Årets lopp....

Som jag längtade efter denna skylten...

Det där loppet det har funnits med mej i mina tankar under en längre tid. Jag har känt oro, jag har känt glädje och stolthet över att jag har möjligheten att testa att pressa min kropp.

Att klockan ringde två på morgonen och att jag skulle med en buss klockan tre oroade mej en del. Det är tidigt och det skulle inte bli många timmars sömn, vilket behövs.
Men upp kom jag, en snabb enkel frukost, kläderna på och skorna på fötterna lufsade jag bort till bussen.
Det var lite begravningskänsla över bussfärden ner till Sälen, ingen sa något, alla fokuserade på sej själva.

Starten gick 05:00 och det till pompa och ståt. Håret ställde sej på kroppen när nedräkningen började. Magiskt och mäktigt.
I väg och jag höll ett låg tempo, det gjorde dock inte alla andra, folk sprang som galna och dom första 5 km lutar kraftigt uppför, jag undrade vart som tagit i dessa rusande människor, hade dom möjligen missat att dom hade nio mil framför sej?

Jag drog förbi Smågan, vidare mot Mångsbodarna, denna delen av banan är extremt teknik och det kräver verkligen att man har koll på fötterna. Rötterna är förrädiska och spängerna hala.
Jag tuffade vidare mot Risberg och 12 km senare var jag i Evertsberg med blödande stortår. När jag drog av skon fick jag tömma dom på blod ;)
Nä så illa var det inte men nästan.
Jag välte i mej en pannkaka, bytte strumpor, skor och tröja. Jag ringde Mollie, jag ville höra hur hon hade det. Allt var bra och hon var glad över samtalet. Det stärkte mej. Ut i spåret igen.
Det var lättsprungna km efter Evertsberg och det behövde jag, jag började känna av lite smärta i koppen.
Resan mot Oxberg var lång, 15km skulle avverkas mellan kontrollerna. Jag var även tvungen att ge mej ut en vända och dumpa lite barlast i blåbärssnåren.

Mellan Oxberg och Hökberg gick det lättare. Jag tryckte några pannkakor till i Hökberg och passade även på att dra i mej en Resorb. Två mil kvar.

Regnet hade hållit sej borta under loppet, men nu öste det ner. Jag tror att jag piggnade på mej en aning av skuren, men det blev ruskigt blött i spåret.
Ner till Eldris och där såg jag äntligen en ensiffrig skyllt, siffran nio informerade mej att det var precis så långt det var kvar till Mora. Tack för det.
Den sista biten tyckte jag det var groteskt lång mellan km-markeringarna.

1km markeringen passerades och in på upploppet sprang jag leende till publikens jubel.
Jag hade ta mej tusan fixat att springa nio mil för andra gången. Och det bästa med allt var att jag mådde väldigt bra.
Medaljen runt halsen och sen bjöds det på lasagne i ett tält, jag tog bara en liten bit, jag var rädd att den bara tänkte ner och ta en titt i magen och sen komma upp igen. Det uteblev tack och lov.

Jag gick hem till hotellet i sällskap med en annan löpare. Så härligt att kunna dela med sej om sin upplevelse och känsla. Vi fortsatte samtalen till bords då vi avnjöt en stor härlig buffé.

Kroppen, hur kändes den efter nio mils löpning? ja, knäna har varit betydligt mer smärtfattiga innan, fötterna ömmar och så lever jag just nu med en visten rumpa :)
Men den delen som drabbades hårdas var mitt hår. Det var en stor boll i nacken och tyvärr fick jag dra bort några tovor, så en aning tunnhårig har jag blivit av vasaloppet 2019.

Så stolt...

Jockarp.