Paus....

Vi håller oss på benen vilket är glädjande. Vardagen tuffar på. Mollie går i skolan med vissa restriktioner och jag roar mej med mitt.
Vi är ute mycket och jag tror att det är melodin för detta året.

På något sätt känns det som om allt pausats. Det påverkar oss inte jättemycket, de enda är egentligen resor. Och eftersom jag känt mej en aning restrött så är det inga större problem.

Att landet pausats gör ju även att planerandet på lång så som kort sikt har avstannat. Vi har inga planer alls. Vilket är väldigt ovanlig i vårt liv. Det pratas ju ofta om att leva i nuet och ja, vi har inte mycket till val just nu.

Något glädjande och omvälvande för vår familj är ju att det väntas tillökning. Att han kommer i halva maj är klart och klart är nu även vårt första besök.
Jag pratade med uppfödaren och Påskhelgen kommer bli vårt första möte med den lille Jack Russel killen. Det ser vi framemot väldigt. En stor ljuspunkt i det något nattsvart Sverige.
Jag tror att det kommer bli en kick för oss och att Mollie får ta ansvar och känna den stoltheten som brukar infinna sej när man får ett djur. Hon har verkligen längtat.

Gällande löpningen så finns det ingen stress. Alla lopp är inställda så om jag springer 10 eller 2 mil i veckan spelar inte så stor roll. Det är ganska skönt faktiskt. Jag springer när jag vill och hur långt jag vill. Ofta blir det ofta och långt ändå men det är ingen som helst press.

Jockarp.