Mot målet....

Fortsätt springa mamma..Så lyder order.

I skrivande stund sitter jag på ett hotellrum i Mora. Jag har varit vid målområdet för Ultravasan och hämtat ut min nummerlapp.
Detta kommer bli annorlunda, jag sprang loppet 2016 och gick i mål till min sambos hejarop. Vid varje kontroll mellan sälen och Mora stod hon och hejade på mej, hon fixade med ombyte, plåster och förfriskning ut med spåret. Varje kontroll avslutades med en puss och orden från henne om att jag var grym. Jag hade mycket bra förutsättningar att komma i mål alltså. Och det gjorde jag ju med.

Detta året blir annorlunda på många sätt. Förberedelserna har varit att jag skulle springa loppet med en vän, men nu blir det inte så utan jag får helt enkelt stå på egna ben.
Jag kommer att skicka en liten väska med ombyte och lite förnödenheter till Evertsberg. Kontrollen kommer jag att nå ungefär efter en Marathondistansen. En kvar efter det alltså.

Loppet startar klockan fem på morgonen och jag kommer kliva upp 02:00 för att ta mej till vasaloppsbussarna som klockan 03.00 ska ta mej till starten i Sälen. Inte dom bästa förutsättningarna där inte men jag tror att min kropp är med mej. Vädret verkar i alla fall bli lite mer barmhärtigt mot oss än vad dom först spått.

Mollie har gjort vad hon kan för att hjälpa mej. Hon har målat på mina armar och händer. Där ska jag finna styrka och mod att fortsätta när det är tungt, men jag hoppas också att hon kan ge mej kraft att avbryta loppet om jag inte mår bra. Jag vet ju hur tokenvis jag kan vara, men det viktigaste i mitt liv är faktiskt hemma i Jockarp och henne vill jag gärna hem till igen.
Ja för det är så, detta är inte riskfritt. Det kan hända väldigt mycket på nio mil. Jag har lovat mej själv och alla mina nära att jag ska ta det väldigt lugn. Jag har liksom dagen på mej och jag ska försöka hinna stanna upp och njuta av den vackra naturen.

När detta inlägg postas hoppas jag att jag kommit en bra bit på vägen mot mitt mål i Mora. Och att jag är stark som en björn ;)

Ses i mora.

Jockarp.