Vänner och nålmålning...

Ja vad ska man säga, gårdagen flöt på.
Den innehöll de mesta som händer när man är mor.
Allt kretsar kring Mollie, men det är ju så det ska vara, det är därför jag är hemma, jag ska ju bara vara mor nu.
Innan kretsade världen bara runt mej och min sk fru, varje dag skulle de hittas på något nytt roligt och spännande, eller helt enkelt bara mysas.
Nu är det så annorlunda, man gör allt det fast på ett barns villkor, vi gör mycket roligt och varje ny dag med Mollie är spännande, och det mys nog mer nu än någonsin här på Månsagården.
Men det är ändå något som känns märkligt, jag vet inte om det kan vara det att man umgås den mesta tiden på dagen med ett barn i stället för med en vuxen, och i mitt fall var det ju väldigt tvära kast från att dela vardagen med en vuxen till med ett litet barn, vi pratar inte riktigt om samma saker.
Men ändå funderar jag ibland på om inte Mollie ändå är vuxnare än vad min sk fru är.

Vi hade en jobbarkompis på besök, och han satt med Mollie i famnen som om han aldrig gjort något annat, mysigt att se när karlar är så mjuka, de är verkligen manligt.
Han lär nog bli en bra far när det blir dax för det.

Dagen avslutades med ett julbord nere i Hällevik. God mat och gott sällskap. Det var nära till skratt och man drogs med, det var härligt, vad mer kan man begära.
Mollie blev så väl omhändertagen, ja jag med förstås, men alla gullade med de lilla underverket, och hon bara njöt. Det är så skönt att känna att det inte är några problem att ta med sej henne någonstans, vi är verkligen välkommna överallt, både Mollie och jag, och det är vi så glada för...Tack för det.

Men en dag utan funderingar om livet och kärleken går ju inte. Så även i går kväll så kom ju kärleken upp på tal. Ett annat brustet hjärta lättade sina innersta tankar om just de, det stora sveket.
Hon hade blivit lämnad för en annan, jag kände igen mej i så mycket hon sa, så det var nästan kusligt. Dom hade separerat långt senare än vi. Men hon hade ändå kommit en längre bit på sin bearbetningsväg än jag.
En skillnad jag märkte tydligt av hennes ord var, att hon var rysligt arg, hon var så arg så hon skulle kunna göra både det ena och det andra med denna man som sårat hennes känslor.
Jag känner inte den ilskan, jag hade nog viljat göra det, men den vill inte komma, visst är jag arg ibland, men fortfarande är jag mest ledsen och besviken på mitt livs kärlek att hon bara kunnat lämna oss, lämnat oss med en massa frågor och inga svar.
Jag förstår ju inte vad som hänt.
Jag tror ju fortfarande att hon är sjuk och att hon behöver vård för det, och så måste de vara.
Jag tror fortfarande på den stora eviga kärleken.
Ja de är naivt, men vad ska jag göra?

Mollie har haft audience här, det blev fullt hus idag, med en massa härliga vänner.
Fika och snack och Mollie låg i famnar hela tiden...Hon har det bra hon.

Å så idag har jag bokat tid hos nålmålaren, på lillejulafton smäller det, då ska de svidas i det vilhelmssonska skinnet igen. Jag ser det som en liten julgåva till mej själv. Hoppas nu inte man börjar lipa bara, det var ju ett tag sen sist de målades på min späda kvinnokropp, närmare bestämt 16 år sen. Men jag har ju svårt att tänka att det skulle smärta mer än en förlossning.
Jag får lov att återkommer i frågan.

Vänner i Jockarp

Samvete och stora damen....

Mollie i hästhagen.

En rask promenad på berget med en vän och hennes lille son, svetten pärlades under mössan, men tankarna skinrades. Vi pratade om ditten och datten, om barn och barnuppfostran.
Hon berättade att hon tyckte de var trisst att hennes partner inte var mer delaktig i deras sons liv. Hon kände sej ensam i bland, att hon satt i samma sits som ja fast hon då hade ett förhållande, och det är ju beklagligt.
Bättre ensam i ensamhet än ensamhet när man är två.
Jag förstår hennes frustration.
Är man två om att sätta ett litet barn till världen så borde de ju vara så att man ska vara två om uppfostran och ansvaret.
Jag tycker att skaffar man barn så borde man väl vilja ha barnet, att vilja vara med de så mycket man kan, sån är jag iallafall. Men vi är helt klart olika.
Och det är märkligt hur det ser ut, olika familjeförhållander, man tror att det finns en norm om hur en familj ser ut, men ju mer man pratar med folk och man kommer under ytan, så ser man att det är så olika.
Det är ju på gott och ont.
Men det känns ju bra för mej, jag känner mej inte helt ute och cyklar, det är kanske inte ens någon som höjer på ögonbrynet åt att jag är ensam med Mollie.
Men om jag berättar min story så höjs det nog ett och annat.
Märkligt vore det väl annars.

Det var ju ett väldigt blåsande det blev i går, men det är mysigt att sitta inne och titta ut när det är busväder, men Mollie och jag var tvungna  att ta en sväng till stora staden, det var dax för vikt och längd koll. Hon ha växt 1.5 cm och vikten var 3820g det ökar minsann på. Sköterskan sa att dom brukar vara glada om dom ökar 150g i veckan, mitt lilla troll har ju gått upp 310g, här är det minsann grädde i systemet.
Och nu var det tydligen dax att börja med dom berömda dropparna, AD hette dom innan, nu är det visst bara D.
Vi får väl testa i morgon, ska bli spännande och se hur de går, om man nu bara tya komma i håg de med.

Vi skulle haft besök av några vänner här på kvällen, men vi kom fram till att det inte var lämpligt att ge sej ut i detta vädret, så vi gör ett nytt försök på söndag.
Så i stället så våldgästade vi min bror och hans familj, vi provade än en gång att göra ett handavtryck på Mollies hand, och återigen misslyckades vi. Grrr... Men skam den som ger sej, moster och kusinerna gav sej inte, dom tog med sej Mollie till övervåningen och det hördes väldiga skrik därifrån, men efter ett tag kom dom ner med fin fina bilder både på lilla handen och foten.
Dom hade helt enkelt kört henne i scannern.
Vad gör man inte för konsten.
Så nu är det väl bara att beställa tid till nålmålaren och få det överstökat.

Fick höra på byn i går att min sk fru blivit så nervös när jag hade skickat henne de där messet när jag var på BB, och att hon hade väntat hela dagen på att JAG skulle höra av mej om hur det hade gått....Hon måste skämta.
Jag sträckte ut handen än en gång, och hon kunde inte bemöda sej med att svara på mitt meddelande när jag var i den känsliga situationen som jag då var i.
Ja man kan ju vända på allt för att döva sitt dåliga samvete och vända på allt har hon verkligen gjort dom sista månaderna. Det känns som om hon vill ge mej dåligt samvete för att jag inte hörde av mej. Men nej tyvärr det får jag faktiskt inte...
Jag har kört med öppna kort hela vägen, och jag har inte haft någon anledning att göra något annat heller, till och med så öppna så jag skickade iväg de där messet, de hade jag absolut ingen skylldighet att göra, men jag tänker på andra och jag tänker på henne.
Att hon skulle slippa höra på byn att de barn som det var meningen att hon skulle uppfostra och leva med hade kommit.

Idag fick Mollie träffa Tara för första gången, det gick bra, Tara har gått och sett sur ut varje dag när hon sett att jag har puffat på barnvagnen, hon känner nog att hennes dagar med mej i sadeln är över och förbi. Men jag fjäskade lite med ett äpple och då mjuknade hon en aning.
Efter promenaden idag så blev det badbaljan, vi ska nämligen i väg i kväll och då måste vi ju vara rena och fina, någon ordning får det vara på torpet. Nu blir det soffhäng för hela slanten.
Och mys med mitt hjärtegryn.

Efter badet.

Snöigt i Jockarp

Längtan...

Bekymmersfri.

Alla kloka fina ord som alla säger till mej, om vad det gäller min stora sorg, om att allt kommer att lösa sej.
Att det kommer att bli bättre och lättare med tiden.
Att jag kommer att komma över min livs kärlek.
När jag lyssnar på det, så känner jag mej stark känner att jag kommer att komma ut på andra sidan som en starkare och lyckligare människa.
Men i min ensamhet så jagas allt det iväg av desperationen, paniken och längtan.
Längtan efter att min dotter skulle få leva i den familjen som var planerad.
En familj som var öppen med vad dom tänker och känner.
En familj som stod upp för varandra i nöd och lust.
En familj som visste vad dom ville.
En familj som var stolta över vad dom gjort med sina liv, att dom levde med en öppenhet och att dom skapat ett nytt litet liv.
Jag längtar...

Men det jag fick var endast ett stort svek.
Den grymhet, falskhet, alla lögner som hon nu har gett mej, hon som endast hade visat mej kärlek i alla dagar, fram tills i sommras.
Sen vände hon oss ryggen och gick sin väg utan ett vettigt ord.
Det är ett svek som jag inte tror någon riktigt kan förstå.
Jag kan inte.

