Jag vet inte om det beror på att det varit lite risigare väder men det är fortfarande några som ihärdigt läser gamla inlägg i bloggen, jag läser dom samma. Dom berör mej, men inte på samma sätt som för ett par dagar sen. Då blev jag ledsen och det sved i mitt inre.
Nu kände jag något helt annan, något som faktiskt fick mej att flina lite. Varje sorg och kris smärtar ju men när jag mått bra har jag alltid sagt att jag har överlevt det värsta sveket, då när jag stod med min gravida mage och blev totaldumpad några veckor efter mitt bröllop. Inget någon ska behöva uppleva, jag har upplevt det och inget kan nånsin mäta sej med det. Så när jag nu såg på vad som hänt gjorde jag en axelryckning. Detta är en liten Kiss i Mississippi. Även om det river i mitt hjärta just nu.
Men det har varit svårt att se det i sorgen och besvikelsen. men igår såg jag det. Jag sa till mej själv. Herregud Leonora ta inte livet så allvarligt. Du blev bedragen ännu en gång men det finns massor av ensamma människor där ute, vips så snubblar du rakt i famnen på henne. Hon som faktiskt är menad för dej. Tänk att få känna den där nykära känslan igen. Bara det liksom.
Men Det sved en aning när jag tänkte på att det är mitt ex som ligger sked om natten och inte jag. Men jag tryckte undan avunden och njöt av att jag faktiskt är på väg i rätt riktning. Även om jag fattar att jag kommer få en del dippar till så är ju inte livet så allvarlig :)
Mellan att känna och analysera fick jag ta tag i en gigantisk tvätthög, dammsugning, golvmoppande och bäddning. Livet ändå va.
Jag lagade middag men Mollie ville inte äta så tidigt, så en tallrik för mej i en stol på altanen. Det kändes lite ensamt när vi inte äter ihop. Men det var tidigt på dagen. Jag skulle iväg på bio med en bästis så Mollie fick vackert äta lite senare när andan föll på. Ibland blir det så även i en liten familj.
Bion då? Där kräftorna sjunger. Herregud vilken vacker film. Så tragisk sorgligt och så otroligt vackert. Ett tips. Se den.
Jockarp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar