Vägledningen…..

Hon är mörkhårig, det finns en hund och ett tåg är med i bilden. Det var ord som jag tog med mej från min vägledare sist jag var där för ca 3,5 år sedan.

Jag körde hemifrån lite pirrig och överfull med hopp. Den där känslan när man ser allt som nytt. Träden var gröna och färgen kändes skir så som på våren när bokarna spräckt sina knoppar. Vattnet var blåare, himlen vackrare. Jag la märke till allt. Inget passerade mitt öga utan att jag tog in det. Jag var redo.

En härlig hälsningskram och leende mötte vi varandra. Jag han knappt sätta ändan på soffan förrän jag sa: du hade rätt. Jag berättade om den mörkhårig med hunden som jag träffat i tre år. Vad som var sorgligt var att vår resa skulle ta slut på ett tåg. Det hade jag aldrig förutspått. Hon ursäktade sej med att hon har svårt att se tiden. Jag bara flinade. Inga hard feeling för det. Det som sker det sker.

Vi hade en ny sittning och jag det var så mycket fint och så mycket samtal om allt jag gått igenom, hur långt jag kommit på min resa som kallas livet. Vi pratade om mina energier som kan flytta berg om jag släpper dom fria. (Vilket jag gör när jag vill charma ;) )

Jag fick med mej nya detaljer, om det ska jag inte orda om här. Men jag minns orden och dom bär jag med mej.

En sak var säker. Jag ska inte leta och jag kommer inte missa henne. 

2,5h senare vände jag hemåt igen. Jag kände mej renare på nåt sätt.

Hemma väntade stora kramen från min dotter. Jag frågade om hon haft det bra och svaret blev ja. Vi pratade lite om dagarna framåt. Det är viktigt att vi vet vart vi är på väg. Godnattkram och orden jag älskar dej föll från båda våra munnar. Det är en favorit stund på dagen det där. 

Jockarp.