Jag måste låta sorgen härja fritt annars kommer jag aldrig vidare.
Jag måste sluta hoppas på att allt ska bli bra igen, gör jag inte det så kommer jag att bli fast i min sorg.

Men hur överger man hoppet?

Läste någonstans någon gång att kärlek är något som man inte kan äga, stjäla eller köpa.
Den kan bara ges, upplevas eller förloras.
ja jag ha gett bort min kärlek.
Jag har upplevt den.
Och jag har förlorat tron på den.

Och jag har tyvärr förlorat min tro på männskligheten, jag har förlorat mina blåa naiva ögon.
Dom ögonen som har trott på evig kärlek.
Hon har förstört mitt stora god hjärta, de hjärta jag gav henne, de hjärtat jag aldrig kommer att kunna ge till någon annan, aldrig inte igen.

Och det har hon gjort utan att ge en enda liten förklaring.
Och det saknar allt förnuft.

Men det måste kanske vara så.

Men medans min kärlek blev starkare och starkare av allt vi gick igenom på vår resa, vår resa till lilla Mollie.
Så blev hennes tydligen bara svagare och svagare.
Men en ärlighet skulle man kanske kunna förvänta sej.


Dom som säger att livet inte är lätt att leva, vad jämför dom då med ?


Längtan i Jockarp.

Fika, självmordsbombare och klappar...

Hästtjejerna :)

Ja man kan väl säga att mycket av ens vakna tid som mammaledig består av att fika och att umgås med folk.
Denna veckan har det varit mycket fikande, i går var vi bortbjudna, det var ett upplyftande fika besök, med en människa som väljer att se saker på sitt egna lilla sätt och det bli väldigt intressant diskussioner.
Det är bra med människor som ger energi och inte tar, jag behöver mycket såna människor i mitt liv.
Det lär bli fler fikastunder där hoppas jag.
Vi pratade om människor som inte är så sunda och människor som inte är så lämpliga att ha i sina liv.
Och hon berättade att det fanns fler människor som är som min sk fru, hon sa att hon till och med träffat människor som varit värre, det tvivlat jag dock på. Är det möjligt?

Sen var Mollies favorit hästtjej här på kaffe rep, de går i ett..Morfar kom också, Mollie låg i hans knä, och när ja sen tog upp henne så luktade hon olja och diesel, ska börjas i tid med traktorlukter.
Det skönt att ha människor omkring sej, man har ju lite annat att fylla huvudet med då, än att bara gräva ner sej i alla tankar och frågor man har.

Efter en lång, och en så gott som sömnlös natt så fick vi fikabesök 08,00.
Idag började bjudningarna tidigt här i Jockarp, i form av en väldigt kär gammal vän,och hennes lilla bedårande dotter som är fyra månader gammal, gud vad stora dom är i den åldern, helt otroligt att min lilla Mollie mys snart är så stor.
Min sk fru kom klart upp på tapeten, det var ju ovanligt.
Min vän sa att hon hade kunnat räkna upp 50 par som hon trodde skulle dela på sej innan hon skulle räknat upp oss. Och jag kan ju som vanligt inte göra annat än att hålla med.

Vid ett snåret kom en jobbarkompis och hans fru, och då var det fika dax igen. Han är sjukskriven så då går de ju bra att träffas på dagtid.
Dom tyckte att Mollie var så fin, och att hon hade så fina färger, och att hon var otroligt snäll och rar, dom satt och gullade och pratade med henne, de var så mysigt.
Och jag tog klart åt mej av alla vänliga ord.

Jo sen har det ju pratats en hel del om den här självmordsbombaren, det är ju fruktansvärt, jag undrar om det någon gång kommer att komma hit, till den lilla delen av världen som jag lever i. Eller att det är som jag alltid sagt att det är en säker plats att växa upp på.
Stockholm vs Jockarp. Vilket är säkrast för ett litet barn?
Jag röstar faktiskt på Jockarp, och har man nu barn så får man väl se till att dom får växa upp i trygghet.
Det är väl klart att risken för att bli ormbiten eller getingstucken är större här än i en storstad, men jag föredrar nog det.
Nej vi är trygga här.
Mitt hem är min borg. Eller vår borg.

Julklappar,julklappar alla dessa julklappar. Jag har väldiga problem varje år när det börja närma sej jul.
Jag gillar ju inte julen.
Jag gillar inte överflödet, jag mår dåligt av alla saker som man köper till varandra som saknar värde, matrialistiska saker utan känslor, man köper saker för att man måste.
Och det är en plåga innan man kommer på vad man ska hitta på och köpa. Ångerst, ångerst och ångerst.
Jag och min sk fru gav nästan aldrig några gåvor till varandra, vi ansåg att vi redan hade allt. Jo ett år fick jag en get av henne, då blev jag faktiskt väldigt rörd, det var en fin gest. Men oftast blev de inget och i stället så åkte vi på semester eller hittade på någon annan trevlig liten utflykt, vi tyckte likadant i det avseendet.
Så jag funderar på om jag helt enkelt kan hoppa över att köpa något till Mollie.
Eller man klassas då som en dålig mor?

Det här med barn det är ju väldigt märkligt, det är väl så stort så det är därför man inte förstår det.
Men om man nu tänker som i Mollies fall, hon vägde 3305g när hon kom ut, och ändå så var hon färdig på något sätt, hon ser ju ut som en människa och beteer sej som en, men i lite mindre skala. Men ack så hjälplösa och bekymmersfria dom är. Jag vill dit igen.
men det är väl som min mor säger, du har redan haft de så en gång. Du får nöja dej med det.
Tänk att ligga i sin mors trygga famn och bara titta med nyfikna ögon på allt som händer runt omkring, ligga och titta på fotografierna på väggarna eller skenet från julstjärnorna där i fönstret.
Men ja jag vet, det är verkligen inte alla som har det så.
Och det där med närhet, när man har barn så ser man hur viktigt det är, jag kan ha hjärtegrynet i famnen tills hon somnar, sen lägger jag ner henne, ja då vaknar hon på direkten, sen tar jag upp henne, ja då somnar hon, visst är de konstigt.
Det bevisar ju bara att närhet och kärlek behöver man i alla skeden i livet, dom som säger något annat, dom har nog aldrig upplevt kärleken, den kärleken till ett barn, den villkorslösa sanna kärleken.
Och det är underbart att känna att Mollies hälsa och välbefinnande hänger på mej och att jag kan ge henne  den bästa starten i livet en start med ömhet, närheten och kärlek.

Min lilla smurf.

Kärlek i Jockarp

Nya tag...

Lillkusinens kalla luciatåg.

Ja efter den något dystra morgonen i går, kunde de ju bara bli bättre, och bättre blev det.
Mollie och jag höll oss inne av förklarliga skäl, de var minus åtta grader, så morgon promenaden hoppade vi över.
Men vi fick besök på förmiddagen av en gammal jobbar kompis till mej. Det var trevligt.
Men hon berättade för mej att hon fått cancer. Usch tycker det är många som har det nu.
Att vissa har det bryr jag mej inte om. Men att snälla underbara omtänksamma människor ska råka ut för denna grymma sjukdom, det har jag svårt för att ta.

Det var som min granne sa till mej i går när jag pratade med honom, dom kan ta mitt öga min skalle och min lever, men mitt goda humör har dom inte lyckats ta...vilka människor det finns, som har krigat mot denna hemska sjukdom i nästan hela sitt liv.
Man kan ju bara beundra dom att dom orkar ha sitt goda humör.
När jag tänker på alla i min närhet som är eller har varit svårt sjuka så får jag nästan dåligt samvete för att jag gnäller om mitt brustna hjärta....
Herre gud, jag har ju de så bra egentligen. Men det är väl så med männskligheten, man blir aldrig nöjd.

Jag pratade med min vän från norr,och jag förundras över hur lika vi är i det mesta, hon är som jag. Säger vad hon tycker och känner. Hon säger till mej att hon tycker att det är bra att jag är själv med Mollie och att hon nu har väldigt svårt för hur min sk fru beteet sej, och att hon tycker riktigt illa om henne, och att hon är blåst, som lämnat detta klipp och underbara barn.
Jag håller väl med till en viss del, men jag tror ju fortfarande på att hon är sjuk.
Jag uppskattar våra små samtal, jag mår alltid bra efter att vi snackat även om vi pratar om tuffa och jobbiga saker.
Jag vet vad som händer i hennes liv. Och jag har gått igenom så mycket liknande saker, vi stöttar varandra och gläds åt varandras glädje.
Det är helt klart en människa jag vill fortsätta att ha i mitt liv.

Eftermiddagen blev också trevlig, vi tog oss in till stan och tittade på kusintjejens luciatåg. Det stod -4 på termometern, men jag tvivlar på det, det kändes mer som -24. Jag frös ända in i märgen. Och mitt lilla hjärtegryn bara sov. Jag är så imponerad..

