Naturen…..

Jag vaknade upp själv, jag är van vid det men samtidigt har jag delat morgonen med en annan människa ofta nu på senaste tiden. Det kändes. 

Frukost till Mollie sen bar det av mot skolan och hemkunskap, fiskgratäng skulle levereras.

Jag körde hem och tog Kennet med mej upp på berget. Jag behövde det, vårvärmen mot mina bara ben, min hand i det kalla bäckvattnet för att släcka törsten. Utsikten, bokarna som slår ut, solen och så han och jag. Gud finns. Jag älskar våren och jag är så tacksam över att får möta en ny en.

Vi tog en mil men jag hade kunnat varit ute hela dagen på berget om jag kunnat prioritera det. Men det finns lite annat i livet.

Jag röjde upp i verkstan, det behövdes verkligen, mycket svarvspån och mycket trä i olika högar. Jag sorterade, sopade och skyfflade upp.

Jag råsvarvade ett tiotal bitar. Sen skulle min dotter hämtas upp från skolan. Nu väntar fyra dagars ledighet för henne och jag tror hon behöver det. Hon sköter nämligen skolan till det yttersta.

Jag brassade en utomordentligt god middag och min kära flickvän kom hem till dukat bord, hon uppskattade det väldigt och jag blev glad över hennes uppskattning.

Mollie skulle iväg och fira sin kusin som fyllde år och jag skulle stapla pinnar. En fredagskväll som får en att funderar över meningen med livet.

Jockarp.

Lång dag…….

Ännu en morgon vaknade jag inslingrad i hennes kropp. Kockan var fem och jag log, hon log. Vem ler egentligen vid den tiden?

Vi gick båda upp för att förbereda oss på jobb. Jag satt i trappan och drog på mej mina strumpor, hon satt på huk och rotade i sin väska. Hon var bedårande, det är dom där små ögonblicken jag uppskattar när jag upplever. Den upplevelsen följde mej hel dagen. Magi.

I värsta hagelskuren hämtade jag upp min dotter i skolan, hon hade ännu en dag haft nationella prov. Hon såg lite trött ut men hon sa att allt gått bra. 

Hem och mat i magarna sen bar det iväg till Kristianstad. Mollie skulle inom HM och köpa en tröja och morfar som vi också hade med oss skulle till BK och trycka en burgare, jag skulle ingenting. När dom var klara körde vi till arenan för att se landskampen i handboll mellan Sverige och Tyskland. Min böna satt i baren med en vän så vi var inom en snabbis och hälsad. Jag blev varm av att se henne. Hon såg en aning trött ut med leende som vanligt.

Matchen startade och det var ett grymt tryck i hallen. Mollie och jag satt nära varandra och stora delar under matchen hade jag min arm runt henne och hade huvudet mot mitt bröst. Vi behövde närheten båda två.

Sverige vann matchen och det gjorde upplevelse ännu bättre.

Vi rullade hem och jag bjöds på en kopp svart på undantaget innan vi tuffade hem den sista biten.

Innan läggdags var det läxförhör om regionerna. Intressant må jag säga. Och Mollie kändes stabil i kunskapen som vanligt.

Ett telefonsamtal med min tjej men dom avslutande orden godnatt och ja sen var det verkligen det. Lång dag, bra dag.

Hela gänget redo 🤪

Jockarp.

Full pott……

Ibland blir jag uppvaktad med blommor.

Att vakna upp inslingrad i en annan kvinnas kropp. En kvinna som visats sej vara av en väldigt speciell sort. När det först jag möter är ett brett leende och ögon som gnistra i det dunkla rummet. Magi. Det finns inget annat ord för det.

Innan jag lämnar huset önskar hon mej en fin dag. Hur vackert är inte det? 

När Jag säger vi ses i kväll går det en rysning av tacksamhet genom hela min kropp. Tacksam över att det är vi. Att det är hon och jag och att hon visar i varje andetag hon tar att hon vill vara med mej. Livet när det visar sej från den finaste sidan. Jag skulle alltid vilja vara där. Tryggheten, kärleken, lyckan. 

Arbete och skola. Jag hämtade upp Mollie efter plugget och hon visade stolt upp sitt engelskaprov, 46/46 ja jag saknar ord över stoltheten jag känner över den ungen. 

Jag lagade middag och den var precis klar när jag såg kvinnan jag slingrar in mej i köra upp i allén. Vi satte oss till bords och dagens upplevelser diskuterades.

