade hur jag mådde, jag fick vatten och av en barnfamilj som hejade på löparna i loppet fick jag ett kinder ägg. Jag åt upp det och nepp det var inte så överraskande att ägget åkte upp igen vid 38 km.

Det fanns ingen annan möjlighet än att ta det väldigt lugnt in mot mål. Jag var helt slut och magen krampade efter ansträngningen men att tömmas.
Jag såg medlöpare ligga i kanten av vägen, sjukvårdspersonal överallt, ambulanser, tårar, smärta. Jag tänkte, där ska inte jag ligga, jag ska ha min medalj och jag ska snart åka hem till Mollie.

Vid 40 km började jag springa, benen var fortfarande starka men det var nog det enda på kroppen som var starkt, till och med huvudet vacklade.
Jag frågade mej själv:
- Tycker du att detta är roligt Leonora?
- Nej inte ett dugg.
Jag flinade åt mej själv för jag visste att medaljen snart skulle hänga runt min hals och jag var såå värd den. Och då skulle det vara värt all smärta.

De sista kilometerna och in på upploppet sprang jag sida vid sida med en kille som körde sin dotter i rullstol. När vi var 30 meter från mål stannade han rullstolen och hjälpte sin dotter ur, dom sprang de sista metrarna tillsammans över mållinjen och mina tårar forsade ner över mina kinder. Så otroligt vackert och starkt.
De slog mej att det är just det som är tjusningen med att plåga sin kropp i ett Marathon, det kan hända så otroligt mycket under timmarna man är ute. Själv gick jag genom hela mitt känsloregister under Köpenhamns 40:e Marathon. Och det registret är stort.

Hela gänget fick smaka medalj....Grymt.

Den 16:e medaljen bärgad....

Jockarp.