En tanke slog mej och det var det som hände när jag och min sk fru var hos psykologen och hon sa att hon hade en så dålig barndom, och att hon inte ville att vårt barn skulle få en lika dålig.
Vad menar hon med det? 
Menar hon kanske att hon inte vill ha några barn. Och varför kom hon då inte på det innan?
Jag undrar om hennes stackars systrar med hade en så dålig barndom så att inte dom heller kan tänka sej att skaffa barn eller det är bara hon som är offer för denna nu så tråkiga barndom.
För om jag uppfattat allt detta korekt så utmålar hon sej själv till offret i denna storyn, och la familja köpte de..
Det har nog verkligen varit synd om henne när hon var liten med tanke på hur hon nu har behandlat oss. Exakt likadant som hennes föräldrar gjorde.
Enda skillnaden är att hon har två föräldrar, även om dom inte alltid betett sej som föräldrar, så har hon iallafall två stycken.
Och dom delade inte på sej innan barnen kom, utan dom försökte iallafall....Medans hon nu bara drog med svansen mellan benen. Utan varken då förklaring eller ett försök till att vilja lösa detta problem, vad de nu än må vara.
Men det tyder kanske på en traumatisk barndom, vad vet jag.
Jag har inget sådant att skylla på, jag får ta hand om Mollie hur bra eller dålig min barndom än var.

Ja gårdagen var verkligen upp och ner. Men den avslutades iallafall uppåt, och det är ju glädjande.
De var lite svajigt på kvällen, men efter ett långt och förtroligt samtal med en klok människa så kände jag mej väldigt lugn och tillfreds, även om samtalet resulterade i en massa frågor och ack så få svar, men som vi sa så är det bara en som kan svara på mina frågor. Om nu ens hon kan det.

De sista som hände innan jag slog igen gårdagen blad var att jag läste ett mail, ett mail som kom från en vän till min sk fru.
Hon berättar att hon har brutit med henne för att hon inte tycker att hennes beteende mot mej och Mollie var ok. Jag fick även ett mess idag som handlade om samma ämne.
Och jag måste säga att jag blir glad för att det finns människor som verkligen står upp för sina åsikter och även då visar det, men samtidigt blir jag ledsen för min sk fru räkning, hon måste ju snart vara den mest ensamma människan på jorden.

Och ensam det förtjänar ju faktiskt ingen att vara.



 Full fart i Jockarp.

Svart lucia...

Usch, fy. Vet inte om det var bra att jag vaknade i dag, eller om jag föredragit att ligga kvar och drömma vidare.
Jag mådde inte bra iallafall när jag slog upp mina ögon, jag kände mej orolig och allmänt kymig.
Vaknade av att jag drömde om henne, hon min vän i livet.
Hon som var mitt allt.
Jag drömde om henne när hon stod där så lycklig i sin bröllopsklänning, jag drömde om hennes hand som smekte min kropp
Den hand som höll min när vi gick igenom eld för att få vårt barn.
Handen som höll i min när alla undersökningar gjordes.
Handen som höll min när jag var liten och rädd när vi skulle göra detta stora under.
Hennes händer i mina när vi lovade våra hjärtan till varandra...

Jag drömde om hennes leende när hon mötte mina ögon.
Leendet när jag löjlade mej med att sätta vissa klädesplagg på huvudet i stället för där dom skulle sitta. Hennes vackra leende när hon såg mina stora naiva ögon när hon visade mej hennes värld.
Drömde om alla glada stunder, när hon kom hem från jobbet, trött och sliten, när hon låg i soffan och berättade om hur hennes dag varit. När jag tog hennes små fötter och började massera dom.
Eller när hon stod i duschen och jag smög mej på henne och jag såg hennes lyckliga ögon, när hon skakade på huvudet med ett snett leende på läpparna, då tänkte hon på  mej och den lyckan att hon fick dela sitt liv ihop med mej, sin livs kärlek.

Och det är ju just allt detta, dom små sakerna i livet, ett leende här, en smekning av en hand där, det är allt detta som gör så ont.
Vad är det jag har missat, eller vad är det som hon inte ser som jag har sett?
Det bubblar upp saker om henne både i vaket och i drömtillstånd.
Små små saker som man nog aldrig skulle funderat på, om nu livet sett ut som de borde.
Jag hoppas för min egen skull att detta är en del av min bearbetning.
Och att det inte kommer att vara livet ut.

Samtidigt som jag har dessa tankar i mitt huvud, så blir jag så fruktansvärt arg och förvirrad.
Alla frågor jag har.
Varför gör hon så här mot oss?

När jag tänker på det så tror jag inte att det är sant, o ja de är för sjukt för att vara sant.
Att jag ska behöva gå igenom allt detta, jag som var så säker på vår kärlek.
Jag som var säker på min sak redan första gången när min grönbruna ögon mötte hennes blå.
Det var kvinnan i mitt liv, hon jag skulle leva mitt liv med....
Så vad var det som gick fel?

Saknaden är i bland olidlig, jag mår fysiskt illa när jag tänker på att mitt liv med henne är över....
Jag vill inte.
Varför vill hon avsluta våra år tillsammans utan en enda liten förklaring till oss.
Jag vill ha svar.
Jag är värd svar.

Men i nästa sekund tänker jag, hon är inte värd oss.
I nästa sekund hoppas jag att hon mår så mycket sämre än jag, för det förtjänar hon, och jag tror på rättvisan.
I nästa sekund säger jag till mej själv, bit i hop kvinna...Hon har gett dej det vackraste en annan människa kan ge, hon har gett bort sitt barn till dej.
Denna dumma människa har gett bort sitt barn till mej.
Ja det är nog så jag måste se på det hela. Och när jag tänker så, så kommer jag bara fram till en enda sak.
Hon måste verkligen vara sjuk.
Eller borde hon kommit på att detta var de sämsta beslut hon någonsin fattat, ett beslut som kommer att vara med henne livet ut.
Men hade hon kommit på de borde hon väl hört av sej...
Men jag måste tänka på att hon gett bort sitt barn till mej, tänka såna tankar så att jag inte fastnar i det gamla, de gamla livet, som nu mera inte finns.
Men ibland är det tungt, och de måste de få vara, men jag skulle vilja slippa alla tårar, dom bränner mej och jag bli tokig av det.

Och när jag sitter med mina rödgråtna ögon och tårarna brännandes ner för mina kinder, så se jag på min lilla underbara dotter, och då kan jag inget annat än att le, och säga dom tre vackraste orden.

JAG ÄLSKAR DEJ.


Jockarp.

Donations funderingar...

Granen är nu på plats, allt för Mollies skull. Tror inte hon bryr sej i år, men det är för min egen skull, att jag gjort vad jag kan för att hon ska få så normal uppväxt som möjligt.

Jag har mycket funderinga just nu kring hur Mollie kommer att bli när hon blir större.
Jag vet ju inte så mycket om donatorn, de enda vi bestämde var att de skulle vara en mörkhårig som var donator.
Och anledningen till det var att vi var rädda för om det blev en liten blondin så skulle hon bli för känslig för solljuset och eftersom vi gillar att vara ute mycke så tyckte vi att det var lämpligt. Då skulle man ju slippa att smörja in henne hela tiden.
Så det var enbart av praktiska skäl.
Vi tog en okänd donator för att vi kände att det var jag och min sk fru skulle bli föräldrar till Mollie alltså ansåg vi att hon inte behövde få mer information om vad hon kommer i från.
Men nu vet jag faktiskt inte om det var ett korekt beslut, det återstår väl att se.
Det var kanske egoistiskt tänkt med tanke på att hon nu bara har mej. Men nu är det ju försent att göra något åt det.

Jag funderar på om hon kommer att bli lik mej, eller om hon får egenskaper som jag absolut inte har, som att hon kanske blir musikalisk, eller om hon blir duktig på att rita och måla, vilket jag är helt oduglig på.
Det ska bli så otroligt spännade att följa denna lilla tjej på hennes färd igenom livet.

Men det jag vet om henne än så länge så verkar hon vara en väldigt trygg, glad och söt liten person.
Men ibland tror jag att hon lider av narkolepsi för att hon är så lugn.
Jag pratade med en kvinna som jobbat som barnskötare och hon hävdade att är föräldrarna lugna och trygga så blir även barnen det. Och de kan kanske stämma bra det, för jag känner mej faktiskt väldigt trygg i min mamma roll.
Betydligt tryggare än jag någonsin kunnat tro.
Visserligen har vi inte råkat ut för något besvärligt än. Men jag trodde jag skulle tycka att det var jobbigare att inte ha någon vid min sida att bolla frågor och ideer med, men det är väl så att när man måste fixa allt själv, då på något konstigt sätt så gör man det...
Man klarar helt enkelt mer än vad man tror.
Och vi lär och hjälper varandra framåt i vardagen. Hjärtegrynet och jag.