Vipps var det dags för pianolektion. Jag tycker att jag inte levererade men min lärare var av en annan åsikt. Han är fin. Grym på att lyfta i stället för att trycka ner. En fin egenskap. Jag är tacksam över att jag träffat denna man.

Det blev tidig sänggång för oss alla. Jobb och nationella prov väntar.

Hon alltså ;)

Jockarp. 

Matchdag…..

Träd i olika former.

Efter att jag lämnat min dotter i skolan med en termos kaffe inför dom nationella proven gav jag mej av hemåt. Jag hade delat natten med min böna och vi hann med en kopp svart innan det var dags för henne att lämna byn för arbete.

Kennet och jag drog iväg upp på berget. Jag hade småbyxor på mej, lite väl optimistiskt för efter 15 km var jag rysligt kall på låren.

Jag hann att svarva en behövlig vas innan jag skulle hämta upp Mollie igen för att ta henne till pianolektionen. Hon var trött och lite osäker på sitt resultat på det nationella. Det var lite olikt henne. 

Jag tog en sväng med Kennet upp på berget igen innan vi intog middag i form av rester. 

Ja och så var det då dags. Avslutning på handbollssäsongen och med det stundade det match mot föräldrarna. Denna gången fick vi prygel med 7-5 men vad gör väl det. En av Vilhelmssonarna strutade och de var jag :) Mollie fick ett träningspris vilket vi båda var stolta över.

Min tjej kom och kollade på matchen så efter förlusten begav vi oss hem. Det blev en vända i duschen, en glasbåt sen väntade bingen för oss allihop. Det hade varit en fin dag med människor jag tycker om.

Jockarp.

Underbar helg……

En helt ledig helg. Att det bjöds på kanonväder gjorde inte livet sämre precis.

Fredagskvällen bjöd på taco med fullt bord. Båda våra familjer satt till bords. Det var underbart. Samtal och glädje. 

Kennet är dock lite sotis vilket inte är så charmigt. Han är nog en enmanshund och den enmannen är en kvinna och det är jag.

Lördagen började med en promenad i vacker natur, vacker väder och vackert sällskap. Jag älskar att vi båda två uppskattar dom små sakerna i livet.

Vidare mot besök hos min flickväns syster. Jag uppskattade mötet med båda systrarna. Så fint att få ett ansikte på namnen. Jag kände mej väldigt välkommen vilket var skönt.

Vi tog en kort promenad till sjön och kidsen var optimistiska om bad. Dom var i men det var en snabbvisit ;) ingen sommarvärme än.

Söndagen bjöd på en mil i löparskorna vilket kändes behövligt. Det var skönt att lämna hemmet och ge sej upp på berget. Växtligheten börjar röra på sej lite nu. Denna tiden är underbar.

När vi kom hem satte vi kidsen i jobb med att rulla köttbullar, potatisen skalades och det bjöds på köttbullar, mos och sås. Högsta poäng på den rätten.

När vi sagt hej då och det bara var vår lila familj kvar i huset tog vi fram lite spel som vi satte oss med i soffan. Det var en viktig stund med min dotter. Jag vann alla tre spelen vilket kändes mycket okej :)

Läggdags väntade.

Jockarp.

Vilken dag!!!!!!!!

Bild jag fick från en amerikan🙏🇺🇸

Jag och blinget….

Jag kramade om mina nya gotländska vänner på Kastrup. Dom skulle vidare mot Arlanda, jag skulle hem till byn.

Väskan kom och jag och en annan löpartjej lufsade ut genom tullfållan och pratade om att det är så fint med alla som har någon som möter upp dom på flygplatsen. Att vi minsann inte kunde tänka oss det. Att det aldrig hänt oss.

Men vet ni vad. Det har hänt mej nu.

När vi knatade på genom slussen och ut så såg jag plötsligt ett ansikte jag kände igen. Men vad i Hel..te. Jag fick titta en gång till. Jo det var rätt, jag såg rätt. Wow det var min tjej som stod där för att välkomna mej hem från Boston med ett fång rosor i handen. 

Herregud var jag blev förvånad, lycklig och tacksam. Vilken tjej alltså. Och hon, ja hon var stolt över mej, kanske inte främst som marathon löpare i detta fallet utan mer över det jag gjorde på loppet med min nyfunne vän. Stort.

