Ljust....

Jag vaknade till ett ljudligt smatter av regn mot stugtaket. Jag vände på mej i sängen, sträckte ut min kropp i fullängd. Jag drog täcket om mej och jag njöt av mitt lugna stilla uppvak.
Jag låg kvar en stund och lyssnade på regnet innan jag hasade mej upp och startade en kanna kaffe.
Doften av det nybryggda spred sej i stugan. Jag kände ro.

Vädret förblev ostadigt så vi spelade lite spel och samtalade med varandra. Lite luft behövdes så en lätt skön löptur bland dvärgbjörk och myr följde. Ett stilla duggregn mot min nakna hud och jag var tacksam för livet.

En idé om att åka till byns badhus blev till handling. Ett par härliga timmar i härligt varmvatten och en bastu på det som sköttes av min dotter. Hon hällde vatten på stenarna så hela bastun fylldes med ånga.

Från badet till pizzerian, det var skönt att bara beställa och sitta till bords utan att behöva lyfta ett finger. Nu var solen brännande varm igen och vi satt utomhus och njöt av fjälluften. Det är tvära kast från regn och sol upp på höjden.

Hem till stugan och det fanns utrymme för en kvällsvandring, det är något visst med naturen. Jag kan inte sätta fingret på det riktigt, men jag tror att det handlar om dom höga topparna och dom lika djupa dalarna. Att man kan se långt bort i fjärran, att man känner sej liten i den faktiskt så stora jorden vi lever på.

När jag gick och la mej på kvällen såg jag guld framför mej. Det kändes som om det mesta som kommer i min väg är ljust och att det glimmar starkt.
Om det handlar om att jag ”väljer” rätt väg. Att jag vågar välja bort och väja till saker och människor i mitt liv som är rätt vet jag inte men en inre ro och trygghet vaggade mej till sömns.
Jag är ruskigt bortskämd med gott just nu.
Men det är väl så. Det värsta är gjort.

Jockarp.