Boston marathon……

Ja jag visste att det skulle bli en annorlunda dag. Jag var lugn som en filbunke. I kläderna, lite mat i magen sen gick vi till bussarna som skulle ta oss till starten. Det började regna och med det blev det en aning kyligt.

Starten gick och vi tuffade på i ett behagligt tempo. Det kändes mycket bra den första milen. Ja ända fram till 14 km sen tyckte jag att mitt sällskap kroknade. Fan jag tyckte det var tidigt i loppet och jag blev faktiskt orolig över om hon skulle fixa det. Vid 21 km sa jag till henne att vi måste öka annars är medaljerna ett minne blott.

Jag kom på en smart idé. Jag lattjade, hoppade, studsade och ropade till publiken, dom skrek och klappade som tokar på oss. Min kompis gillade hejaropen och peppade till sej. Men det gick sakta. hon sa till mej flera gånger att jag skulle lämna henne och springa in i mål. Nix pix, jag stannade vid hennes sida. Vid tre mil insåg jag att vi skulle fixa det. Jag blev ännu mer pepp av den tanken så jag friade ännu mer till publiken. Jag var full av energi och kraft. Ett kul lopp när jag kände att vi skulle fixa det. Dom sist kilometrarna innan mål hade min kompis riktigt ont. Jag skrek på henne att smärta bara är en känsla och när hon kommer i mål så behöver hon aldrig springa ett marathon till.

Vi kom i mål, tiden oklar just nu med det var nog en bit över fem timmar. Givetvis mitt sämsta marathonlopp men det kan vara en av dom häftigaste upplevelserna. Att faktiskt vara med och pushar och peppa en annan människa fram till sitt mål.

Vi kramades om i målet sen följde jag med henne för att hämta sin six star medalj. Det var mäktigt och snart är det förhoppningsvis min tur att får den medaljen runt min nacke. 

Jag var pigg som tusan, så på hotellrummet blev det en skön dusch, lite snacks sen chillade jag bara. Men att inte ha ont någonstans och känna sej precis så fräsch som innan jag sprungit 42 195 meter var en cool upplevelse bara det ;)

Ja Boston levererade och så även jag. Så Tack kroppen jag är mäkta stolt och imponerad av dej. Och jag är grymt imponerad av min 60-åriga kompis. Vilken böna va?

Jockarp.

Annorlunda…..

Ännu en härlig dag med mycket skratt. Medans banbesiktningen av marathonrutten pågick tog jag en promenad på egen hand. Jag åt en sen lunch och pratade med Mollie som var på väg hem från sin resa. Hon hade haft det fint och hon mådde prima.

Mina nya vänner kom hem och skrattsalvorna avlöste varandra. En av mina två nya vänner en böna som snart ska fylla 60 bast ska ta sin sista stjärna i abbott majorn six star. Jag kniper min femte här i Boston och hon ska alltså ta sin sista, hur coolt?

Men ja hon är lite orolig för att inte hinna i mål på sex timmar. Loppet är tufft och kuperat så ja oron är nog befogad. Jag har funderat ett dygn på om jag ska springa mitt race eller hjälpa min nyfunna vän att nå sitt mål. 

Okej jag har funderat och jag har diskuterat det med min rumskamrat och min tjej hemma i Sverige. Beslutet är mitt helt och hållet, det fattar jag ju. och det landade i att jag ska springa loppet med min nya vän. Jag vet att det kommer krävas en hel del av mej men jag är redo. Jag vet att jag hade kunnat få en bra tid, men nej det är inte det viktigaste. Jag vet själv att jag önskar att någon ställt upp för mej om jag hade haft det tufft, ställt upp för att jag ska kunna nå mitt mål. 

Det kommer bli ett annorlunda lopp men jag tror att det kommer bli en fantastisk upplevelse. Så ja, istället för att ha som mål att springa på 4 h så ska jag se till att vi två kommer i mål under sex timmar. Ja hur svårt kan det va?

Jag återkommer med resultatet ;)

Jockarp.

Skratt…….

Efter bra med sömn, kaffe och samtal både med Mollie och min kärlek så var jag redo.

Mina nyfunna vänner var även dom redo för en dag i Boston. Vi promenerade, åkte buss och vi skrattade hysteriskt. Jag hade kramp i magen flera gånger. En tacksamhet slog till.

