Lyckligt lottad....



Guldhjärtat kom idag

 Jag tittar på mitt lilla barns små fötter och tänker att snart ska hon springa omkring på dom.
Hennes små händer som snart ska hålla mej i handen.
Hennes små kinder som ska möta någon annans kinder i en kram.
Hennes små läppar som så småningom ska möta någon annans läppar.
Nej det är ingen dröm jag drömmer, du som ligger här är mej lik.
Och så länge du finns här hos mej är jag oförskämt rik.
Men alla säger ta vara på tiden, den går så fort, så fort. Det har jag svårt att tänka mej. För just nu känns det som att Mollie mys alltid kommer att vara min lilla tjej.
Jag fattar inte varför jag inte gjort detta innan, det är helt enkelt det underbaraste som finns att ha en egen liten sötnos att mysa och umgås med. Vi kommer bli de värsta grymma oslagbara paret.
Vi kommer att bli bortskämnda båda två, med all tid vi har och kommer att ha tillsammans, man får ju vara tacksam för att man lever i Sverige, tänk att jag har 480 dagar betalt för att umgås med mitt barn, det går inte av för hackor det.. Jag älskar mitt land min stad och min by.

Min granne sa till mej att det är helt enkelt den bästa platsen för ett litet barn att växa upp på.
Ett stort hus, en härlig trädgård, massa djur omkring sej, ett stort berg och skog att leka och bygga kojor på,  släkt och vänner på nära håll, ja helt enkelt det bästa stället på jorden.
Tänk om fler människor sett det på det viset som han ser på de, ja jag ska erkänna att jag har väl inte heller tänkt eller känt det så den sista tiden, men ju mer jag tänker på det desto mer inser jag att jag har en otrolig tur.
Tänk om vi skulle bott på femte våningen i en storstad, usch, hade vi klarat det?
Nej Mollie och jag blir nog kvar här och jag känner att jag står stadigt med mina 39:or i den Jockarpska myllan. Synd att inte min sk fru kunde se allt detta fina som min svårt cancersjuka granne kunnat se och samtidigt öppnat mina ögon..

I dag har bästa dolan varit här, vi har saknat henne Mollie och jag, vi har fått starka band som kommer att vara livet ut.
Nu när det blev som det blev att min sk fru inte ville infinna sej på förlossningen i hop med oss, så är jag så glad att hon stod vid min sida. Jag vet att det var ett tufft och känslomässigt jobb även för henne.
Men det vi gjorde för två veckor sen det kommer jag alltid att vara henne evigt tacksam för, det var nog det finaste en människa gjort mot mej, och det lär ju bli svårt att slå.

Jag är så glad att hon ville dela Mollies första andetag i hop med mej...

Mys pys :)

Soffhäng i Jockarp