Sen var det de här med barnkläder, jag tycker det är så roligt, 2010 och det är så sexistiskt, blått till pojkar och rosa till flickor, varför är det så?
Min far han har ett jätte problem, när han ser något rosa så börjar det att kli på honom.
Och förra julen så köpte jag och min sk fru en fin tröja till honom som just hade färgen rosa.
Det var ju lite otaktiskt, men vi hade glömt hans klådproblem. Och inte nog med det, nu har han då fått två barnbarn som är flickor.
De stora barnbarnet klär sej enbart i rosa och  lila, och hon den lilla har också fått en massa rosa plagg, till hans stora förtret.

Men ett annat klädersplagg som jag har så roligt åt är det här plagget body, ja ni vet väl alla hur dom ser ut, detta benlösa plagg med knappar i grenen. Varje gång jag knäpper knapparna på Mollies body så får jag ett leende på läpparna, för jag tänker mej tillbaka till tiden när jag gick på högstadiet och nästan alla tjejer i klassen hade detta bebisplagg på sej, fast i vuxen storlek då. Body på och sen jeansen på över, vilket mode. Ja herre gud som det såg ut.
Tur att man själv inte varit något modelejon och kröp in i detta fruktansvärt fula plagg.

Mollie fyller ju tre veckor på måndag, och jag förundras redan av alla framsteg hon gör, jag tänker främst på det här med att kunna hålla huvudet själv. Vilket jag tyckte var väldigt obehagligt i början av vårt liv tillsammans, jag var helt enkelt rädd för att hon skulle "tappa" huvudet. Men redan nu så är hon stark, så stark att när hon ligger på mage på mej så kan hon hålla upp huvudet själv, är inte det väldigt tidigt?
Jag är väl som alla föräldrar, tror att mitt barn är något speciellt och märkvärdigt...
Ja men jag tror faktiskt att Mollie är något ut över det vanliga.

Det var en gnistrande vacker morgonpromenad vi gick på i morse, de var sex minus, och nysnö. Det är kämpigt med vagnen, men vad man mår bra när man fått svettats lite i uppförsbackarna.
Vi har hunnit med en konstutställning i Bromölla, med bästa dolan med idag. Det var kul och komma ut och se lite annat folk. Och en veckohandling blev det med, hjärtegrynet sov hela tiden, så det var så lugnt och skönt.

Jag hade en bekant på kaffe här i går, och hon har fyra egna barn, och vi pratade om vikten av att ta sej ut, att våga även om man nu är själv.
Jag berättade att jag tyckte de var jobbigt med alla grejer man ska slita och dra på.
Först ska man gå ut med barnvagnen i bilen och sen ska man in och hämta Mollie och resten av alla grejer som man behöver ha med sej.
Jag menade på att det kan ju bli lätt att man hellre stannar hemma för att man tycker det blir för jobbigt, Och blir det så med att lilla hjärtegrynet inte uppför sej när man är ute, ja då blir det nog lätt till att man isolerar sej.
Men jag tycker ändå att vi varit duktiga på att ta oss ut. Vi har ju varit på julbord, bowling, resturang, och shopping...Och nu håller vi på som bäst att planera en resa till Barcelona till våren.

Jag känner att vi är med i matchen Mollie mys och jag..

Jockarp.

Mail och vässad penna....



Myser på skötbordet,med kommunens renaste stjärt

 Fick mail från ett par gamla vänner igår, som betydde mycket, dom hade läst min blogg och ville visa sitt deltagande i min besvärliga situation och i mitt upp och ner vända liv. Dom skriver att dom tycker att jag skriver bra och att jag är stark som orkar ta mej framåt.

Att dom tycker att det jag skriver är bra är inte så konstigt, för som jag sagt innan. Det som kommer från hjärtat går till hjärtat.
Men att människor orkar ta sej tid och läsa och att man till och med skickar mej mail det betyder jätte mycket för mej.
Det är samma sak med alla kommentarer jag fått här på bloggen, all stöttning, det har verkligen visats att människor inte finner sej i allt som har hänt i mitt liv, att det absolut inte är ok att bli behandlad som jag blivit, jag är stolt och mäkta imponerad av all vänlighet som finns här ute i vårt avlånga land.

Efter att jag och lilla hjärtegrynet var med på bild i tidningen på sidan för nyfödda så är det många som har hört av sej och frågat vad som hänt, varför jag var ensam med Mollie, dom har tyckt att det saknades något på bilden.
Ja man kan ju säga att dom som inte visste vad vi blivit utsatta för innan, dom vet de nu.
Och alla säger samma sak, vad är det för fel på en människa som beter sej så mot någon annan...ja de frågar jag mej med.

Jag hade vässat min tunga och min penna i dagens blogginlägg, men jag fick tyvärr trycka på radera inläggs knappen.
Jag har ju lovat mej själv att jag inte ska sjunka så lågt som min sk fru och hennes lilla bihang gjort.
Jag ska stå upp för ord och handling.
Så när allt detta är över ska jag fortfarande kunna bära mitt huvud på rätt plats på min kropp, jag ska kunna möta andra ögon utan att behöva slå ner min blick och viktigast av allt att Mollie ska kunna känna en glädje och stolthet över att ha mej som sin mor.
Och med tanke på att jag har ca: 5-600 sidvisningar på min blogg var dag, så vill jag inte skita bort detta förtroende. plus då att jag vet ju inte vad det är för filurer som är inne och läser vad som pågår i mitt liv.

Och med tanke på stämningarna som dimper ner lite då och då i brevlådan med så är det säkrast att hålla sej till sakfrågorna.
Jag har fått en påminnelse på min fina stämning som låg här hemma när jag kom hem från BB....Det är så komiskt alltihop.
Om nu min sk fru kommit hit och skrivit på papprena med mej innan Mollie fötts så hade hon varit fri hemska mej nu.
Men eftersom hon inte kunde bestämma sej om hon skulle ha den underbara kakan eller äta den så ligger hon nu lite små pyrt till.

För enligt lag så är det betänke tid för mej bara för att Mollie föddes just den dagen som stämningen kom. Så hade den kommit dagen innan eller då om hon nu skrivit på papprena så hade nu allt detta varit ur världen både för henne och mej.
Men nu måste vi alltså vänta ett halv år innan man kan skriva på, det är ju så man håller på att skratta på sej.

Men med tanke på att hon tyckte att JAG hade satt käppar i hjulen för henne vad det gällde skilsmässopapprena. 
Så varför kom hon inte och skrev på dom i hop med mej, hon lämnade mej den 17 sep varför skicka en stämning den 22 nov då två månader senare?
Nej om det hade varit lite stake i den bruden så hade hon slutat upp med att försöka lägga skulden på mej...
Jag har inte käppat några hjul, de har hon gjort själv.
Och att man är så feg och omogen så man hellre går igenom tingsrätten med papprena i stället för att ta tjuren vid hornen, ja det säger tyvärr det mesta om den personen som jag lovat att leva med för resten av mitt liv.

Och jag tvingade henne inte att gifta sej med mej. Hon sa ja till mej med glädje i röst och ögon, hon sa ja till mej för att hon älskade mej, så vad nu den manipulativa stockholmska lurat i henne det vet inte jag. Men hon kunde tänkt sej för mer än en gång istället för att komma nu och ångra sej.
Personligen tycker jag inte att man skulle kunna skilja sej för har man inte bestämt sej hur man ska leva sitt liv, så ska man absolut inte lova någon annan människa något som man inte tror att man kan hålla.
Men hon tog nog väldigt lätt på det där med evig trohet, eller älska i nöd och lust, eller stå vid sin älsklings sida...
Det är inte klokt vad det är lätt att göra val i livet som öderlägger andras människors liv..
Men som en av vännerna skrev i mailet i går.
Att med tiden kommer hon att förstå att hon gick i från den totala kärleken.
Mycket kloka och tänkvärda ord.


Vi hade besök av en vän till familjen, som hade med sej en fin festblåsa till Mollie, så nu är nyårsblåsan fixad.
Vid klädprovningen hände det en liten olycka, lilla jackan blev nerspydd, så det blir tvätten för den direkt.
Samtidigt kom lille Viking och hans fina mamma på besök, och där hoppas vi Mollie och jag att vi ska kunna fortsätta att ha kontakt och att vi ska kunna hitta på en massa roliga saker ihop.

Vi var även i Bromölla bowlinghall där nästan hela släkten Vilhelmsson drabbade samman i en grym och spännande bowlingmamatch. En match som slutade med att min storebror drog det längsta strået och vann alltihop. Men jag får väl skylla på att jag fick amma mitt upp i matchen vilket resulterade i ett och annat streck på skärmen, som absolut inte skulle varit där.
Sen blev det ett resturangbesök. Och sen vidare hem i soffan, jag trodde de skulle bli en lugn afton framför idolfinalen, men hjärtegrynet blev dålig i magen, jag hann inte få på blöjan förens det var dax att byta igen, jag kan ju säga så mycket som att de hade varit skönt att fått lite avlastning med blöjbytandet just då, men vi fixade det hjärtegrynet och jag.

Idag blir det projekt utegran...vi får se om vi kan få ner den, men det slutar väl som vanligt med att den lutar mer än det berömda tornet i pisa.