Att jag har möjlighet till dessa resor, att åka iväg och springa, att träffa nya underbara människor. Wow säger jag bara.

Vi satte oss på en uteservering och jag åt en farligt god ramen. Vi tittade på folk och pratade om våra förväntningar på loppet, det börjar närma sej nu. Och nerverna blir liksom lite mer pirriga för varje minut som går.

Vi strosade till målområdet, det va fullt av folk, vi knäppte några bilder sen traskade vi vidare. Lite vila på hotellet och jag pratade åter med Mollie. Hon är i Rostock på marknad och jag fick info om vad hon käkat och vad hon köpt. Hon hade hittat en barnbok på tyska som hon visade mej genom telefonen. Hon såg glad ut och jag kände att jag saknade att ha henne nära mej. Jag växlade något ord med mormor också innan vi la på. Det var fint.

Ett samtal med min tjej och att se henne sved mer än jag förväntat med. Jag saknar henne så otroligt mycket. Jag har vant mej snabbt vid att henne i närheten av mej.

Min rumskompis förstår min längtan och vi pratade mycket om det. Ibland kan längtan minska lite om man sätter ord på det (ibland blir den värre)

Lite distraktion, en promenad som vi avslutade på ett hak i chinatown. Därefter tog vi en sväng inom affären och sen vidare hem till rummet. En fin dag må jag säga.

Jockarp.

Framme…..

Här minsann🤪

Jag gick av nattskiftet 05:40. Hem tyckte två äggmackor, pratade med min tjej, tog väskan och iväg.

Tåget från sölvesborg till Kastrup, inga förseningar, samtal med människor jag känner. En bra start på resan.

Säkerhetskontrollen gick fint och snabbt och det var bra, magen krånglade så jag behövde en porslinstol att sätta mej på och det var bannemej akut.

Jag tror jag kommit underfund med vad jag inte tål. Mollie Har lagat mat till mej vid två tillfällen den senaste veckan, båda gångerna har jag blivit skitdålig. Veggofärsen hejdå.

Jag klarade flygresan till Boston utan någa fadäser. Jag sov på planet och åt en utsökt god lasagne sen sov jag lite till.

Jag skulle dela rum med en främmande böna. Vi klickade bums. Så hon och jag och en dam till gav oss ut på Bostons gator.

Vi tog oss till expot och hämtade ut våra nummerlappar. Så härligt att möta alla andra förväntansfulla och glada löpare.

Vi strosade hemåt mot hotellet och såg till att få i oss lite mat.

Jag och min rumskompis låg och pratade ett par timmar innan sänggång. Vi behövde hålla oss vakna för tidsomställningen. Vi är lika. Hon är öppen som en bok och jag med. Så samtalen var det inga bekymmer med.

Jag somnade ovaggad och vaknade 8 timmar senare. Lycklig över det.

Nu ska det turistas. Hej Boston.

Jockarp.

Prövning…….

Slit och släp. Nattjobb och risigt med sömn. Jag snurrade på mej i sängen, skickade ett mess till min dotter med frågan om hon var vaken. Jag hörde henne och Kennet röra sej i en hastighet som ljuset. Dom hoppade upp i min säng och hon flinade. Jag älskade hennes skratt. Vi låg och pratade en stund innan vi hasade oss upp.

Jag gjorde inte många knop, vi fixade den sista packningen och även kennets grejer packades. Jag behövde luft så jag gick ut och svarvade en skål, Mollie höll på med ansiktsmasker. Hon har började göra egna smörjor nu, hur bra det är vet jag inte. Men hon är sockersöt.

Hon lagade middagen medan jag chillade på soffan. Sicken lyx. Hon tycker det är kul och jag uppskattar det så väldigt mycket. Hon är fin hon.

Det väntade handboll för lilla fröken under kvällen och jag skulle till min tjej. Och vilken kväll det blev. Helt galet mysigt. Kaffe, fudge och tre timmars närhet. 

Vi vet båda två att vi inte kommer att ses på några dagar och det svider. Så timmarna tillsammans var så väldigt viktiga för oss båda.

När jag stängde dörren bakom mej för att köra och hämta min dotter från träningen rev det till i hjärtat. Jag avskyr känslorna av saknad och jag saknade henne liksom redan.

Nu mot Boston…..

Jockarp.

Dimma…….

