Hon&Jag.....

På rull i den tyska skönheten...

Den lilla palatsdelerskan fortsätter att vakna tidigt, men söndagsmorgonen kunde jag få henne att ligga still och mysa en stund innan hon skulle upp och fånga dagen. Tack för det.
Vi tog en gemensam frukost framför tv:n. Det är så sällan vi äter det första målet för dagen ihop. Men mitt löppass var inplanerat under eftermiddagen, så frulle blev det.

Vädret var gråmulet och jag känner en tendens att bli butter när solen liksom inte kommer fram. Vad är det han sjunger den käre Afzelius - Det sägs att ovan molnen är himlen alltid blå, men det kan va svårt att tro när man inte ser den - Mm Så är det och vi behövde bryta den dystra dagen.
Vi packade badväskan och så hämtade vi upp en kompis till myset sen drog vi iväg.
En supermysig dag och efter fyra timmars bad så sken solen på oss när vi kom ut från badhuset. Fantastiskt.

Mollie var trött efter badet så hon somnade i bilen på vägen hem, jag lät henne sova en stund, det har ju varit tidiga mornar.
Väl hemma fick hon lite mat och sen väntade kalas för unga fröken. För den något äldre blev det ett pass på berget.
Jag hade känt redan innan på dagen att min kropp skrek efter lite motstånd, det känns liksom i musklerna när det varit för låg mängd träning.
Efter en mil i uppför och nerförsbackar kände jag ännu en gång den där extrema styrkan. Urkraften från Jockarp dundra på uppför och jag var brutalt stark, nerför vågade jag inte släppa på, lite på grund av min smärtande rumpa. Jag är rädd om den.
Men en vacker dag ska jag bara släppa på och de ser jag framemot och se resultatet av de.
Jag funderade på hur länge jag skulle våga ösa på i det höga tempo jag hade. Som långdistansare är jag lite rädd för att tappa kraft, jag behöver ju orka länge. Men det är något nytt och spännande som händer med min kropp och min löpning just nu och jag vill testa den lite.
Ska bara fixa med ändan och blodvärdet sen ska jag nog våga utmana mej själv lite mer. Och ja, jag längtar.

Något som bara sker cirka en gång om året inträffade under söndagskvällen. Och vad var det? jo. Leonora Vilhelmsson åt chips ;)
Det avslutade vår helg och tja, ännu några formidabelt braiga dagar har passerat i fröknarna Vilhelmssons liv. Och det är vi klart tacksamma för.
Något annat jag kände en enorm tacksamhet över var det faktum att jag är ensam med min dotter.
En händelse under dagen fick mej åter att reflektera över vilken enorm vinstlott jag drog den dagen när det stod klart att den andra föräldern till Mollie inte ville vara förälder till sitt barn.
Jag såg det inte då när jag var mitt uppe i förtvivlan och rädslan, men jag har sett det senare i livet och gårdagen påminde mej om att jag ska vara enormt tacksam över att det blev som det blev.
Det är Hon och jag och ingen kan någonsin ändra på det.

Nybadad och bastad....

Jockarp.