Det är fler som uppmärksammat det som faktiskt var ganska självklart för mej när det väl landat. För på tåget hem ringde lokalradion och frågade om jag kunde ställa upp och berätta om min nya erfarenhet som maratonlöpare. Det att hjälpa någon annan att nå sitt mål. Jag ställde upp och pratade om min upplevelse av loppet medans min bedårande underbara tjej lagade en utsökt pasta pesto till oss. Herrgud vad jag blir bortskämd.

Resten av tiden spenderade vi tillsammans, nära, nära. Jag tupplurarade några gånger i hennes famn. Ingen sömn och 5,26 minuters rörelse på Bostons gator tröttar.

Jag fick ett Mail av en herre från USA. Han hade uppmärksammat mej på loppet. Hur jag hade eldat upp publiken. Hur stort är inte det då?

Att han nu letat upp mej efter loppet och skickade mej nu ett fint Mail och bilder från loppet. Alltså människor är fantastiska. 

Ja jag var nog ännu lyckligare efter allt fint som kommit efter loppet än när jag och min Gotländska polare spurtade över målgången i det 127 marathonet i Bostron.

Wow, wow, wow. Livet är väl bra häftigt och underbart Ändå ;)

Bild min tjej ritat. Snyggt….

På väg hem med henne❤️

Jockarp.

Boston marathon……

Ja jag visste att det skulle bli en annorlunda dag. Jag var lugn som en filbunke. I kläderna, lite mat i magen sen gick vi till bussarna som skulle ta oss till starten. Det började regna och med det blev det en aning kyligt.

Starten gick och vi tuffade på i ett behagligt tempo. Det kändes mycket bra den första milen. Ja ända fram till 14 km sen tyckte jag att mitt sällskap kroknade. Fan jag tyckte det var tidigt i loppet och jag blev faktiskt orolig över om hon skulle fixa det. Vid 21 km sa jag till henne att vi måste öka annars är medaljerna ett minne blott.

Jag kom på en smart idé. Jag lattjade, hoppade, studsade och ropade till publiken, dom skrek och klappade som tokar på oss. Min kompis gillade hejaropen och peppade till sej. Men det gick sakta. hon sa till mej flera gånger att jag skulle lämna henne och springa in i mål. Nix pix, jag stannade vid hennes sida. Vid tre mil insåg jag att vi skulle fixa det. Jag blev ännu mer pepp av den tanken så jag friade ännu mer till publiken. Jag var full av energi och kraft. Ett kul lopp när jag kände att vi skulle fixa det. Dom sist kilometrarna innan mål hade min kompis riktigt ont. Jag skrek på henne att smärta bara är en känsla och när hon kommer i mål så behöver hon aldrig springa ett marathon till.

Vi kom i mål, tiden oklar just nu med det var nog en bit över fem timmar. Givetvis mitt sämsta marathonlopp men det kan vara en av dom häftigaste upplevelserna. Att faktiskt vara med och pushar och peppa en annan människa fram till sitt mål.

Vi kramades om i målet sen följde jag med henne för att hämta sin six star medalj. Det var mäktigt och snart är det förhoppningsvis min tur att får den medaljen runt min nacke. 

Jag var pigg som tusan, så på hotellrummet blev det en skön dusch, lite snacks sen chillade jag bara. Men att inte ha ont någonstans och känna sej precis så fräsch som innan jag sprungit 42 195 meter var en cool upplevelse bara det ;)

Ja Boston levererade och så även jag. Så Tack kroppen jag är mäkta stolt och imponerad av dej. Och jag är grymt imponerad av min 60-åriga kompis. Vilken böna va?

Jockarp.

Annorlunda…..

Ännu en härlig dag med mycket skratt. Medans banbesiktningen av marathonrutten pågick tog jag en promenad på egen hand. Jag åt en sen lunch och pratade med Mollie som var på väg hem från sin resa. Hon hade haft det fint och hon mådde prima.

Mina nya vänner kom hem och skrattsalvorna avlöste varandra. En av mina två nya vänner en böna som snart ska fylla 60 bast ska ta sin sista stjärna i abbott majorn six star. Jag kniper min femte här i Boston och hon ska alltså ta sin sista, hur coolt?

Men ja hon är lite orolig för att inte hinna i mål på sex timmar. Loppet är tufft och kuperat så ja oron är nog befogad. Jag har funderat ett dygn på om jag ska springa mitt race eller hjälpa min nyfunna vän att nå sitt mål. 