Middagstid i Jockarp...

Pinkmagen....

ja de är väl så man ska se ut sommaren 2011 ;)

Pratade med A-J i går, vi pratade om att bli dumpad och övergiven, vi pratade om hur lång tid det tar att komma över sånt, hon blev dumpad i våras och har nu börjat ta sej uppåt en bit på vägen.
Men hon trodde att det skulle ta längre tid för mej eftersom mitt liv var ju färdigt så att säga, fru och barn.
Men hon lovade att finnas där med en värmande kram....Det låter väl underbart.
Jag älskar att kramas, oftas när jag eller min sk fru gjorde några vardagssysslor här hemma så rätt som det var, så la jag det åt sidan och gick fram till henne och kramade henne, jag sa att man måste kramas med i bland...Det är viktigt.
Ibland blev hon galen på mej, när hon höll på med något som hon ansåg vara viktigare, men jag kunde inte se vad som kunde vara viktigare just då.
Och tänk vad många kramar jag fått under tiden bara pga detta beteende som jag aldrig annars skulle fått.
Och nu känner jag ännu mer att man ska passa på, och att man ska visa varandra i sådan små saker att man älskar och uppskattar den andra människan, att man kan lägga oviktiga saker till sidan och bara vara.....

Ungefär så känns det med Mollie, jag bryr mej faktiskt inte om det är dammigt eller de står disk på diskbänken, jag skiter i om blommorna dör, eller om tvättkorgen blir överfull. Jag ligger mycket hellre på soffan och tittar på mitt lilla hjärtegryn. Och jag längtar faktiskt till att hon blir så stor så hon kan komma i mot mej med ett stort leende på läpparna och med öppna armar och vi kan förenas i en bamsekram.
Det måste väl vara det mest fantastiska man kan få vara med om...Gud vad jag längta..

Jag fick ett brev från skatteverket i går. Där informerade dom mej om att Mollie inte fick heta Vilhelmsson, det var tydligen för att faderskapet inte var fastställt, men de kommer de ju aldrig att bli, och varför ska hon just heta efter pappan? Mammans namn måste väl med funka, valet är väl fritt eller...Jag tog kontakt med människan som skickat brevet och frågade hur dom tänkte där. Och nu har jag löst de lilla problemet, så nu heter hon minsann Vilhelmsson. Men det är väl konstigt att det ska behöva vara så besvärligt allting...


Ställde mej på vågen med idag. Och hör och häpna....60 kg nu är jag vassare än jag var innan Mollie blev till, och ändå äter jag som en häst. Jag trycker i mej en kartong romerska bågar varje dag, och allt annat som jag kommer över, är det inte underbart?
Och till min stora glädje så hörde jag att Pink var gravid, så nu lär de ju inte bli så svårt att få grymmare mage än henne i sommar.
Egentligen bryr jag mej inte, men nu när man ska ut på marknaden igen vill man ju gör allt för att vara gångbar. jag är ju inte längre purung, även om det ser så ut...

Efter inlägget i går, så fick jag kommentarer och det var människor som undrade vad som hänt på BB.
Det är som så att när jag kom upp från förlossningen på kvällen vid 23 tiden så var det bums i säng. Bästa dolan var gullig nog att stanna med oss den första natten.
Men hon har ju en egen familj som hon behövde hem till.
Och på morgonen pratade jag med en barnmorska om att eftersom jag inte hade någon partner så ville jag att min familj skulle kunna få besöka mej när som helst och även sova över på vårt rum.
Det gick inte, bara för att dolan sovit där första natten så var det bara hon som fick vara med mej, egentligen är det bara partnern som får lov att stanna över, så dom tyckte väl att dom hade varit tillmötesgående tillräckligt.
När mina föräldrar kom på förmiddagen så fick jag gå ut i hissrummet och träffa dom, och inte ens där fick vi vara i fred.
Det kom en bitter sjuksköterska och sa till oss att det minsann inte var besökstid, och att man inte fick sitta i hissrummet. Det är väl underbart när man blivit övergiven av sin livs kärlek i en tuff tid, när man är nyförlöst och alla hormoner svallar, och man är mitt uppe i en skillsmässa så ska en sköterska bete sej bara för att inte hon trivdes på sitt jobb eller hade en dålig dag.
Som ni kanske kan förstå så kände jag mej ensammast i världen.

Jag hade kunnat köra med homosnacket att dom inte skulle diskriminera mej för den sakens skull, men jag tycker nog att alla ska ha samma rättigheter, så jag sa inget.
Men när man då ser alla nysvenska som också låg inne och att dom hade hela tjocka släkten med sej, ja då undrar man ju vad som är fel.
Jag har levt och betalat skatt här i hela mitt liv och nysvenskarna har det inte, ändå är det jag som blir diskriminerad av den svenska sjukvården.
Dom vågar klart inte säga något till dom för då blir dom anmälda, men snälla söta ensamstående övergivna flatan som precis fött sitt barn ska inte få ha besök. Och henne kan man säga vad man vill till, och ja de kunde man just då för jag var väldigt sårbar, och mådde inte så värst bra....Men den tiden kommer kanske när jag inte är en slagen hjälte utan orkar ta tag i att skriva ett brev till lilla sjukhuset. Och då är det slut med den snälla flatan.
Som min barnmorska sa, detta är omvänd diskriminering....Därför tyckte hon att jag skulle göra en anmälan.

Hjärtegrynet har varit på sin dagliga promenad och sen har hon fikat med Maria, hennes blivande tränare, så nu vilar hon ut på soffan.
Kan vara som så att det blir en sväng till bowlinghallen i kväll, och då är det bäst att vara utvilad....

Gårdagens luciatåg blev en succe, Han var så duktig lillkillen. Han tog ton hela tiden och läste lilla ljusdikten oklanderligt. Man blir ju tårögd när man ser det...

Bra dag i Jockarp.

Gotland och luciatåg....

Bilden på oss som var i tidningen. Så fina vi var.

Det är idag 5 år och 5 månader sen vi träffades, exakt den tiden sen vi satt och tåflörtade i timmar vid poker bordet efter en sen kväll på killebom.
Det är exakt den tiden sen jag körde med raggningsrepliken. Vill du dela kudde med mej.
Och ja det ville hon ju så klart..Hon kunde inte motstå mej.
Det är exakt den tiden sen hela mitt liv vändes upp och ner.
Det är den tiden då det äntligen hände något i mitt liv, den största lyckan i mitt liv.
Det är exakt den tiden och den tiden är nu förbi.

Konstigt nog mår jag ändå rätt bra idag, de är uppåt, jag fick väl ut de mesta igår.
Jag satt med mitt barn i min famn och grät, och tyckte att livet var uselt och orättvist.
Och ja det är det.
Men vad ska jag göra åt det, bit i hop människa. Ja jag ska verkligen försöka göra det, jag är värd att må bra, det är min tur nu..
Det är hon som ska må dåligt. Hon som betytt allt för mej.
Det är hon som ska må dåligt. Hon min stora kärlek. 

Jag skulle titta på Maria Wern i går på tv, men det gick inte. Det spelas in på Gotland.
Dit åkte vi på vår sk honungsresa. Men den fördärvade hon och hennes nya kärlek.
Allt som blev kvar av mej var ett krossat hjärta och en känsla av att vara det femte hjulet.
Och jag som försökt att ge henne allt som jag ha kunnat dessa åren.
Nu i efterhand, så äcklas jag av att tänka på att dom redan hade en plan, eller att dom rent av redan hade haft något i hop.
Dom gick och tisslade och tasslade med sina telefoner och skrattade förmodligen åt mej bakom min rygg.För att jag var så naiv och lyckligt ovetande om vad som höll på att hända. För att jag inte fattade vad dom höll på med.
Nej tvi...jag har nog fått allt skit jag ska ha i mitt liv.
Det måste vända...

Ja i går var det jobbigt.
När man ser kärnfamiljen på nära håll.
När allt är så fint som det ska vara.
När man är en familj.
När man tänker på allt fint man kan göra när man är föräldrar till ett barn.
Allt som jag nu ska behöva göra själv med mitt lilla barn.
Då är det lätt till tårarna.
Men det är historia nu...

För just idag är jag stark.

Jag fick även ett härligt, lågt, och underbart skämt till mej på chatten igår av E. Vi pratade en massa och eftersom jag var så låg i går skrev hon.
Att hon tyvärr inte kunde säga att de skulle gå över tills jag gifter mej. Haha.
Att man kan se det roliga i allt elände är väl iallafall ett sundhets tecken.
Ett gott skratt förlänger ju livet sägs det.
Tack för det.

En sak som fascinerar mej mycket just nu, är det här med kräk.
Varje gång en vuxen människa kräker, så låter det väldigt mycket, och man tycker att det är det äckligaste som finns.
Men när ett litet barn gör det så är det ljudlöst och inte alls så vidrigt, varför är det så tro?
Mollie är ju till och med söt och vacker när hon kräks. Konstigt vad man omvärderar sin syn på saker och ting.

