Kärleksträdet....

Skogspromenad.

Varför måste jag envisas med att plåga mej själv hela tiden?
Det måste vara ett sjukt fenomen, undrar om det är så för alla eller det bara är jag som beter mej så här.
Jag och min sk fru har haft en liten gravidbok och skrivit i under tiden vi väntade Mollie.
Det har väl varit mest jag som skrivit i den, men ett kapitel som handlade om att vi berättade att vi var gravida för våra nära och kära så är det min sk fru som skrivit.
Hon skriver om att hon berättade de för sin far och att han tog det så bra, att han hade uppmanat henne att ta hand om mej, och att vi inte skulle bry oss om vad andra människor tyckte, för när detta lilla barn kom till världen, så skulle alla älska de, hon avslutar med att skriva tack far.
Hon skriver om när hon berättade det för sin mormor och mormorn säger att vi har rätt till barn lika mycket som någon annan, fin fina ord minsann.
Konstigt att dom inte bryr sej nu då...Hmm. märklig värld vi lever i.

I vecka 24 skriver min sk fru om sina tankar om mej och det lilla livet vi väntar.
Min kvinna växer och allt flyter på, börjar bli nervös, samtidigt som det känns spännande.
Jaså minsann vad konstigt, några veckor senare var det inte så spännande längre, då kastas handduken in, tycker ni att det är konstigt att man fattar noll, och att man var på gränsen till ett nervsammanbrott?

Det måste ju bli väldigt märkligt när lilla hjärtegrynet börjar och läsa i denna bok en vacker dag, hon kommer nog att undra vilken J är som skrivit i hennes bok, hon som tyckte att det skulle bli så spännande att möta lilla Mollie.
Nej som jag ser på de hela så hade de varit det bästa om min sk fru kommit till insikt och att vi hade kunnat reda ut allt detta innan Mollie blir så stor att hon börjar förstå vad hon egentligen blivit utsatt för.
För hur ska jag kunna förklara allt detta för henne.
Eller ska jag ens försöka?
Men hon kommer väl undra tids nog, när hon ser alla foto på oss tillsammans och alla minnen som finns kvar av henne här.
När hon frågar om trädet i trädgården som jag och min sk fru planterade i hop bara några veckor efter att vi blev ett par.
Vårt "kärleksträd".
Jag funderar starkt på att såga ner det, för det smärtar så fort jag ser det.

Varför kan inget bli som det var tänkt?
Jag vill inte vara med längre nu. Jag vill ha tillbaka mitt liv, mitt lyckliga liv det med en fru och nu med ett litet underbart barn.
Vad är det som är så svårt???
Varför skulle just mitt liv vändas upp och ner på bara en dag?
Varför vad det just jag som skulle träffa den egoistiska och taskiga människan och varför var jag tvungen att bli så grymt förälskad i henne?
De finns ju så många rekordelia friska och helt underbara människor på vår jord och att just vi blev utvalda till varandra den där sommarnatten för fem år sen gör mej helt galen.

Nej det är nog dax för ett samtal med min psykolog igen, för nu snurrar allt och det snurrar fort....
Och min lilla underbara dotter behöver ha en frisk, stark och lycklig mor.

Mollie mitt hjärta.

Jobbigt i Jockarp.