Okej jag har funderat och jag har diskuterat det med min rumskamrat och min tjej hemma i Sverige. Beslutet är mitt helt och hållet, det fattar jag ju. och det landade i att jag ska springa loppet med min nya vän. Jag vet att det kommer krävas en hel del av mej men jag är redo. Jag vet att jag hade kunnat få en bra tid, men nej det är inte det viktigaste. Jag vet själv att jag önskar att någon ställt upp för mej om jag hade haft det tufft, ställt upp för att jag ska kunna nå mitt mål. 

Det kommer bli ett annorlunda lopp men jag tror att det kommer bli en fantastisk upplevelse. Så ja, istället för att ha som mål att springa på 4 h så ska jag se till att vi två kommer i mål under sex timmar. Ja hur svårt kan det va?

Jag återkommer med resultatet ;)

Jockarp.

Skratt…….

Efter bra med sömn, kaffe och samtal både med Mollie och min kärlek så var jag redo.

Mina nyfunna vänner var även dom redo för en dag i Boston. Vi promenerade, åkte buss och vi skrattade hysteriskt. Jag hade kramp i magen flera gånger. En tacksamhet slog till.

Att jag har möjlighet till dessa resor, att åka iväg och springa, att träffa nya underbara människor. Wow säger jag bara.

Vi satte oss på en uteservering och jag åt en farligt god ramen. Vi tittade på folk och pratade om våra förväntningar på loppet, det börjar närma sej nu. Och nerverna blir liksom lite mer pirriga för varje minut som går.

Vi strosade till målområdet, det va fullt av folk, vi knäppte några bilder sen traskade vi vidare. Lite vila på hotellet och jag pratade åter med Mollie. Hon är i Rostock på marknad och jag fick info om vad hon käkat och vad hon köpt. Hon hade hittat en barnbok på tyska som hon visade mej genom telefonen. Hon såg glad ut och jag kände att jag saknade att ha henne nära mej. Jag växlade något ord med mormor också innan vi la på. Det var fint.

Ett samtal med min tjej och att se henne sved mer än jag förväntat med. Jag saknar henne så otroligt mycket. Jag har vant mej snabbt vid att henne i närheten av mej.

Min rumskompis förstår min längtan och vi pratade mycket om det. Ibland kan längtan minska lite om man sätter ord på det (ibland blir den värre)

Lite distraktion, en promenad som vi avslutade på ett hak i chinatown. Därefter tog vi en sväng inom affären och sen vidare hem till rummet. En fin dag må jag säga.

Jockarp.

Framme…..

Här minsann🤪

Jag gick av nattskiftet 05:40. Hem tyckte två äggmackor, pratade med min tjej, tog väskan och iväg.

Tåget från sölvesborg till Kastrup, inga förseningar, samtal med människor jag känner. En bra start på resan.

Säkerhetskontrollen gick fint och snabbt och det var bra, magen krånglade så jag behövde en porslinstol att sätta mej på och det var bannemej akut.

Jag tror jag kommit underfund med vad jag inte tål. Mollie Har lagat mat till mej vid två tillfällen den senaste veckan, båda gångerna har jag blivit skitdålig. Veggofärsen hejdå.

Jag klarade flygresan till Boston utan någa fadäser. Jag sov på planet och åt en utsökt god lasagne sen sov jag lite till.

Jag skulle dela rum med en främmande böna. Vi klickade bums. Så hon och jag och en dam till gav oss ut på Bostons gator.

Vi tog oss till expot och hämtade ut våra nummerlappar. Så härligt att möta alla andra förväntansfulla och glada löpare.

Vi strosade hemåt mot hotellet och såg till att få i oss lite mat.

Jag och min rumskompis låg och pratade ett par timmar innan sänggång. Vi behövde hålla oss vakna för tidsomställningen. Vi är lika. Hon är öppen som en bok och jag med. Så samtalen var det inga bekymmer med.

Jag somnade ovaggad och vaknade 8 timmar senare. Lycklig över det.

Nu ska det turistas. Hej Boston.

Jockarp.

Prövning…….

Slit och släp. Nattjobb och risigt med sömn. Jag snurrade på mej i sängen, skickade ett mess till min dotter med frågan om hon var vaken. Jag hörde henne och Kennet röra sej i en hastighet som ljuset. Dom hoppade upp i min säng och hon flinade. Jag älskade hennes skratt. Vi låg och pratade en stund innan vi hasade oss upp.

