 |
| Mollie i hästhagen. |
Hon berättade att hon tyckte de var trisst att hennes partner inte var mer delaktig i deras sons liv. Hon kände sej ensam i bland, att hon satt i samma sits som ja fast hon då hade ett förhållande, och det är ju beklagligt.
Bättre ensam i ensamhet än ensamhet när man är två.
Jag förstår hennes frustration.
Är man två om att sätta ett litet barn till världen så borde de ju vara så att man ska vara två om uppfostran och ansvaret.
Jag tycker att skaffar man barn så borde man väl vilja ha barnet, att vilja vara med de så mycket man kan, sån är jag iallafall. Men vi är helt klart olika.
Och det är märkligt hur det ser ut, olika familjeförhållander, man tror att det finns en norm om hur en familj ser ut, men ju mer man pratar med folk och man kommer under ytan, så ser man att det är så olika.
Det är ju på gott och ont.
Men det känns ju bra för mej, jag känner mej inte helt ute och cyklar, det är kanske inte ens någon som höjer på ögonbrynet åt att jag är ensam med Mollie.
Men om jag berättar min story så höjs det nog ett och annat.
Märkligt vore det väl annars.
Det var ju ett väldigt blåsande det blev i går, men det är mysigt att sitta inne och titta ut när det är busväder, men Mollie och jag var tvungna att ta en sväng till stora staden, det var dax för vikt och längd koll. Hon ha växt 1.5 cm och vikten var 3820g det ökar minsann på. Sköterskan sa att dom brukar vara glada om dom ökar 150g i veckan, mitt lilla troll har ju gått upp 310g, här är det minsann grädde i systemet.
Och nu var det tydligen dax att börja med dom berömda dropparna, AD hette dom innan, nu är det visst bara D.
Vi får väl testa i morgon, ska bli spännande och se hur de går, om man nu bara tya komma i håg de med.
Vi skulle haft besök av några vänner här på kvällen, men vi kom fram till att det inte var lämpligt att ge sej ut i detta vädret, så vi gör ett nytt försök på söndag.
Så i stället så våldgästade vi min bror och hans familj, vi provade än en gång att göra ett handavtryck på Mollies hand, och återigen misslyckades vi. Grrr... Men skam den som ger sej, moster och kusinerna gav sej inte, dom tog med sej Mollie till övervåningen och det hördes väldiga skrik därifrån, men efter ett tag kom dom ner med fin fina bilder både på lilla handen och foten.
Dom hade helt enkelt kört henne i scannern.
Vad gör man inte för konsten.
Så nu är det väl bara att beställa tid till nålmålaren och få det överstökat.
Fick höra på byn i går att min sk fru blivit så nervös när jag hade skickat henne de där messet när jag var på BB, och att hon hade väntat hela dagen på att JAG skulle höra av mej om hur det hade gått....Hon måste skämta.
Jag sträckte ut handen än en gång, och hon kunde inte bemöda sej med att svara på mitt meddelande när jag var i den känsliga situationen som jag då var i.
Ja man kan ju vända på allt för att döva sitt dåliga samvete och vända på allt har hon verkligen gjort dom sista månaderna. Det känns som om hon vill ge mej dåligt samvete för att jag inte hörde av mej. Men nej tyvärr det får jag faktiskt inte...
Jag har kört med öppna kort hela vägen, och jag har inte haft någon anledning att göra något annat heller, till och med så öppna så jag skickade iväg de där messet, de hade jag absolut ingen skylldighet att göra, men jag tänker på andra och jag tänker på henne.
Att hon skulle slippa höra på byn att de barn som det var meningen att hon skulle uppfostra och leva med hade kommit.
Idag fick Mollie träffa Tara för första gången, det gick bra, Tara har gått och sett sur ut varje dag när hon sett att jag har puffat på barnvagnen, hon känner nog att hennes dagar med mej i sadeln är över och förbi. Men jag fjäskade lite med ett äpple och då mjuknade hon en aning.
Efter promenaden idag så blev det badbaljan, vi ska nämligen i väg i kväll och då måste vi ju vara rena och fina, någon ordning får det vara på torpet. Nu blir det soffhäng för hela slanten.
Och mys med mitt hjärtegryn.
 |
| Efter badet. |
Snöigt i Jockarp
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar