Mästerverket.....

Min kropp är ett mästerverk, jag har aldrig varit säkrare.
2016 sprang jag Ultravasan och dagarna efter gick jag med hjälp av min fars skidstavar. Jag hade så fruktansvärt ont i varje del i min kropp, allt utom fingertopparna smärtade, jag mindes med förskräckelse att smärtan ökade med dagarna som gick innan det äntligen på tredje dagen vände. Jag var rädd för att dagen skulle bli brutalt smärtsam.
Men nej, denna gången var det annorlunda.

Måndag morgon, jag vaknade upp, sträckte lite på mej och funderade på var det skulle smärta mest när jag skulle låta fötterna möta golvet.
Jag hoppade upp, tog ett par försiktiga steg, lite stram i översida lår, smärta i höger fot, både över och under. Aj.
Jag gick tio meter och kände att allt lättade, några steg till och jag log och tänkte för mej själv. Leonora Vilhelmsson, din kropp är magisk.
Stel? ja visst, öm? ja visst men jag mår så sjukt bra.

Vi drog några vändor skitgubbe medan kaffet intogs, sen var det jobb för lilla fröken. Hava ridbanan genererar slantar till Kennet och hon sköter jobbet med bravur.
Jag klippte gräset, för övrigt blev det en lugn dag. En timmes lur på soffan var välbehövligt även denna dag, jag behöver vila för att läka och det är liksom helt okej.

Efter dagens regnskur lättade vi från byn och tog oss till havet, det var en vacker stund ihop med min dotter. Vi gick tillsammans på stranden där vågorna vilt slog mot land, vi satte oss på en bänk och blickade ut mot horisonten, hon pratade om sin hundvalp och jag lyssnade, hon halvlåg i mina famn och jag njöt av att se, höra och känna henne.
Efter energipåfyllnaden vände vi hemåt och började gemensamt laga middag. Vi provsmakade de nyplockade potatisarna och dom var verkligen i en klass för sej själva.

Vi kollade på nån film och några trädgårdstomtar innan det var dags att avrunda ännu en formidabelt fin dag. En måndag i världsklass.

Jockarp.