Längtan...

Bekymmersfri.

Alla kloka fina ord som alla säger till mej, om vad det gäller min stora sorg, om att allt kommer att lösa sej.
Att det kommer att bli bättre och lättare med tiden.
Att jag kommer att komma över min livs kärlek.
När jag lyssnar på det, så känner jag mej stark känner att jag kommer att komma ut på andra sidan som en starkare och lyckligare människa.
Men i min ensamhet så jagas allt det iväg av desperationen, paniken och längtan.
Längtan efter att min dotter skulle få leva i den familjen som var planerad.
En familj som var öppen med vad dom tänker och känner.
En familj som stod upp för varandra i nöd och lust.
En familj som visste vad dom ville.
En familj som var stolta över vad dom gjort med sina liv, att dom levde med en öppenhet och att dom skapat ett nytt litet liv.
Jag längtar...

Men det jag fick var endast ett stort svek.
Den grymhet, falskhet, alla lögner som hon nu har gett mej, hon som endast hade visat mej kärlek i alla dagar, fram tills i sommras.
Sen vände hon oss ryggen och gick sin väg utan ett vettigt ord.
Det är ett svek som jag inte tror någon riktigt kan förstå.
Jag kan inte.

Jag måste låta sorgen härja fritt annars kommer jag aldrig vidare.
Jag måste sluta hoppas på att allt ska bli bra igen, gör jag inte det så kommer jag att bli fast i min sorg.

Men hur överger man hoppet?

Läste någonstans någon gång att kärlek är något som man inte kan äga, stjäla eller köpa.
Den kan bara ges, upplevas eller förloras.
ja jag ha gett bort min kärlek.
Jag har upplevt den.
Och jag har förlorat tron på den.

Och jag har tyvärr förlorat min tro på männskligheten, jag har förlorat mina blåa naiva ögon.
Dom ögonen som har trott på evig kärlek.
Hon har förstört mitt stora god hjärta, de hjärta jag gav henne, de hjärtat jag aldrig kommer att kunna ge till någon annan, aldrig inte igen.

Och det har hon gjort utan att ge en enda liten förklaring.
Och det saknar allt förnuft.

Men det måste kanske vara så.

Men medans min kärlek blev starkare och starkare av allt vi gick igenom på vår resa, vår resa till lilla Mollie.
Så blev hennes tydligen bara svagare och svagare.
Men en ärlighet skulle man kanske kunna förvänta sej.


Dom som säger att livet inte är lätt att leva, vad jämför dom då med ?


Längtan i Jockarp.