Pinkmagen....

ja de är väl så man ska se ut sommaren 2011 ;)

Pratade med A-J i går, vi pratade om att bli dumpad och övergiven, vi pratade om hur lång tid det tar att komma över sånt, hon blev dumpad i våras och har nu börjat ta sej uppåt en bit på vägen.
Men hon trodde att det skulle ta längre tid för mej eftersom mitt liv var ju färdigt så att säga, fru och barn.
Men hon lovade att finnas där med en värmande kram....Det låter väl underbart.
Jag älskar att kramas, oftas när jag eller min sk fru gjorde några vardagssysslor här hemma så rätt som det var, så la jag det åt sidan och gick fram till henne och kramade henne, jag sa att man måste kramas med i bland...Det är viktigt.
Ibland blev hon galen på mej, när hon höll på med något som hon ansåg vara viktigare, men jag kunde inte se vad som kunde vara viktigare just då.
Och tänk vad många kramar jag fått under tiden bara pga detta beteende som jag aldrig annars skulle fått.
Och nu känner jag ännu mer att man ska passa på, och att man ska visa varandra i sådan små saker att man älskar och uppskattar den andra människan, att man kan lägga oviktiga saker till sidan och bara vara.....

Ungefär så känns det med Mollie, jag bryr mej faktiskt inte om det är dammigt eller de står disk på diskbänken, jag skiter i om blommorna dör, eller om tvättkorgen blir överfull. Jag ligger mycket hellre på soffan och tittar på mitt lilla hjärtegryn. Och jag längtar faktiskt till att hon blir så stor så hon kan komma i mot mej med ett stort leende på läpparna och med öppna armar och vi kan förenas i en bamsekram.
Det måste väl vara det mest fantastiska man kan få vara med om...Gud vad jag längta..

Jag fick ett brev från skatteverket i går. Där informerade dom mej om att Mollie inte fick heta Vilhelmsson, det var tydligen för att faderskapet inte var fastställt, men de kommer de ju aldrig att bli, och varför ska hon just heta efter pappan? Mammans namn måste väl med funka, valet är väl fritt eller...Jag tog kontakt med människan som skickat brevet och frågade hur dom tänkte där. Och nu har jag löst de lilla problemet, så nu heter hon minsann Vilhelmsson. Men det är väl konstigt att det ska behöva vara så besvärligt allting...


Ställde mej på vågen med idag. Och hör och häpna....60 kg nu är jag vassare än jag var innan Mollie blev till, och ändå äter jag som en häst. Jag trycker i mej en kartong romerska bågar varje dag, och allt annat som jag kommer över, är det inte underbart?
Och till min stora glädje så hörde jag att Pink var gravid, så nu lär de ju inte bli så svårt att få grymmare mage än henne i sommar.
Egentligen bryr jag mej inte, men nu när man ska ut på marknaden igen vill man ju gör allt för att vara gångbar. jag är ju inte längre purung, även om det ser så ut...

Efter inlägget i går, så fick jag kommentarer och det var människor som undrade vad som hänt på BB.
Det är som så att när jag kom upp från förlossningen på kvällen vid 23 tiden så var det bums i säng. Bästa dolan var gullig nog att stanna med oss den första natten.
Men hon har ju en egen familj som hon behövde hem till.
Och på morgonen pratade jag med en barnmorska om att eftersom jag inte hade någon partner så ville jag att min familj skulle kunna få besöka mej när som helst och även sova över på vårt rum.
Det gick inte, bara för att dolan sovit där första natten så var det bara hon som fick vara med mej, egentligen är det bara partnern som får lov att stanna över, så dom tyckte väl att dom hade varit tillmötesgående tillräckligt.
När mina föräldrar kom på förmiddagen så fick jag gå ut i hissrummet och träffa dom, och inte ens där fick vi vara i fred.
Det kom en bitter sjuksköterska och sa till oss att det minsann inte var besökstid, och att man inte fick sitta i hissrummet. Det är väl underbart när man blivit övergiven av sin livs kärlek i en tuff tid, när man är nyförlöst och alla hormoner svallar, och man är mitt uppe i en skillsmässa så ska en sköterska bete sej bara för att inte hon trivdes på sitt jobb eller hade en dålig dag.
Som ni kanske kan förstå så kände jag mej ensammast i världen.

Jag hade kunnat köra med homosnacket att dom inte skulle diskriminera mej för den sakens skull, men jag tycker nog att alla ska ha samma rättigheter, så jag sa inget.
Men när man då ser alla nysvenska som också låg inne och att dom hade hela tjocka släkten med sej, ja då undrar man ju vad som är fel.
Jag har levt och betalat skatt här i hela mitt liv och nysvenskarna har det inte, ändå är det jag som blir diskriminerad av den svenska sjukvården.
Dom vågar klart inte säga något till dom för då blir dom anmälda, men snälla söta ensamstående övergivna flatan som precis fött sitt barn ska inte få ha besök. Och henne kan man säga vad man vill till, och ja de kunde man just då för jag var väldigt sårbar, och mådde inte så värst bra....Men den tiden kommer kanske när jag inte är en slagen hjälte utan orkar ta tag i att skriva ett brev till lilla sjukhuset. Och då är det slut med den snälla flatan.
Som min barnmorska sa, detta är omvänd diskriminering....Därför tyckte hon att jag skulle göra en anmälan.

Hjärtegrynet har varit på sin dagliga promenad och sen har hon fikat med Maria, hennes blivande tränare, så nu vilar hon ut på soffan.
Kan vara som så att det blir en sväng till bowlinghallen i kväll, och då är det bäst att vara utvilad....

Gårdagens luciatåg blev en succe, Han var så duktig lillkillen. Han tog ton hela tiden och läste lilla ljusdikten oklanderligt. Man blir ju tårögd när man ser det...

Bra dag i Jockarp.