Jag gjorde inte många knop, vi fixade den sista packningen och även kennets grejer packades. Jag behövde luft så jag gick ut och svarvade en skål, Mollie höll på med ansiktsmasker. Hon har började göra egna smörjor nu, hur bra det är vet jag inte. Men hon är sockersöt.

Hon lagade middagen medan jag chillade på soffan. Sicken lyx. Hon tycker det är kul och jag uppskattar det så väldigt mycket. Hon är fin hon.

Det väntade handboll för lilla fröken under kvällen och jag skulle till min tjej. Och vilken kväll det blev. Helt galet mysigt. Kaffe, fudge och tre timmars närhet. 

Vi vet båda två att vi inte kommer att ses på några dagar och det svider. Så timmarna tillsammans var så väldigt viktiga för oss båda.

När jag stängde dörren bakom mej för att köra och hämta min dotter från träningen rev det till i hjärtat. Jag avskyr känslorna av saknad och jag saknade henne liksom redan.

Nu mot Boston…..

Jockarp.

Dimma…….

Hon var hemma när jag kom hem efter avslutat jobbpass, en överraskning väntade i kylskåpet, jag blev glad och tryckte den kolossalt goda kakan bums. Vi vuxna var trötta men Mollie var pigg. Jag tipsade henne om att hon kunde sy lite när det nu inte var läge för godnatt för henne.

Vi tände lite ljus i sovrummet, vi låg där på överkastet i stearinljusets sken och pratade och skrattade. Det där underbara att prata om dagen, vad som hänt och hur man mått. Jag älskar det, framförallt att lyssna på henne. Vi kröp ner under täcket och där låg vi till morgonen grydde. Kaffe på sängen innan hon lämnade mej för att köra till jobbet.

Jag selade på Kennet och hoppade i gympadojor sen bar det ut på ett dimmigt berg. Det var en svårsedd men vacker morgon. 15 km njutning och när jag kom hem doftade det av scones, Mollie Vilhelmsson levererar. Vi åt gemensamt frukost sen var det dags att packa väskorna. Både hon och jag ska ut och resa och jag kände att tiden börjar bli knapp, men nu står båda våra väskor redo för take off. Det känns bra.

Vi tog en sväng in till stan, jag skulle ta ut lite Euro till Mollie, jag handlande lite på mataffären och sen blev det en tur till bibblan innan hemfärd. Jag vilade lite på soffan efter strul med kistan. Mollie fixad med mat. Hon är grym i köket.

En eftermiddagspromenad på berget i sakta mak, jag ville inte utmana magen allt för mycket. Kaffe i solen innan det var dags att åter gå in och vila lite nattkneg väntade.

Mollie målade mina naglar och förberedde mej för att springa i dom svenska färgerna Over There. Tjusigt som tusan. Hon kramades godnatt och jag for iväg på mitt.

Jockarp.

Sambo på försök……

Jag är inne i en period med sju dagars arbete på raken, där av helgjobb med 12 h pass. Att jag haft dambesök hemma hela tiden känns helt underbart. Att pussa någon godmorgon, någon att längta efter på jobbet och att komma hem till är magi. Jag älskar det. 

Mollie har pysslat med sitt, hon har varit och shoppat med Mormor, jag fick dock fylla på hennes kort under shoppingturen. Slantarna rullade, men nu har hon två par nya skodon och lite annat smått och gott.

Att komma hem till dukat bord av galet god mat och även efterrätt gör mitt liv ännu ljusare. Ja jag är väldigt lycklig just nu.

Att ta en springtur på 15 km tillsammans och efter det avnjuta en frukost på altanen är även det saker som får mej att må otroligt bra. 

När hon lämnar mej ensam hemma för att ta sej till sitt jobb och att hon kommer tillbaka efter avslutad jobbdag är stort.

Jag smakar på sambolivet lite, en smak jag gillar väldigt mycket.

Att hon förmedlar i både ord och handling att hon är smått galen i mej gläder mej. 

Enkelheten, glädjen, närheten och orden gör att jag känner mej otroligt trygg i hennes närhet. Jag uppskattar och värdesätter tryggheten så väldigt väldigt mycket. Jag behöver känna ro i livet, jag gör det med henne.

Att hon skrattar mycket både åt sej själv och mej gör våra stunder ihop ännu mer behagfulla.