Hon var hemma när jag kom hem efter avslutat jobbpass, en överraskning väntade i kylskåpet, jag blev glad och tryckte den kolossalt goda kakan bums. Vi vuxna var trötta men Mollie var pigg. Jag tipsade henne om att hon kunde sy lite när det nu inte var läge för godnatt för henne.

Vi tände lite ljus i sovrummet, vi låg där på överkastet i stearinljusets sken och pratade och skrattade. Det där underbara att prata om dagen, vad som hänt och hur man mått. Jag älskar det, framförallt att lyssna på henne. Vi kröp ner under täcket och där låg vi till morgonen grydde. Kaffe på sängen innan hon lämnade mej för att köra till jobbet.

Jag selade på Kennet och hoppade i gympadojor sen bar det ut på ett dimmigt berg. Det var en svårsedd men vacker morgon. 15 km njutning och när jag kom hem doftade det av scones, Mollie Vilhelmsson levererar. Vi åt gemensamt frukost sen var det dags att packa väskorna. Både hon och jag ska ut och resa och jag kände att tiden börjar bli knapp, men nu står båda våra väskor redo för take off. Det känns bra.

Vi tog en sväng in till stan, jag skulle ta ut lite Euro till Mollie, jag handlande lite på mataffären och sen blev det en tur till bibblan innan hemfärd. Jag vilade lite på soffan efter strul med kistan. Mollie fixad med mat. Hon är grym i köket.

En eftermiddagspromenad på berget i sakta mak, jag ville inte utmana magen allt för mycket. Kaffe i solen innan det var dags att åter gå in och vila lite nattkneg väntade.

Mollie målade mina naglar och förberedde mej för att springa i dom svenska färgerna Over There. Tjusigt som tusan. Hon kramades godnatt och jag for iväg på mitt.

Jockarp.

Sambo på försök……

Jag är inne i en period med sju dagars arbete på raken, där av helgjobb med 12 h pass. Att jag haft dambesök hemma hela tiden känns helt underbart. Att pussa någon godmorgon, någon att längta efter på jobbet och att komma hem till är magi. Jag älskar det. 

Mollie har pysslat med sitt, hon har varit och shoppat med Mormor, jag fick dock fylla på hennes kort under shoppingturen. Slantarna rullade, men nu har hon två par nya skodon och lite annat smått och gott.

Att komma hem till dukat bord av galet god mat och även efterrätt gör mitt liv ännu ljusare. Ja jag är väldigt lycklig just nu.

Att ta en springtur på 15 km tillsammans och efter det avnjuta en frukost på altanen är även det saker som får mej att må otroligt bra. 

När hon lämnar mej ensam hemma för att ta sej till sitt jobb och att hon kommer tillbaka efter avslutad jobbdag är stort.

Jag smakar på sambolivet lite, en smak jag gillar väldigt mycket.

Att hon förmedlar i både ord och handling att hon är smått galen i mej gläder mej. 

Enkelheten, glädjen, närheten och orden gör att jag känner mej otroligt trygg i hennes närhet. Jag uppskattar och värdesätter tryggheten så väldigt väldigt mycket. Jag behöver känna ro i livet, jag gör det med henne.

Att hon skrattar mycket både åt sej själv och mej gör våra stunder ihop ännu mer behagfulla.

Att jag under två heta kvällar lyckats med konstverket att få näsblod och med det kladdat ner så mycket som finns i min närhet skulle kunnat få vem som helst att tycka att situationen är jobbig. Men hon låter mej inte känna något jobbigt. Hon skratta, skojar och får mej att känna mej ännu mer älskad.

Jag har träffat en extrem-unik människa. Hon passar mej som lilla handen i vanten. 

Jockarp. 

Vardagssmak……

Påsken fortsätter med jobb. 12h skulle avverkas med att stapla pinnar. Jag var sliten och trött med fylld av vackra tankar. Jag tänker vardag med henne. Att jag närmar mej det. Att vi ses varje dag, lagar mat, sover över, springer, handlar och även tittar på TV ihop. Visst vi har lite kvar innan det är en hundraprocentig vardag men jag smakar på den och jag älskar smaken.

Att hon stod hemma på gården när jag kom hem var inget som var bestämt, men ibland sker förändringar som gör att andra vägar blir möjliga. 

Vi körde in till Ica och handlade lite till dagens middag. Jag önskade mat på bordet efter nästa 12h pass och dom var på. Både min dotter och tjej. Även efterrätt utlovades. Jag väntar med spänning på att avnjuta rätterna.

