Tomhet.....

Det händer ganska ofta att när jag nått mitt uppsatta mål så kommer det en svallvåg med tomhet och sköljer över mej. Ultravasan var inget undantag. Men jag var beredd på känslan.
Att något legat en lång tid och gäckat, glatt men samtidigt oroat och så plötsligt är det borta. Ja det blir tomt.
För att råda bot på den känslan anmälde jag mej till två nya Marathon. Min plan var att jag skulle springa tio Marathon och sen trappa ner men sen kom en kärlekskrasch och jag behövde distraktionen i att pressa, stressa min kropp, att sätta upp nya mål och nå dom.
Nu hänger det 16 Marathon medaljer och två ultramedaljer i palatset. 16 känns en aning fel så mitt nya mål är 20. Det låter kanske lätt, men ett Marathon är ett Marathon och det går inte att springa det halvhjärtat, det blir sällan bra.
Så träningen riktas nu mot nya Marathon och nya städer ska besökas vilket gör att tomheten dämpats. Tre veckor kvar till jag ställer mej på startlinjen på mitt 17 lopp.

Det passade fint med en morgontur på berget efter att myset lämnats vid taxin. Dimman låg tjock över fälten och det var en kvav, fuktig tryckande luft. Det kändes som fukt ville pressa in innanför mitt skin samtidigt som kroppen öppnade alla spjäll och öste ut svett. Känslan var brutal och det droppade svett ner i ögonen och vidare ner på den steniga väg jag sprang. Jag hittade njutning i upplevelsen, vilket jag såg som märkligt ;)

Nu jobb till tio i kväll, efter det siktar jag inget jobb på 14 dagar, (förutom lite möte) Snacka om lyxlirare.
Ledigheten börjar med utflykt till den västra sidan av vårt fina land. Hej framtid.

Jockarp.