Följa flödet....

Jag ogillar att dela säng med min dotter men i bland händer det att behovet är massivt. Att jag vaknade upp halv tre i hennes säng och bara låg och tittade på henne i två timmar tillhör inte heller vanligheterna nu längre. Men jag behövde det och det var viktigt för mej att suga in allt av henne.

Jag bara låg där helt stilla och noterade varje litet andetag från henne, varje lite rörelse som hon var helt ovetande om att hon utförde noterades på min näthinna. Jag kröp intill henne och myste in mej i hennes stora nu oruffsiga hår. Ett djupt andetag och doften av henne togs upp av mitt inre. Jag var hemma. Hon och jag det kändes så tydligt. Den styrka hon ger mej den är enorm och jag har svårt att förklara den. Ögonblicket kändes heligt för mej.

Jag fick lämna henne sovande för att fortsätta i livet. In i bilen och i väg.

Jag nådde mitt mål och distansen från platsen hade bådes stärkt mej och försvagat mej. Jag var stark men skör.

Jag har lärt mej att vissa saker kan jag inte påverka hur gärna jag än vill, i bland måste jag bara följa flödet. 

Men när det handlar om känslor blir jag väldigt svag, det handlar om respekt mot andra människor och det handlar om att minimera smärtan. Jag har gett saken en chans och var tvungen att fatta ett beslut. 

Vissa människor gör mer avstamp i mitt liv än andra så är det, vissa människor gör så stora avstamp så dom finns kvar, kanske inte hela livet men en lång tid. Just nu söker jag efter det där avstampet.
Nån som kan klampa in med full kraft, som jag kan tillåta få ta del av mitt innersta. Jag är inte där än. Men hoppet om att en dag få känna det där igen lever vidare i mej och fram till det får jag följa flödet och kanske försöka ge ödet en knuff i rätt riktning (vilken de nu är)

Jockarp.