Väglöstland…..

Det börjar närma sej. 

Det där att drömma och att få uppleva drömmen.

Under ett antal år har jag drömt, tänkt, längtat och läst om Kungsleden och nu är jag så nära att få uppleva det.

Tågbiljetterna är bokade och ryggsäcken är packad. 

Jag tog en sväng på berget för att testa på utrustningen och vikten.

Jag har inte vägt den än men att bära med sej hela sitt hem blir lite kilo. På onsdag är jag redo att lämna min dotter och hund hemma hos mormor och morfar för att bege mej längst upp i vårt land med tåg.

Sen blir det nerförsbacke på leden. Tanken är att vandra från Abisko till Vakkotavare en vandring på ca 11 mil.

Vädret ser ut att bli regnigt men det är inte så värst mycket att göra åt. Jag hoppas bara på att sikten är okej så dom hisnade vyerna når mitt öga.

Jag har aldrig varit i från Mollie så många dagar och att vara det i ett väglöst land utan mobiltäckning kan tänkas bli jobbigare än jag kan föreställa mej idag. Jag vet att hon är i trygga händer och att hon kommer ha det fint. Men ändå. Att kanske inte kunna höra hennes röst på över en vecka känns tufft.

Men visst ingen pistol är riktad mot mitt huvud, jag gör detta av egen fri vilja så jag tror vi överlever både hon och jag :)

Jockarp.