Skört.....

Som jag älskar sommarblommor....

Jag mötte en fantastisk morgon, det är absolut det bästa med att vara vaken tidigt, man får uppleva det där lugnet som inte går att beskriva i ord. Allt är i harmoni, syn, doft och hörsel. De där mäktiga när dom tre delarna njuter helt av samma sak, det är underljuvligt.
Vesan var så vacker med sina vajande sädesfält, en lätt dimma steg och solen var enormt stor i öster. Jag ville vara kvar i det, stanna tiden och stanna känslan som gjorde mej helt lugnt.
Men mitt liv fortsätter och vedsvängen väntade, men innan jag kom på plats tog jag en avstickare till havet. Samma känsla, allt i symbios, alla sinnena njöt. Jag andades in och log.

Jag hade en kul jobbdag som avslutades med ett möte gällande arbetsmiljö. På vägen hem fick jag ett samtal som gjorde att jag höll på att köra av vägen av skratt. Handsfree i all ära men det är minst lika ickebra att skratta hysteriskt när bilen framförs. Ett gott skratt ska ju helst förlänga livet, inte förkorta det ;)

Mitt mys hämtades upp och en vän skulle följa med. Ja det var väl bara att lasta in dom bägge fröknarna och bege sej hemåt.
När barnen lekte och jag satt och lyssnade på dom tänkte jag bara. Detta är livet, vad jag än kommer gå igenom dom närmaste dagarna, den närmaste veckan, månaden och året så är det ändå Jockarp och Mollie som är det som är mitt liv. Jag fick ännu ett skrattanfall när jag tänkte på hur mitt liv ser ut just nu och vad som väntar mej. Ingen ska någonsin säga att jag inte utmanar mej själv i alla fall.

En vän kom inom och jag behövde henne verkligen. Vissa dagar behöver man människor extra mycket, människor som förstår, som har den där vackra empatin, som kan sätta sej in i mina känslor. Jag har tur jag som har sådan människor runt mej.

Vännen kramades om och myset och jag satte fart med middagsmaten. Under måltiden höll mitt liv på att ta en drastisk vändning, jag satte maten i halsen. Det tog inte ens en sekund förrän Mollie stod med sina armar runt min mage. Har du satt i halsen mamma, frågade hon när jag sökte luft för mitt liv. Man ska trycka på magen mamma, det vet du va?
Ingen fara lyckades jag trycka fram.
Det slog mej med full kraft hur skört livet är. Hur sårbar jag är, att jag är ensam med Mollie. Efter maten grät jag över hela situationen. Jag vill inte känna mej svag, jag vill inte vara rädd över att inte finnas för min dotter. Ja jag grät över att alltid behöva vara stark, den starkaste.

Och som jag älskar henne....

Jockarp.