Hjärtegrynet har varit i stan idag och vägt sej. Hon vägde hela 3510 g, vet inte vad detta ska sluta hän.
Vi tog även en sväng inom barnmorskan, med en liten blomma som tack för all hjälp. För hon har ju haft ett hemskans jobb med mej, inte fysiskt då men ganska mycket psykiskt.
Hon tyckte att Mollie var lik sin mamma och helt bedårande söt, det tackar vi för..
Hon undrade klart hur allt hade gått med min sk fru, jag berättade för henne om messet från BB och att jag inte fått något svar.
Hon undrade om hon hade sett Mollie.
Jag berättade även för henne om hur jag hade blivit bemött på BB, och hon tyckte att jag skulle anmäla det till sjukhusets diskrimineringsnämnd, och de kanske jag gör med.
Man vill ju inte att andra ska behöva gå igenom samma skit som jag fick göra.

I kväll ska Mollie och jag titta på kusinkillens lucia tåg, han ska läsa en dikt.
Han läste den för oss i går. Och han var så duktig.
Jag är en stolt faster till dom barnen.
Hoppas nu bara man kan få några fina bilder på tomtenissen med, han gillar inte att bli fotad.
Jag får väl köra "barntricket" med honom och helt enkelt muta honom med att han ska få hålla Mollie så ska de nog gå bra..

Några bilder på hjärtegrynet...

Som dolan sa. Tyvärr Leonora men hon klär i rosa :) Ja visst gör hon.

Lasse och Mollie myser.

Morgon mys.

Hoppet lever i Jockarp

Kärleksträdet....

Skogspromenad.

Varför måste jag envisas med att plåga mej själv hela tiden?
Det måste vara ett sjukt fenomen, undrar om det är så för alla eller det bara är jag som beter mej så här.
Jag och min sk fru har haft en liten gravidbok och skrivit i under tiden vi väntade Mollie.
Det har väl varit mest jag som skrivit i den, men ett kapitel som handlade om att vi berättade att vi var gravida för våra nära och kära så är det min sk fru som skrivit.
Hon skriver om att hon berättade de för sin far och att han tog det så bra, att han hade uppmanat henne att ta hand om mej, och att vi inte skulle bry oss om vad andra människor tyckte, för när detta lilla barn kom till världen, så skulle alla älska de, hon avslutar med att skriva tack far.
Hon skriver om när hon berättade det för sin mormor och mormorn säger att vi har rätt till barn lika mycket som någon annan, fin fina ord minsann.
Konstigt att dom inte bryr sej nu då...Hmm. märklig värld vi lever i.

I vecka 24 skriver min sk fru om sina tankar om mej och det lilla livet vi väntar.
Min kvinna växer och allt flyter på, börjar bli nervös, samtidigt som det känns spännande.
Jaså minsann vad konstigt, några veckor senare var det inte så spännande längre, då kastas handduken in, tycker ni att det är konstigt att man fattar noll, och att man var på gränsen till ett nervsammanbrott?

Det måste ju bli väldigt märkligt när lilla hjärtegrynet börjar och läsa i denna bok en vacker dag, hon kommer nog att undra vilken J är som skrivit i hennes bok, hon som tyckte att det skulle bli så spännande att möta lilla Mollie.
Nej som jag ser på de hela så hade de varit det bästa om min sk fru kommit till insikt och att vi hade kunnat reda ut allt detta innan Mollie blir så stor att hon börjar förstå vad hon egentligen blivit utsatt för.
För hur ska jag kunna förklara allt detta för henne.
Eller ska jag ens försöka?
Men hon kommer väl undra tids nog, när hon ser alla foto på oss tillsammans och alla minnen som finns kvar av henne här.
När hon frågar om trädet i trädgården som jag och min sk fru planterade i hop bara några veckor efter att vi blev ett par.
Vårt "kärleksträd".
Jag funderar starkt på att såga ner det, för det smärtar så fort jag ser det.

Varför kan inget bli som det var tänkt?
Jag vill inte vara med längre nu. Jag vill ha tillbaka mitt liv, mitt lyckliga liv det med en fru och nu med ett litet underbart barn.
Vad är det som är så svårt???
Varför skulle just mitt liv vändas upp och ner på bara en dag?
Varför vad det just jag som skulle träffa den egoistiska och taskiga människan och varför var jag tvungen att bli så grymt förälskad i henne?
De finns ju så många rekordelia friska och helt underbara människor på vår jord och att just vi blev utvalda till varandra den där sommarnatten för fem år sen gör mej helt galen.

Nej det är nog dax för ett samtal med min psykolog igen, för nu snurrar allt och det snurrar fort....
Och min lilla underbara dotter behöver ha en frisk, stark och lycklig mor.

Mollie mitt hjärta.

Jobbigt i Jockarp.

Lyckligt lottad....



Guldhjärtat kom idag

 Jag tittar på mitt lilla barns små fötter och tänker att snart ska hon springa omkring på dom.
Hennes små händer som snart ska hålla mej i handen.
Hennes små kinder som ska möta någon annans kinder i en kram.
Hennes små läppar som så småningom ska möta någon annans läppar.
Nej det är ingen dröm jag drömmer, du som ligger här är mej lik.
Och så länge du finns här hos mej är jag oförskämt rik.
Men alla säger ta vara på tiden, den går så fort, så fort. Det har jag svårt att tänka mej. För just nu känns det som att Mollie mys alltid kommer att vara min lilla tjej.
Jag fattar inte varför jag inte gjort detta innan, det är helt enkelt det underbaraste som finns att ha en egen liten sötnos att mysa och umgås med. Vi kommer bli de värsta grymma oslagbara paret.
Vi kommer att bli bortskämnda båda två, med all tid vi har och kommer att ha tillsammans, man får ju vara tacksam för att man lever i Sverige, tänk att jag har 480 dagar betalt för att umgås med mitt barn, det går inte av för hackor det.. Jag älskar mitt land min stad och min by.

Min granne sa till mej att det är helt enkelt den bästa platsen för ett litet barn att växa upp på.
Ett stort hus, en härlig trädgård, massa djur omkring sej, ett stort berg och skog att leka och bygga kojor på,  släkt och vänner på nära håll, ja helt enkelt det bästa stället på jorden.
Tänk om fler människor sett det på det viset som han ser på de, ja jag ska erkänna att jag har väl inte heller tänkt eller känt det så den sista tiden, men ju mer jag tänker på det desto mer inser jag att jag har en otrolig tur.
Tänk om vi skulle bott på femte våningen i en storstad, usch, hade vi klarat det?
Nej Mollie och jag blir nog kvar här och jag känner att jag står stadigt med mina 39:or i den Jockarpska myllan. Synd att inte min sk fru kunde se allt detta fina som min svårt cancersjuka granne kunnat se och samtidigt öppnat mina ögon..

I dag har bästa dolan varit här, vi har saknat henne Mollie och jag, vi har fått starka band som kommer att vara livet ut.
Nu när det blev som det blev att min sk fru inte ville infinna sej på förlossningen i hop med oss, så är jag så glad att hon stod vid min sida. Jag vet att det var ett tufft och känslomässigt jobb även för henne.
Men det vi gjorde för två veckor sen det kommer jag alltid att vara henne evigt tacksam för, det var nog det finaste en människa gjort mot mej, och det lär ju bli svårt att slå.

Jag är så glad att hon ville dela Mollies första andetag i hop med mej...

Mys pys :)

Soffhäng i Jockarp

Blöjtårta, guld och snöhjärtan....

Blöjtårtan :)

Ja gårdagen gick i de socialas tecken.
Vi var ute på promenad på morgonen, men efter de var det fullt upp med fin folk från Hällevik.
Dom hade med sej en massa gåvor till lilla hjärtgrynet. Det var nappar, klänningar, joggingbrallor och sen en alldeles underbar blöjtårta.
Den hade tydligen varit gjord ett tag och bara stått där hemma och väntat på att Mollie skulle dimpa ner på denna jord, vi tyckte att den var jätte fin och en utomodentlig gåva till en liten "skitgris"
Det var ett väldigt mysande med sötnosen, nu vill jag hålla, nej det är min tur, nej nu är det min tur och så vidare. Dom var så söta allihop och Mollie bara mös.

Lite senare kom mormor, morfar och kusinerna med familj, det var dax för pizza. Vi hade även besök av mormors bästis och hennes man, vi har lite affärer ihop som vi behövde lösa.
Moster och kusinerna kunde inte sluta mysa med mollie heller, så hon hade verkligen en bra dag .
Allt ljus på henne. Precis som de ska vara.

Jag fick ta del av ett väldigt fint och känslomässigt skrivet brev, det var nästan som om det var jag själv som skrivit det...Den obotlige romantikern.
I vilket fall så var det ett viktigt brev både för mej och Mollie, fortsättning följer.

Tanken var att vi skulle spelat bingolotto, men det fick vi lägga på hyllan.
Det blev en sen kväll, så när alla besökare gått, var det bums i säng.
Och jag måste säga att min dotter är ett sällsynt exemplar, den lilla sömntutan sov i åtta timmar i sträck, de kan man väl inte bara klaga på?