Mollie var på påskmiddag med mina föräldrar så hon var inte hemma när jag kom hem, hon var dock glad som en speleman när hon väl kom hem. Hon hade fått påskägg av sina kusiner och givetvis skulle även hon fixa ägg till dom.

Ägg fixades och hon pysslade ihop ett påskkort sen gav hon sej iväg på sin cykel.

Vi hade en fin kväll och natten blev snål med sömn. Men jag kan inte bry mej mindre just nu ;)

Jag bryr mej egentligen inte så mycket om Jesus heller men varje påsk funderar jag över hur många det är som skänker honom en tanke, det är ju ändå på grund av honom som vi firar påsk.

Jockarp.

Tårtan…….

Att vakna upp med henne inslingrad runt med var ren skär magi. Att klockan var mitt i natten spelade mej ingen roll. Jag njöt av varje andetag hon tog, jag lyssnade på hennes snarkningar, jag log. Det var precis så vackert som jag föreställer mej att livet ska vara. Det behövs inget mer, jag hade kunnat stanna i det i ögonblicket för evigt. 

Men dagen börjar och med den förpliktelser. Hej jobb. Jag tänkte på ögonblicket från natten med henne flera gånger under dagen. Det gjorde livet enklare på nåt sätt. Att jag skulle få träffa henne igen under dagen fick min mun till att återigen le. Jag ler mycket nu för tiden ;)

Hemma 14:00 och jag möttes av min påsklovsfirandet dotter. Hon var pigg och glad. Hon hade jobbat och tjänat pengar för sin kommande utlandstripp. 20 euro hade hon slitigt ihop. 

Jag fixade lite hemma sen gav vi oss iväg. När man har en tjej som pluggat till konditor så tackar man ju inte nej till att bli utbildad i rosgörning. Alla gjorde en varsin ros och ja det var väl lite skiftande resultat. Tårtan då, jo en buddapesttårta men jordgubb och hallon. Magiskt gott. Mollie älskade sin nya lärdom, hon gillar att baka och att göra de lite mer professionellt. Tårtan var både vacker och god. 

Vi chillade i soffan och kollade på mask singers innan det var dags att ta sej hem mot byn igen. En mycket fin eftermiddag kväll. Nog har jag det bra alltså.

Mums…

Och så lite gitarrspel för mej…

Jockarp.

Oväntat besök……

Upps….

Barn till skolan med två hårt kokta ägg i väskan.

Äggpickatävlingsdags. Vi var inte helt enig om hur vida de skulle kokas eller ej, men jag gjorde som jag blev tillsagd. Äggen koktes i 30 minuter ;)

Jag tog med mej Kennet ut på berget och det var en behaglig runda, det var sol och det blåste bara svagt, 11 km senare var vi hemma och redo för kaffe.

Jag tog mej ut i verkstan och ibland misslyckas man ibland lyckas man, igår var det en blandning av dom båda. Jag höll på med en skål, den flög ut svarven. Jag fick tänka om, det blev en liten skål i stället, jag gjorde en mittemellan skål också men den svarvade jag så tunn så botten sprack. Det var synd för det var en vackert rötad Björkbit. Men jag tänker att det går väl fler tåg.

Mollie hämtades upp från skolan och hon drog igång med ett bak och så hängde hon ut dom sista frågorna till tipsrundan vi skulle gå. Mormor och morfar kom och vi gick tipspromenaden som bestod av 18 frågor.

Det gick okej för mej 14/18 jag var ganska nöjd.

Vi fikade lite sen blev det en promenad med Mr K på berget.

Mollie var trött och vill inte hänga med sin roliga mamma.

Jag lät henne vara, ut till svarven igen och jag petade i en vacker bokbit.

Exakt halv åtta ringde min tjej och frågade vad jag gjorde. Jag leker med svarven svarade jag, en halv minut senare öppnades dörren och hon kom in i verkstan. Om jag blev förvånad och glad?

Mycket.

Hon hade varit och köpt en ny bil och på vägen hem passerade hon Jockarp. Jag fick provköra den och jag frågade givetsvis om hon kunde stanna över natten med mej. Det kunde hon vilket var helt underbart.

Jag var så väldigt glad över att ha henne i min famn och att få vakna upp till en ny dag med henne.

Omorganisation….

Jockarp.

