Ormbiten?

Ledig dag, nja inte ledig men en dag till mitt förfogande. Jag startade upp klockan sju, hunden matades sen gick vi ut på berget. En stilla skön morgon, höstluften var hög och det var lätt att andas.
Mollie ville ha pannkakor när hon vaknat så det blev självklart smetgörning.

Efter intaget hoppade hon på cykeln och jag hoppade i mina springskor sen gav vi oss iväg. Vi tog rundan runt bron inne i stan. Vi sprang förbi slottet och där hade dom en utställning från en utgrävning från jägarstenåldern. Nyfikenheten tog överhand och vi tog en sväng in och kollade på utställningen. Vi fortsatte att ta oss rörande hem.

Jag drog igång ett långkok med kött från en vildgris, det luktade galet gott och jag hade planerat att den skulle bubbla runt i rödvinet i fyra, fem timmar innan vi skulle avnjuta den. Så blev det. Under tiden bakade Mollie en laddning med nutellamuffins. Jag gick ut och fixade med spabadet. Ut med det gamla vattnet och i med nytt. Jag känner mej med det lite mer redo inför hösten.

Det kliade lite i min skedtillverkanerv. Den sista skeden gjorde jag i Al, den var lite rödbrun i färgen, väldigt vacker. Jag vet att trädbiten inte var helt färsk när jag började jobba med den, nu hade jag en tanke att jag skulle såga ner ett träd av Al och göra en ny sked. Sagt och gjort. Färskare blev det inte. Och ändå misslyckades jag under kvällen när jag började yxa ut en sked från virket. Jag vet inte vad som gick snett.

Men när jag fällde trädet var Kennet med mej och när jag tittade på honom så verkade han väldigt konstig. Jag studerade honom på håll en stund. Jag blev skraj, vad hade hänt honom. Jag tittade på hans ben och jag befarade att han hade blivit ormbiten. Hela hunden var egendomlig. Det svullnade upp på ett par ställen och han slickade sej på benet.
Men sen gick svullnaden ner igen och han blev som vanligt, men under tiden hade jag hunnit ringa både djursjukhuset och min bror som fick komma och titta på Kennet. Han har egna hundar som blivit ormbitna så han hade koll. Men Kennet kvicknade till så vi friskförklarade honom vilket var skönt. Usch vad skraj jag var.

Vi gick ner på vesan och plockade upp potatis till middagen. Det är mysigt att göra saker med Mollie, hon säger sälla nej till att hjälpa till vilket gör mej väldigt glad och tacksam.
Potatisarna koktes och vi satte oss till bords. Och gosse vilket lyckat kok det blev. Köttet var så mört så det ramlade sönder. Mums.

Efter maten tog vi våtdräkterna och begav oss till Sandviken. Det var ingen vidare temperatur i vattnet men vi låg i i alla fall. Helt ensamma på stranden vilket verkligen är en lyx. 

Kvällen bjöd på glass i soffan, även Kennet fick en liten klick. En bra lördag.

Jockarp.