Vi har varit ute och busat i snön, och tankarna gick narturligtvis till min sk fru, vi brukade alltid göra snöänglar några gånger varje vinter, men nu tycker jag inte att den rätta känslan infinner sej, så vi lekte lite med färg i stället.

Jag tänker mycket på hur det kommer att bli för Mollie när hon växer upp. Tanken var ju att hon skulle ha två mammor som älskade henne.
De skulle bli naturligt för henne att vi var två kvinnor som levde tillsammans, precis så naturligt som det varit för Mollies kusiner. Min sk fru har varit med dom från början och dom undrade alltid vad min sk fru var när hon inte var hemma.
Men för Mollies del kommer de kanske att bli att hon lever med en ensamstående mor istället för med homosexuella föräldrar, vilket kan bli lite besvärligt för mej om jag nu skulle träffa någon trevlig tjej någon gång längre fram i livet.
Kan ju bli mycket att förklara för ett litet barn som jag hade sluppit om min sk fru viljat leva i hop med mej och det lilla undret...Det hade ju fallit sej så naturligt då..
Men jag kan väl inte måla fan på väggen, mycket kan ju hända.
Men jag gillar inte att inte vara ordentligt förberedd.
Överaskningar är helt enkelt inte min grej.
Jag har fått nog av det detta året.

Vi fick ett stort svart paket i brevlådan idag, och när jag läste kortet så började jag nästan gråta, det var från en homofamilj i Lund, som egentligen var vän med min sk fru, kortet var så fint skrivet. Det stod lycka till med din fina dotter. Ni har alltid varandra Mollie och du... Och ja det stämmer nog...Jag blev så glad och tacksam för allt det fina dom skickade, att det finns så vänliga människor, att dom tänker på oss, vi som knappt känner varandra....Jag är så otroligt lyckligt lottad... Tack snälla ni.

Det visade sej att lilla hjärtegrynet blev veckans guldhjärta i sydöstran, till stolta mammans glädje, hon är mitt eget lilla guldhjärta, men det är ju skoj att kunna dela med sej av allt de fina.
Jag har nu gått här hemma och mallat mej, så det är ju tur att Mollie är så liten annars hade hon nog tyckt att jag var knäpp.
Jag tycker jag har all rätt till att vara mallig. För detta lilla liv har jag verkligen gjort bra.



Mollie is da shit :)

Lite kladdigt, men nöjd ändå...

Stolthet i Jockarp.

Otrohet och vinterbad....

Jag har ingen gräns för otrohet.
Jag lever med filosofin att människor kan göra saker som dom ångrar och då tycker jag att alla är värda en chans till, hur långt man än gått med en annan människa. Men det viktigaste är att man vet att de man gjort var fel och att det finns vilja till bättring.
Jag har själv inte varit guds bästa barn, och jag har fått både chans ett och två. Men dom senaste åren har jag  kommit till insikt att man kan inte leva som om  man vore en fjortis när man är över trettio.
Skillnaden mellan mej och min sk fru är att jag alltid fått stå för vad jag har gjort, hur illa de än nu har varit.
Så varför tror hon att hon ska komma undan?
Nej hon var tuff och hård och kall när hon lämnade mej, men nu är tuffheten som bortblåst, hon vågar inte svara på varken mail eller mess...Kan det vara så att hon äntligen kommit till insikt med vad hon har gjort mot mej och lilla hjärtegrynet?

Men att bygga ett förhållande på lögner tissel och tassel hur ska det gå?
Hur ska min sk fru kunna leva ihop med en annan kvinna som inte har några som helst skruppler.
Att hon hoppar i säng med en människa som hon vet är nygift och väntade sitt första barn.
Hon hoppar i säng med en person som har en fru som älskar henne mest av allt på jorden enbart för egen vinning, njutnings skull.
En person som hon umgåtts med och som hon kramats med, hur iskall beräknande och äcklig kan man egentligen bli?
Hon skriver i ett mail till mej att hon inte har några skylldighet gentemot mej, och det har hon givetvis inte heller, men jag tycker nog att dom kunnat sköta det på ett lite finare sätt,, med tanke på vad det står lite längre ner i mailet. Där hon skriver att hon fick en väldigt possitiv bild av mej och att hon gillade att hänga med oss, ja tros ialla det, hon var ju ute efter min fru..
Och hur ska hon kunna leva i hop med min sk fru med tanke på vad hon har ställt till med. Hur ska dessa vilsna sargade människor kunna bygga upp ett ärligt, tryggt och kärleksfullt förhållande när allt bara bygger på lögner, otrohet och bedragande?
Vad är det som säger att det inte händer igen?
Att den ena eller den andra kryper ner mellan lakanen med en annan och vad är det som säger att om dom nu tänker gifta sej eller skaffa barn, vad är det som säger att det inte än en gång blir väldigt isande fötter...

Ja jag vet att jag inte behöver bry mej, men det är ju inte utan man funderar lite.
Det är ju många som sagt till mej att de aldrig skulle gå att reparera vårt förhållande pga allt hon ställt till med, och ja det kanske är så, men de finns ju dom som säger att kärleken övervinner allt...
Jag är villig att tro på det, för hur det nu än är så vet jag att djupt där inne i hennes nu så kalla hjärta så finns en del av mej kvar, och det kommer det alltid att göra.
För det vi hade det var något stort, underbart och speciellt så det går helt enkelt inte att bara glömma det.
Även om det nu är det hon försöker så kommer hon bli påmind av mej och de lilla barn som vi satt till världen, för resten av sitt liv.

Frågan är bara orkar hon leva med det?

Ja vi som lever får helt enkelt se.
Jag och Mollie ska iallafall leva vårt liv nu och sen får vi se vad framtiden har att bjuda på.
Jag vet att mina vänner i Västerås har en liten plan för oss, och det ska bli spännande att följa den utvecklingen, för jag tror inte att jag kan leva mitt liv ensam, jag vill dela min fantastiska lilla dotter med någon annan kärleksfull och ansvarsfull människa, men tills vi hittar någon sådan så ska livet gå vidare på nått J-vla sätt här i Jockarp.

Med elller utan fru.

Underbarnet funderar...

Snöstorm i Jockarp

Lördags mys....

Första nappen.

Idag skulle lilla ängeln varit en dag gammal, men nu är hon redan elva dagar, hon är stora tjejen nu.
Och jag måste säga att hon blivit stor. Nu har vi börjat med napp. Eftersom min sk fru var i mot napp så har jag blivit i tutad att våra barn inte skulle få ha det, men nu är ju förutsättningarna lite annorlunda, och jag känner att jag måste göra allt för att det ska bli så lätt och smidigt för både mej och Mollie.
Så när hon blev lite tokig härom dagen så provade jag helt enkelt och det verkar vara melodin, hon sover som en liten stock på nätterna och nu behöver hon inte ens ligga på min mage hela tiden, och det är väldigt skönt för mej att man kan vrida och vända sej lite. Den enda nackdelen med att hon sover så gott på nätterna är att mjölken sprutar på alla håll, och de första målet hon får på morgonen slutar oftast i att hon får hela ansiktet ner sprejat att mjölk, men hon ler och jag kan inte heller göra något annat, man kan ju bara se det komiska i allt....
Vi myser givertvis fortfarande mycket på nätterna hennes lilla kropp mot min, gör oss båda två lugna och tillfreds.

I natt drömde jag om min stora kärlek, de händer då och då, och jag välkomnar det oftast.
Frågan är bara händer det henne med tro, att hon drömmer om mej? Och jag undrar om hon någon gång skänker oss en tanke, undrar hon hur vi har det, vad vi gör och undrar hon över hur hennes liv skulle sett ut om hon stannat hos mej och Mollie. Ja jag vet faktiskt inte, jag skulle nog gjort det iallafall, men all den kylan hon har visat oss gör mej faktiskt lite osäker på om hon tänker på oss.

I går var vi på banken med för första gången, ängeln behöver ju ha ett eget konto så att mormor och morfar kan sätta in alla julklappspengarna. Mollie fick en liten spargris i fom av en hund, och när vi kom hem med den så kom mormor med en lite påse mynt, så nu är hunden redan sprickfärdig.
Hon vet inte hur bra hon har det lilla damen.
Men man vet ju inte, ängeln kanske vill studera lite mer än vad hennes mamma gjort och då kan det ju vara bra om grisen är full.
Vi hann med ett besök på bokhandlen också, och där köpte vi Mollies första bok, "min första bok".... Så den ska vi börja skriva och klippa och klistra i när vi känner att vi har en stund över.

Vi fixade och trixade även med lite andra grejer, men för tillfället måste vi hålla det hemligt, men vi lovar att berätta i sinom tid, vi har mycket på gång, Mollie och jag.

Dagen idag började som många andra, med en skön promenad på berget, idag var morfar med och knuffade på. Det är skönt för mej att slippa knuffa hela tiden för problemen i dom nedre regionerna kvarstår.

