För lite sömn och väldigt känslig hormonellt gjorde mej väldigt vaken genom alla mina sinnen. Nästan för vaken.
Jag tog en snabb kopp kaffe på altanen sen var jag redo för att ge mej ut på berget i småbyxor och korttröja och självklart löparskor på fötterna.
Bokarnas spröda grenar hade börja spräcka sina skott och det ljusgröna skimmer mötte mina ögon mot en helt blå bakgrund. Sol och ljummen vind i mitt ansikte. Allt var så skört och vackert.
Jag stannade till på min tur, jag stod helt stilla under en bok och log. Tacksam över att få uppleva detta igen. Allt börjar om och jag får faktiskt vara med.
Några tårar trillade ner ut med min kind. Och nej jag var inte ledsen, jag var så otroligt glad och lycklig.
Jag torkade tårarna och sa leende högt för mej själv att livet är det bästa som hänt mej. Jag skakade lite på huvudet och flinade sen började jag springa igen.
Jag mötte en kvinna på min väg. Vi stannade båda två och jag kände glädjen över att vi möttes där på en liten smal och krokig väg (lite som livet)
Det blev ett starkt möte där vi båda fällde tårar innan vi sa hej då. Självklart skrattade vi också och nånstans kände jag att vi var lika, vi var i samma läge och förstod varandra. Det var ett vackert möte.
Jag kom hem och Mollie kom hem. Vi kastade ut våra dynor till soffan på altanen, Jag stod på övervåningen och kastade dom ut mot min dotter som stod ute på altanen. Hon tyckte det var fantastiskt roligt.
Dynorna i soffan sen la vi oss där och bara njöt av allt. Hur fint vi har det tillsammans.
Jag skulle iväg för fjärde och sista natten bland pinnarna, Mollie lämnades på undantaget där fredagsmyset var ett faktum, en känslig men väldigt fin dag. Jag älskar att känna.
Jockarp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar