Ilska och feghet...






 Arg och besviken.



Var inne på familjeliv.se.

Jag gick in på föräldrasidan och klickade vidare in på ensamstående.
Innan har jag alltid varit inne på regnbågsforumet, men nu passar jag bättre in på ensamstående förälder forumet.
Det var en kvinna som skrivit in om att hon var helt ensam med ett litet barn, och att hon var rädd för att bli sittandes i ett hörn och inte komma ut.
Hon var ju trots allt en egen individ fortfarande, och hur ska man kunna bejaka det.
Ja de är ju en fråga man kan ställa sej.
Hon hade ingen som hon kunde lämna barnet hos om hon ville gå på bio, eller göra något annat alena..
Nej det är inte lätt.

Men tydligen så måste man tänka sej för med vem man väljer att skaffa barn med, och man bör nog tänka mer än en gång.
Och det kanske inte hjälper att man tänkt, utan man ska kanske helt enkelt "räkna" med att man ska bli ensamstående med ett barn.
Tänka tanken.
Klarar jag detta själv.
Orkar jag med detta.
Har jag dom ekonomiska förutsättningar för detta.
Man måste kanske helt enkelt tänka tanken att man är ihop med den största dynghögen som går i ett par skor, och att den kommer att lämna en när det hettar till och börjar bli lite jobbigt.
Man kanske måste tänka den tanken.

Jag kan ju bara se till mej själv, och mitt liv, det hade ju definitivt inte sett ut så här idag om jag hade tänkt mer än en gång innan jag skaffade barn med min sk fru.
Och tydligen så finns de fler som är av samma skrot och korn som hon om man nu läser på den sidan.
Men det är väl så att dåliga människor hamnar inte i helvetet, dom är redan där och det är därför som dom beter sej som dom gör.
Bedrövligt är väl det enda ord man kan använda

När jag sen hör på byn vad som sprids ut om min sk fru och om mej, om att hon är så perfekt och att jag är en riktig drummel.
Då blir jag så arg så jag skulle kunna välta hela Blekinge....
De senaste är nu, att min sk svärmor sprider ut på byn att min sk fru så gärna ville gå i terapi, de har jag ju berättat innan att hon kört med.
Men nu är det tydligen så att terapeuten hade sagt till min sk fru att hon inte behövde komma dit mer, eftersom att det var jag som hade problem, och att inte min sk fru hade de.
Jag undrar bara då, har vi gått till samma terapeut och vilken terapeut skulle säga något sådant?
Vilken är dummas?
Min sk fru, om hon nu sagt detta. Eller dom som tror att det är sant ?
De rimmar illa som vanligt när man greppar efter sista halmstrået.
Men hur var det nu det var.
Var det jag som hoppade i säng med en annan kvinna tre veckor efter bröllopet?
Var det jag som lämnade min fru nygift och höggravid?

De svaret är NEJ.

Nej den feghet som utspelar sej från min sk fru och hennes familj den har nog aldrig förr skådats och jag hoppas innerligt från botten av mitt Vilhelmssonska hjärta att ingen i världen ska behöva utstå detta.
Fega människor som inte bara kan gå rakt fram och säga att nu är det så här jag känner.
Jag är kär i en annan och jag är beredd att offra dej och vårt barn för den kärleken.
Jag vet att det är dåligt gjort av mej. Men jag kan inte göra något åt det.
Och då en familj som köper detta fega rakt av de visar ju bara ännu en gång att blod är tjockare än vatten.
Man kan göra som min sk svärfar gör, han säger bara rätt och slätt, Jag vill inte höra några detaljer.
Nej det hade jag nog inte heller vilja gjort om min dotter betett sej på de viset.
Nej istället för att stå för sin dumhet så stoppar vi huvudet i sanden och gömmer oss, och sen försöker vi i mellanåt att rättfärdiga vår feghet med dessa små puffar som dyker upp då och då.
De dom inte förstått det är att det inte går att rättfärdiga.
Detta kommer att följa med hela den familjen så länge dom lever, det är inte bara min sk fru som haft och gjort egna val i denna storyn, det har även resten av familjen haft och gjort.

Lev med dom valen nu bara...

Efter detta inlägg ska jag även passa på att rekomendera att ni läser kommentarerna i inlägget Kontraster och stämning.
Där har en väldigt klok människa skrivit en kommentar, ja det var även andra kloka kommentarer där.
Men denna person som valt att vara anonym har själv gått igenom detta helvete som jag själv är på väg igenom.
Hon ser opartiskt på denna storyn, men har haft samma frågor som nu jag brottas med.
Kan bara säga och det har jag sagt till henne.
Att jag hoppas att jag kan bli en lika bra mor för Mollie som hon är för sina barn.
Tack.

?

De finns en viss ilska i Jockarp.