Sen bar det in till stan, vi behövde investera i nya nappar, jag hade bara två stycken som hon kunde använda nu, och den ena åt lille hunden Lasse upp i går kväll, och nu medans de funkar så bra så vill man ju inte stå utan.
Nu är planen att vi ska mysa i soffan resten av dagen, ja jag kanske ska ta tag i vardagssyslorna, men jag räknar med att det blir en hel del mysande med.....Man får ju fånga dagen med Mollie mys..

Mys i Jockarp

Vad är det som hänt med kvinnan i mitt liv?

Känslor känslor, varför alla dessa känslor?
Jag är så innerligt trött på att känna så här, jag vill vara lycklig och glad, precis som man ska vara när man fått ett litet barn.
Jag är glad, tacksam och alldeles överlycklig för att Mollie är frisk och kry och att hon är lugn och trygg med mej, men det saknas något, och det är så frustrerande att inte kunna leva det liv som de var tänkt.
Min kärlek till min sk fru är som nysnö, man ser spåren tydligt, men hon väljer att inte se dom, och det gör det så jobbigt. Alla tårar som jag fällt för hennes skull som istället skulle varit glädje tårar över det lilla under vi har skapat.

Vad är det som hänt med kvinnan i mitt liv?

Jag tänker på alla ofrivilligt barnlösa par. Homo eller hetro spelar ingen roll. Alla kämpar dom på sitt eget vis för att uppnå sina innersta drömmar om att få ha ett litet barn i sin famn. Jag tänker på alla dom i min närhet som har, kommer eller som går igenom detta just nu.
Detta helvete som bara människor som varit i den sits som vi själva var, detta slitande mellan hopp och förtvivlan månad ut och månad in. Jag tänker på dom och lider, så därför kan jag inte förstå att man frivilligt kan lämna denna möjlighet till att få ha ett eget barn att älska villkorslöst.

Vad är det som hänt med kvinnan i mitt liv?

Jag tänker på all den glädjen vi har delat med varandra.
Alla skratt och alla galenskaper, alla spontana underbara upplevelser vi haft.
All kärlek som vi visat varandra och all kärlek vi visat alla andra.
Att vi stått upp för vår kärlek och det berg vi stått på har varit orubbligt.
Den kärlek som har varit så ömsesidig.

Vad är det som hänt med kvinnan i mitt liv?

Jag tänker på när Mollie ligger på rygg och sprattlar, när hon sträcker på sina små armar.
När hon drömmer och ger små pip i från sej.
När jag lägger min kind i mot hennes lilla mjuka kropp.
Eller när hon bara ligger där så liten hjälplös och alldeles underbar.
När hon öppnar sina små nyfikna ögon, när hon ger mej sitt lilla leende.
Hur skulle man inte vilja vara en del av detta lilla underbara underverk.

Så vad är det som har hänt med kvinnan i mitt liv?

? Jockarp

Mycket på spisen...

I går eftermiddag bar det i väg till Kristianstad, vi var tvugna att investera i en ny vidokamera. Den förra orkade tyvärr inte med förlossningen och la helt enkelt av. Man måste ju kunna filma det lilla livet nu.
Men det är ju inte klokt vad tiderna förändras, jag som trodde att jag skulle kunna få tag på en kamera som liknade den jag redan hade, så fel jag hade.
Nu finns det inte band i dom utan ett minneskort, herre gud vad gammal jag måste blivit...
Priset var ju inte så bra heller, kalaset gick lös på 7300 svensk riksdaler, men då ingick det iallafall en försäkring i tre år.
konsumentsamhället säger jag bara.

På kvällen kom en vän och hennes dotter på besök, och hon har minsann inte haft de lätt i sitt liv heller, hon har nästan haft de likadant som jag, fast hon hade tre barn. Jag fattar inte hur hon har orkat ta sej igenom allt elände.
Så man kan ju säga att det är väldigt starka människor som vi har runt om kring oss Mollie och jag.
Det intressanta i detta är att den personen som betett sej så illa mot  min vän är släkt med min sk fru. Och inte nog  med det, hennes egen far har inte heller lyckats ta ansvar för något som han har ställt till med, så hon har alltså detta med oansvarigheten från två håll i släktträdet....poletten börjar trilla ner. Det måste givetvis ligga latent i generna.
Jag har också hört från en bekant att min sk frus mor har beklagat sej över att folk runt omkring bara hört min version av storyn. Och varför har dom bara hört den tro, jo för att den andra parten har gjort något så fruktansvärt att det inte går att förklara eller försvara.
Och jag förstår att det måste vara jobbigt att vara mor till en sådan dotter, men alla som har något innanför skallbenet behöver ingen andra version, för de faktum att hon lämnade mej nygift och höggravid ja det säger ju allt.
Men jag är öppen för att höra den andra versionen om hon nu har någon, jag är idel öra...
Hörde även att modern tyckte att det var dåligt att gå ut med min blogg och berätta allt vad som hänt och som händer i mitt liv. Det får hon ju gärna tycka men jag tycker att jag har rätt till att bearbeta detta på mitt sätt utan at någon annan ska lägga sej i det och speciellt sådan personer som valt att ta parti för en person som betett sej så fruktansvärt lumpet på alla sätt, som nu min sk fru gjort.
Ett beteende som gör att nog endast en mor kan älska detta barn.

För fortfarande har jag inte fått någon vettig förklaring till varför hon bara drog. Och innan jag fått det så kommer jag att fortsätta att blogga och fortsätta att sprida ut min story på alla möjliga forum så att hela Sverige ska få reda på vad som kan hända när man litar blint på den personen man älskar.

Idag kom distriktssköterskan hit. Vi hade ett trevligt samtal om både det ena och de andra.
Mollie vägdes och vågen stannade på 3330g så hon växer lilla damen...
Vi har även hunnit med att fotografera oss idag, Mollie sov klart, men mamman blev bra, så nu kommer vi snart i tidningen.

Afton i Jockarp

Saknad och daglig hygien....

Klart jag älskar mamma.

Undrar när smärtan i baken ska ge med sej, jag ska inte gnälla för det var för en god saks skull, men tio stygn i dom nedre regionerna rekomenderar jag inte, dom har satt sina spår vill jag lova. Det svider och kliar så man håller på att bli galen. Men vill man bli fin får man lida pin.

Änglen och jag var uppe med tuppen i dag, för att snaska i oss av den första lilla chokladbiten som ligger där så fint  i lilla julkalendern. jag tror minsann att jag tar hennes med. får man sno godis från barn?

Jag pratade med min vän från Lund i går kväll, hon ville ju höra hur det gick med underverket.
Dom ska gifta sej i vinter,så vi pratade lite om det med, tårtor och dyl. När vi lagt på så slog det mej att min sk fru ville ju ha ett stort bröllop, men typ 50-60 personer, och jag med min mattematiska hjärna räknade lite på det att om vi skulle haft ett så stort bröllop så hade det gått på i runda slängar ca: 60-70 tusen, vilket då betyder att dom tre veckorna som vi var gifta eller som jag nu var lyckligt ovetande om den jävulska plan hon höll på att smida, så skulle varje vecka som jag var gift gått lös på en 20000 tusen kronor, snacka om dålig utdelning.

Nej det var verkligen tur att jag lyckades avstyra det iallafall, det har ju blivit pinsamt tillräckligt skulle man sen losa 60-70 tusen med på kuppen, för det hade garanterat varit mina kulor som hade rullat.
Jag tycker nämligen att det räcker att jag förlorade 10 tusen på dom tre veckorna, jag har sagt till henne att jag tycker hon kan betala för bröllopet och ringarna, för det är ju faktiskt hon som vill skiljas och satt mej i denna situationen, men fegheten lyser igenom, hon vågar inte möta mej och lilla Mollie, inte svara på mess eller mail, hur feg får man bli? det är ju trots allt hon som viljat detta, så än en gång varför kan hon inte stå upp för vad hon gjort?

Men idag har jag minsann klarat av konststycket att duscha och tvättat håret utan att det varit någon här hemma och passat lilla hjärtegrynet, det är ju inte klokt att man ska behöva planera in i minsta detalj för att man ska klara av vardagsbestyren. Att små enkla saker ska bli stora projekt är ännu en del av följderna av min sk fru handlingar...Men de verkar ju som om jag måste försöka fixa det själv och då är det lika bra att ta tjuren vid hornen direkt.

Men vad var det egentligen som gick fel, var det en tillfällighet att den där kvinnan skulle komma in i vårt liv just nu och fördärva det fina och vackra vi hade. För det var väl inte meningen att det skulle bli så här?
Och jag tänker inte ljuga och säga att jag inte saknar dej, för det gör jag, du som vänt upp och ner på mitt liv så många gånger. Men det är bara en gång som du gjort mej illa.
Och inte bara mej, man kan inte bara tänka på sej själv när det handlar om barn. Och du som skulle vara mamma J och jag skulle vara mamma L....

Vad blir det av allt det?

Idag fick stolta morbror knuffa vagnen.

Jockarp