Att jag under två heta kvällar lyckats med konstverket att få näsblod och med det kladdat ner så mycket som finns i min närhet skulle kunnat få vem som helst att tycka att situationen är jobbig. Men hon låter mej inte känna något jobbigt. Hon skratta, skojar och får mej att känna mej ännu mer älskad.

Jag har träffat en extrem-unik människa. Hon passar mej som lilla handen i vanten. 

Jockarp. 

Vardagssmak……

Påsken fortsätter med jobb. 12h skulle avverkas med att stapla pinnar. Jag var sliten och trött med fylld av vackra tankar. Jag tänker vardag med henne. Att jag närmar mej det. Att vi ses varje dag, lagar mat, sover över, springer, handlar och även tittar på TV ihop. Visst vi har lite kvar innan det är en hundraprocentig vardag men jag smakar på den och jag älskar smaken.

Att hon stod hemma på gården när jag kom hem var inget som var bestämt, men ibland sker förändringar som gör att andra vägar blir möjliga. 

Vi körde in till Ica och handlade lite till dagens middag. Jag önskade mat på bordet efter nästa 12h pass och dom var på. Både min dotter och tjej. Även efterrätt utlovades. Jag väntar med spänning på att avnjuta rätterna.

Mollie var på påskmiddag med mina föräldrar så hon var inte hemma när jag kom hem, hon var dock glad som en speleman när hon väl kom hem. Hon hade fått påskägg av sina kusiner och givetvis skulle även hon fixa ägg till dom.

Ägg fixades och hon pysslade ihop ett påskkort sen gav hon sej iväg på sin cykel.

Vi hade en fin kväll och natten blev snål med sömn. Men jag kan inte bry mej mindre just nu ;)

Jag bryr mej egentligen inte så mycket om Jesus heller men varje påsk funderar jag över hur många det är som skänker honom en tanke, det är ju ändå på grund av honom som vi firar påsk.

Jockarp.

Tårtan…….

Att vakna upp med henne inslingrad runt med var ren skär magi. Att klockan var mitt i natten spelade mej ingen roll. Jag njöt av varje andetag hon tog, jag lyssnade på hennes snarkningar, jag log. Det var precis så vackert som jag föreställer mej att livet ska vara. Det behövs inget mer, jag hade kunnat stanna i det i ögonblicket för evigt. 

Men dagen börjar och med den förpliktelser. Hej jobb. Jag tänkte på ögonblicket från natten med henne flera gånger under dagen. Det gjorde livet enklare på nåt sätt. Att jag skulle få träffa henne igen under dagen fick min mun till att återigen le. Jag ler mycket nu för tiden ;)

Hemma 14:00 och jag möttes av min påsklovsfirandet dotter. Hon var pigg och glad. Hon hade jobbat och tjänat pengar för sin kommande utlandstripp. 20 euro hade hon slitigt ihop. 

Jag fixade lite hemma sen gav vi oss iväg. När man har en tjej som pluggat till konditor så tackar man ju inte nej till att bli utbildad i rosgörning. Alla gjorde en varsin ros och ja det var väl lite skiftande resultat. Tårtan då, jo en buddapesttårta men jordgubb och hallon. Magiskt gott. Mollie älskade sin nya lärdom, hon gillar att baka och att göra de lite mer professionellt. Tårtan var både vacker och god. 

Vi chillade i soffan och kollade på mask singers innan det var dags att ta sej hem mot byn igen. En mycket fin eftermiddag kväll. Nog har jag det bra alltså.

Mums…

Och så lite gitarrspel för mej…

Jockarp.

Oväntat besök……

Upps….

Barn till skolan med två hårt kokta ägg i väskan.

Äggpickatävlingsdags. Vi var inte helt enig om hur vida de skulle kokas eller ej, men jag gjorde som jag blev tillsagd. Äggen koktes i 30 minuter ;)

Jag tog med mej Kennet ut på berget och det var en behaglig runda, det var sol och det blåste bara svagt, 11 km senare var vi hemma och redo för kaffe.

Jag tog mej ut i verkstan och ibland misslyckas man ibland lyckas man, igår var det en blandning av dom båda. Jag höll på med en skål, den flög ut svarven. Jag fick tänka om, det blev en liten skål i stället, jag gjorde en mittemellan skål också men den svarvade jag så tunn så botten sprack. Det var synd för det var en vackert rötad Björkbit. Men jag tänker att det går väl fler tåg.

