Vi hämtade ännu en dag upp en vän till Myset. Jag har känt det viktigt att prioritera hennes önskan till lek. Skolstarten närmar sej och hon har hängt med mej på vår resa. Hon behöver människor i sin egen ålder.
Så efter vår tripp har hon varit med sina vänner varje dag.
Jag tog tjejerna till stranden, den var 18 grader i luften och lika mycket i vattnet. Tjejerna var glada över att det var vågigt, dom tjöt rakt ut när dom hoppade mot den ena vågen efter den andra.
Jag stod på bryggan och lyssnade på deras förtjusning.
En timme vid stranden sen började färgen på deras läppar skifta mot blått och då var det dags att vända hemåt mot byn.
Tjejerna fortsatte sin lek och jag fortsatte med att röra mej i sakta mak, ett par avsnitt av rederiet och läsning av bok det pysslade jag med fram till lunchen skulle serveras. Det enda jag ser på min tallrik just nu är kolhydrater. Jag vet att man inte kan tanka i sej tillräckligt mycket för att klara nio mils löpning och det finns en lite oro över matintaget på loppet. Jag vet att magen är känslig och jag vet egentligen inte alls hur den kommer att reagera. Men jag tänker att med positiva tankar kommer magen kanske klara sej bättre ;)
Vännen lämnade byn och Mollie gick till undantaget och jag tog mitt sista förberedande löppass. Sjukt tung, anledningen oklar men jag tror att det är psykiskt. Att jag analyserar och känner av minsta lilla vink min kropp gör är nog fullständigt normalt inför så pass stor ansträngning.
Jag kände av min hals, att något störde, jag kände en smärta i höger foten, ett ömmande vänster skenben efter ett blåmärke. Jag kände allt i min kropp. Jag var inte nerstämd men jag kände en enorm ödmjukhet inför loppet.
När jag kom hem angrep vi duschen både myset och jag, sen var vi redo för lite kortspel och chill. Jag behövde hennes närhet, behövde höra hennes röst och se henne le. Hon stärkte mej utan att veta om det.
Jockarp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar