Svart&vitt.....

Dom två.....

06.00 hör jag min dotter. Hon har klätt på sej, bäddat sängen och spatserat in till mej. Och nej jag vill inte gå upp då. Hon flinar och säger nu är det morgon mamma. Jo tjena, nog har hon ärvt mitt morgonhumör och hon har även ärvt morgonpiggheten. Men det var lite för tidigt för min smak.

Jag var på ICA kvart över sju och köpte frallor, det väntade nämligen frukostbesök till palatset av två fagra damer. Mollie och jag dukade fram så allt var klart när gästerna kom. Ett par mysiga timmar runt bordet men god mat och samtal om livet. Mollie avlägsnade sej efter en stund, hon hade visst annat att göra ;)

Vi har en utfärd som innefattar hundar och tåg till sommaren, och innan vi klubbade idén var vi tvungna att provåka med kamphundarna. Mollie var behjälplig och det gick förvånansvärt bra. Kamphundarna diggade tågresan.

Min väg....

Mollie lämnades av hos en kompis och jag blir ofta något handfallen när det sker, jag är så ovan vid den extra tid som ska spenderas själv. Tanken var att låta löparskorna stå en dag till så benet läker, men nä jag var tvungen att ta en provtur. 7 små kilometer som innefattade mördabacken. Jag tog det lugn och lyssnade väldigt mycket på kroppen, men den sa inget och den strejkade inte. Glad var jag och skorna kändes grymma på mina fötter.
Hem och byte av skor. En häst behövde lite omvårdnad i form av medicin så det styrdes upp innan jag hoppade på cykeln för en tur. 2,5 mil blev det och jag tog det rysligt lugnt, jag cyklade till havet, där satte jag mej på en bänk och filosoferade. Jag funderade över hur många ändor som mött brädorna på bänken. Jag flinade lite åt tanken och såg ut mot horisonten. Och jag njöt.
Vidare cyklade jag in mot stan, förbi golfbanan och över bron. Jag stannade där jag fick lust och jag fotograferade. Jag såg min väg i svartvitt. En fin väg faktiskt.

Jockarp.