Mona……

Började med ett nytt alster…

Några få timmars sömn, lite konversation med min tjej sen hasade jag mej upp ur sängen och ut på berget. Jag hade småbyxor på mej på grund av såren och ja må säga att det funkar förvånansvärt bra. En mils springning blev det innan kaffet serverades.

Vårbruket är i full gång här nere i söder och Kennet Vilhelmsson lyckades ju hitta en kladd med grisskit som just nu pumpas upp ur brunnarna för att köras ut på åkrarna. Jag var inte glad och talade om för honom att nu väntade badet.

Jag skrubbade honom och schamponerad honom två gånger utan att doften släppte. Han var pigg och glad och det var jag glad för, så ja det där med doften, det får jag väl helt enkelt bara försöka överleva några dagar.

Jag hämtade upp Mollie i skolan, på väg där i från kom de en dam gående, jag frågade Mollie om det var någon hon kände.

- Ja det är ju Mona.

Jag stannade bilden bums.

Nu ska jag berätta nåt helt fantastiskt.

När Mollie väntade på taxin för att åka hem från skolan så brukade det komma en dam förbi platsen. Damen var just Mona. Mona stannade och pratade med Mollie. Dom pratade om språk, framförallt tyska eftersom Mona varit lärare bla i tyska. 

Dom har utvecklat en form av vänskap dom där två.

Men eftersom Mollie nu aldrig åker taxi hem längre så har dom liksom försvunnit lite ur varandras liv. 

Vi sökte på nätet för ett tag sen för jag tyckte att vi kunde bjuda hem Mona. Men vi lyckades inte hitta henne.

Så varje dag när jag hämtar Mollie och jag ser en äldre dam så brukar jag fråga om det är Mona. Det har varit nit hittills. Men nu så.

Hur som helst tvärstannade jag bilen. Mollie öppnade dörren och Mona utbrister: 

- nämen är det du Mollie? Ja säger Mollie 

Jag säger: och du är Mona? 

Nä jag heter Monica säger damen, jag flinar och berätta att Mollie och jag har sökt efter en Mona och då var det ju inte så konstigt att vi inte hittat henne ;)

Samtalet är igång och Mollie berättade att hon ska åka till Tyskland på påsklovet och Jag berättade att vi ville bjuda hem henne på en fika så dom bägge kan prata tyska med varandra.

Hon tackade glatt ja på den inbjudan.

Jag hade en stek på spisen som vi behövde hem till annars hade vi kunnat pratat mycket längre det kände ju jag det.

Vi bytte telefonnummer och jag lovade att vi skulle höra av oss efter påsk så vi kunde ta en fika på vår altan och prata tyska.

Jag var fylld av en sån lycka när vi körde hem mot byn. Vilket möte. Och att min dotter på 12 år funnit en vän i en dam på si så där 75-80 år tycker jag är otroligt vackert. Och ja jag tror att Mona eller jag menar Monica även kommer bli viktig för mej.

Hem och potatis till steken koktes sen välte vi i oss alltihop. Vi var hungriga båda två.

Jag tog en snabb dusch sen tuffade Mr Kennet och jag söder ut. Promenad med en underbar tjej väntade.

Vi kramades mycket. Jag behövde det, eller vi behövde det. Det var skönt och jag kände lyckan av att ha henne i mitt liv.

Innan jag lämnade henne kysstes vi i en hagelskur. Det var en ny erfarenhet och jag må säga att den var vacker.

Jag lämnade henne och vände hem mot byn. Mollie satt och målade. Jag bjöd henne på pannkakor innan läggdags.

I soffan bredvid min dotter summerade jag dagen. Den hade varit vacker väldigt vacker. Så den åker bums ner i braigalådan, det är precis där sånna dagar ska placeras.

Jockarp.

Skör….….

Jag sov dåligt, hade sjukt ont i benen, jag funderade på hur det kändes när man var barn och benen alltid var uppskrapade på sommarhalvåret. Jag tror det var bättre förr minsann. Eller har jag blivit känsligare med åren.

Jag mådde inte bra när jag gick upp, en illamående känsla och ångest. Jag var skör. Väldigt skör.

Jag kunde inte full medicinera mej eftersom jag inte klarar springa men jag tog mej ut och mötte dagen. Vi gick upp på en utsiktsplats och vi mötte dagens första solstrålar. Jag satte mej i det frostiga gräset och koncentrerade mej på all vackerhet jag just nu har mitt framför näsan. Men det gick inte, jag var orolig och jag mådde verkligen inte bra. Jag var ledsen utan anledning. Fan att man inte ens kan känna lycka när man verkligen är lycklig. Vad är det för fel på mej?

