Svart lucia...

Usch, fy. Vet inte om det var bra att jag vaknade i dag, eller om jag föredragit att ligga kvar och drömma vidare.
Jag mådde inte bra iallafall när jag slog upp mina ögon, jag kände mej orolig och allmänt kymig.
Vaknade av att jag drömde om henne, hon min vän i livet.
Hon som var mitt allt.
Jag drömde om henne när hon stod där så lycklig i sin bröllopsklänning, jag drömde om hennes hand som smekte min kropp
Den hand som höll min när vi gick igenom eld för att få vårt barn.
Handen som höll i min när alla undersökningar gjordes.
Handen som höll min när jag var liten och rädd när vi skulle göra detta stora under.
Hennes händer i mina när vi lovade våra hjärtan till varandra...

Jag drömde om hennes leende när hon mötte mina ögon.
Leendet när jag löjlade mej med att sätta vissa klädesplagg på huvudet i stället för där dom skulle sitta. Hennes vackra leende när hon såg mina stora naiva ögon när hon visade mej hennes värld.
Drömde om alla glada stunder, när hon kom hem från jobbet, trött och sliten, när hon låg i soffan och berättade om hur hennes dag varit. När jag tog hennes små fötter och började massera dom.
Eller när hon stod i duschen och jag smög mej på henne och jag såg hennes lyckliga ögon, när hon skakade på huvudet med ett snett leende på läpparna, då tänkte hon på  mej och den lyckan att hon fick dela sitt liv ihop med mej, sin livs kärlek.

Och det är ju just allt detta, dom små sakerna i livet, ett leende här, en smekning av en hand där, det är allt detta som gör så ont.
Vad är det jag har missat, eller vad är det som hon inte ser som jag har sett?
Det bubblar upp saker om henne både i vaket och i drömtillstånd.
Små små saker som man nog aldrig skulle funderat på, om nu livet sett ut som de borde.
Jag hoppas för min egen skull att detta är en del av min bearbetning.
Och att det inte kommer att vara livet ut.

Samtidigt som jag har dessa tankar i mitt huvud, så blir jag så fruktansvärt arg och förvirrad.
Alla frågor jag har.
Varför gör hon så här mot oss?

När jag tänker på det så tror jag inte att det är sant, o ja de är för sjukt för att vara sant.
Att jag ska behöva gå igenom allt detta, jag som var så säker på vår kärlek.
Jag som var säker på min sak redan första gången när min grönbruna ögon mötte hennes blå.
Det var kvinnan i mitt liv, hon jag skulle leva mitt liv med....
Så vad var det som gick fel?

Saknaden är i bland olidlig, jag mår fysiskt illa när jag tänker på att mitt liv med henne är över....
Jag vill inte.
Varför vill hon avsluta våra år tillsammans utan en enda liten förklaring till oss.
Jag vill ha svar.
Jag är värd svar.

Men i nästa sekund tänker jag, hon är inte värd oss.
I nästa sekund hoppas jag att hon mår så mycket sämre än jag, för det förtjänar hon, och jag tror på rättvisan.
I nästa sekund säger jag till mej själv, bit i hop kvinna...Hon har gett dej det vackraste en annan människa kan ge, hon har gett bort sitt barn till dej.
Denna dumma människa har gett bort sitt barn till mej.
Ja det är nog så jag måste se på det hela. Och när jag tänker så, så kommer jag bara fram till en enda sak.
Hon måste verkligen vara sjuk.
Eller borde hon kommit på att detta var de sämsta beslut hon någonsin fattat, ett beslut som kommer att vara med henne livet ut.
Men hade hon kommit på de borde hon väl hört av sej...
Men jag måste tänka på att hon gett bort sitt barn till mej, tänka såna tankar så att jag inte fastnar i det gamla, de gamla livet, som nu mera inte finns.
Men ibland är det tungt, och de måste de få vara, men jag skulle vilja slippa alla tårar, dom bränner mej och jag bli tokig av det.

Och när jag sitter med mina rödgråtna ögon och tårarna brännandes ner för mina kinder, så se jag på min lilla underbara dotter, och då kan jag inget annat än att le, och säga dom tre vackraste orden.

JAG ÄLSKAR DEJ.


Jockarp.