Jag behövde gråta men jag hittade inget att gråta över. 

In i ett jobbmöte och när jag kom ur det mådde jag ännu värre. Jag visste inte hur jag skulle ta mej ur det. Jag struntade i mina sjukt ömmande ben. Tog på mej ett par shorts för att inte byxor skulle skava mot såren sen sprang jag. Jag såg årets först tussilago och blev glad. Annars sprang vi mest på stigarna, jag brydde mej inte om jag åter skulle trilla, jag behövde små smala stiga med mossa, rötter och sten. Jag klarade mej utan fall och efter Springning och lite lip kändes det lite lättare men jag var inte helt okej. Min underbart fina tjej ringde och pratade med mej en stund, hon visste att jag var låg.

Efter samtalet som jag uppskattade väldigt mycket gick jag ut i verkstan. Mollie ville ha en kruka till sin kaktus och vem är väl jag att säga nej till det. Jag var så lycklig över att hon ville ha något som jag gjort av mina två händer och en träbit från Jockarp. Det var stort och jag blev väldigt nöjd.

Vi lagade middag tillsammans efter att hennes pianolektion var klar. Jag uppskattar det mer och mer för varje dag.

Hon och jag tillsamman i köket. Vi kramdes lite mellan rörandet i grytorna, det var fint, jag behövde kramas.

Handbollsträning för unga fröken och jag drog till med åtta km springning. Jag var pigg, en aning stel i såren men det släppte allt eftersom min kropp vaknade till.

Hem med det lilla barnet sen vidare i natten för jobb. 

Jockarp.

Vårkänslan……

Solen vräkte ner och jag rörde mej extremt sakta på grund av mina skadade knä. Jag hade fruktansvärt ont och det rann var från öppna sår. Att kläderna sen fastnade i dessa såren gjorde smärtan än brutalare.

Men att sitta i söderläge med en liten terrier i knäet var helt underbart. Jag var lycklig i vårsolen.

Jag somnade en stund och förmodligen beror tröttheten på smärta. 

Jag hämtade upp Mollie från skolan och hon var glad som en spelman. Hon hade fått en ny dator, den ska hon ha till nionde klass om jag fattat det rätt.

Jag tog en promenad på berget men fortfarande i sakta mak. 

Matlagning ihop med min dotter, jag älskar dom stunderna ihop med henne, när hon sitter på diskbänken, när hon dinglar med benen och pratar, filosoferar. Jag blir varm i hela kroppen. Min dotter, jag är hennes mamma. Herregud ibland kommer det bara över mej hur fin hon är.

Jag tog en dusch sen begav jag mej mot min tjej, hon kom hem från Italien och vi hade verkligen längtat efter varandra. Att få krama henne, ha henne i min famn igen det var himmelskt.

Jag är lyckligt lottad, däremot kan jag känna en frustration över att vi inte har ett gemensamt liv. Många människors som har det ser nog inte riktigt vilken fantastiskt fin gåva det är att kunna ha den där vardagen tillsammans. Men ja jag ska försöka släppa det Och njuta men ibland är det lite tungt.

Jockarp.

Wow vilken dag…….

Det låter fortfarande som om jag hinkar i mej en flaska whisky, min hals är raspig, men jag var pigg. Upp på berget för att springa 15 km. Jag har varit duktig på att hålla mej ifrån stigarna för att minimera risken för fall. Men igår var oturen på min sida. I en nerförsbacke 7 km hemifrån trillar jag, rakt i en hästskit. Vilka är oddsen för det?

Jag slog hål på båda knäna och även på mina springbrallor, som tur är så är min sambo både grym och väldigt snäll så efter att jag tvättat brallorna så sydde hon ihop dom till mej.

Knäna varades och tyvärr så svullnade vänster knä upp under eftermiddagen. Mm jag är lite skraj faktiskt. Om 14 dagar ska jag stå på startlinjen för att springa mitt 20:e marathon och ja, jag vet vad som krävs. En frisk och vältränad kropp är ett måste.

Mollie och jag byggde en varsin träbåt som vi tog med oss till bäcken, vi var på humör för tävling, jag fick modifiera min båt en aning innan den funkade. Det var så mysigt att vara ute i det härliga vårvädret tillsammans. Jag älskar min lilla familj.

Mollie spatserade in efter tävlingen för att fixa med en frågesport. Själv var jag i verkstan ett par timmar. Jag färdigställde en hel hög med alster och jag gjorde ett par nya stakar.

Men vädret var för fint så jag ville vara ute. Tant N kom och gästade mej och Mollie hade fixat fika till oss. Vi satt på altanen och uppdaterade varandra på våra liv. Jag berättade att jag var lycklig, så har det inte alltid varit när vi setts. Jag älskar verkligen när vi ses, jag älskar våra samtal och jag älskar henne. Tänk ändå att vi känt varandra i 40 år. 40 år, ja det låter helt galet ;)

Jag vinkade av henne och sen blev det en liten lätt tur på berget, Herrgud vad jag älskar det stället. Vi satte oss på sen Sten och där satt vi en stund i solgasset. Kennet var superhungrig när vi kom hem och så var även jag. Myset hjälpt mej i köket med att fixa middagen. Det blev gott och vi hade en mysig stund runt bordet.

Helgen? Ja den har varit magiskt, det enda som skavt är att min tjej befunnit sej i Italien och jag i Jockarp. Ja en av oss är absolut på fel plats.

Läggdags 20:00 jag var totalt slut efter en dag utomhus och jag kände att läge för vila var klokt.

Jockarp. 

Filosofen…..

Godmorgon 

Rysligt risig i halsen. Nåt skit har satt sej på stämbanden. Det gjorde inte så mycket för jag tänkte inte prata, inte under milen i löparskorna i alla fall. Det var en kylig morgon men ack så vacker. Jag är bortskämd med min löpaarena, den är vacker och ännu vackrare kommer det bli under dom närmaste månaderna.

När jag kom hem igen möttes jag av min dotter. Det förvånade mej för klockan var bara lite efter åtta. Vi lät bli frukosten och jag lät även bli kaffet. Jag väntade besök klockan tio av en vän och jag visste att det var värt att vänta tills hon kom. Och ja. En påsen nybakade frallor i olika sorter, kaka, jordgubbar och grädde. Ja herregud vilken brakfrukost det blev. Vi åt gott och samtalade, vi träffas för sällan och jag gladdes åt hennes uppdatering. Vi tog en välbehövlig promenad i vårsolen och där det var lä var det riktigt varmt. Så härligt. När hon lämnade mej slog det mej att jag alltid kommer på att jag saknar henne innan vi åter ses. Det är alltså alltid för långt mellan gångerna. Inte i okej. För vad är viktigast i livet?

Jag lufsade ut i verkstan och röjde upp lite, jag lagade alla mina trädgårdsmöbler och jag tog bort fodralen från kuddarna och slängde i dom i tvättmaskinen.

Mollie ropade på mej, informationen om att maten var klar. Det stundade trerätters. Vi började med en toast Skagen på mysets vis, sen vidare blev det en poke bowl. Innan efterrätten skulle jag åter agera sminkdocka åt min dotter. Jag börjar bli rädd för att det ska bli en vana och att jag kommer bli helt förstörd i hyn av alla krämer och färger som kletas på. 

Efterrätten då? Ja jag vet inte vad jag ska säga, men hon hade verkligen gått all in. En varsin bakelse, vaniljpannakotta i mängder och ännu mer små mini muffins. Hon bullade upp alltihopa och jag bara log. Den ungen alltså. Jag åt lite av varje men jag var hysteriskt mätt. Det blev hon med ;)

Jag var tvungen att ta mej ut en sväng på berget, jag riskerade annars att somna i soffan. Jag var helt uppjäst. Kennet och jag rensade bäcken och det var en uppgift vi båda uppskattade. Kanske mest han. Jag njöt av att kunna ta en kvällspromenad utan att riskera att slå ihjäl mej för att jag inte ser något. Halv åtta på kvällen och det var fortfarande helt ljust. Så härligt.

Hemma i palatset slängde jag av mej alla kläderna och hoppade i plurret på altanen. Månen lyste klart och stjärna efter stjärna tändes där på himlen ovanför mej. Den starkaste lysande stjärnan i mitt liv kom ur och gjorde mej sällskap efter att jag plaskat runt ett tag. Det var helt underbart att sitta där och lyssna på henne när hon filosoferade om livet.

God kväll….

Jockarp.