Mollie hämtades upp från skolan och hon drog igång med ett bak och så hängde hon ut dom sista frågorna till tipsrundan vi skulle gå. Mormor och morfar kom och vi gick tipspromenaden som bestod av 18 frågor.

Det gick okej för mej 14/18 jag var ganska nöjd.

Vi fikade lite sen blev det en promenad med Mr K på berget.

Mollie var trött och vill inte hänga med sin roliga mamma.

Jag lät henne vara, ut till svarven igen och jag petade i en vacker bokbit.

Exakt halv åtta ringde min tjej och frågade vad jag gjorde. Jag leker med svarven svarade jag, en halv minut senare öppnades dörren och hon kom in i verkstan. Om jag blev förvånad och glad?

Mycket.

Hon hade varit och köpt en ny bil och på vägen hem passerade hon Jockarp. Jag fick provköra den och jag frågade givetsvis om hon kunde stanna över natten med mej. Det kunde hon vilket var helt underbart.

Jag var så väldigt glad över att ha henne i min famn och att få vakna upp till en ny dag med henne.

Omorganisation….

Jockarp.

Mona……

Började med ett nytt alster…

Några få timmars sömn, lite konversation med min tjej sen hasade jag mej upp ur sängen och ut på berget. Jag hade småbyxor på mej på grund av såren och ja må säga att det funkar förvånansvärt bra. En mils springning blev det innan kaffet serverades.

Vårbruket är i full gång här nere i söder och Kennet Vilhelmsson lyckades ju hitta en kladd med grisskit som just nu pumpas upp ur brunnarna för att köras ut på åkrarna. Jag var inte glad och talade om för honom att nu väntade badet.

Jag skrubbade honom och schamponerad honom två gånger utan att doften släppte. Han var pigg och glad och det var jag glad för, så ja det där med doften, det får jag väl helt enkelt bara försöka överleva några dagar.

Jag hämtade upp Mollie i skolan, på väg där i från kom de en dam gående, jag frågade Mollie om det var någon hon kände.

- Ja det är ju Mona.

Jag stannade bilden bums.

Nu ska jag berätta nåt helt fantastiskt.

När Mollie väntade på taxin för att åka hem från skolan så brukade det komma en dam förbi platsen. Damen var just Mona. Mona stannade och pratade med Mollie. Dom pratade om språk, framförallt tyska eftersom Mona varit lärare bla i tyska. 

Dom har utvecklat en form av vänskap dom där två.

Men eftersom Mollie nu aldrig åker taxi hem längre så har dom liksom försvunnit lite ur varandras liv. 

Vi sökte på nätet för ett tag sen för jag tyckte att vi kunde bjuda hem Mona. Men vi lyckades inte hitta henne.

Så varje dag när jag hämtar Mollie och jag ser en äldre dam så brukar jag fråga om det är Mona. Det har varit nit hittills. Men nu så.

Hur som helst tvärstannade jag bilen. Mollie öppnade dörren och Mona utbrister: 

- nämen är det du Mollie? Ja säger Mollie 

Jag säger: och du är Mona? 

Nä jag heter Monica säger damen, jag flinar och berätta att Mollie och jag har sökt efter en Mona och då var det ju inte så konstigt att vi inte hittat henne ;)

Samtalet är igång och Mollie berättade att hon ska åka till Tyskland på påsklovet och Jag berättade att vi ville bjuda hem henne på en fika så dom bägge kan prata tyska med varandra.

Hon tackade glatt ja på den inbjudan.

Jag hade en stek på spisen som vi behövde hem till annars hade vi kunnat pratat mycket längre det kände ju jag det.

Vi bytte telefonnummer och jag lovade att vi skulle höra av oss efter påsk så vi kunde ta en fika på vår altan och prata tyska.

Jag var fylld av en sån lycka när vi körde hem mot byn. Vilket möte. Och att min dotter på 12 år funnit en vän i en dam på si så där 75-80 år tycker jag är otroligt vackert. Och ja jag tror att Mona eller jag menar Monica även kommer bli viktig för mej.

Hem och potatis till steken koktes sen välte vi i oss alltihop. Vi var hungriga båda två.

Jag tog en snabb dusch sen tuffade Mr Kennet och jag söder ut. Promenad med en underbar tjej väntade.

Vi kramades mycket. Jag behövde det, eller vi behövde det. Det var skönt och jag kände lyckan av att ha henne i mitt liv.

Innan jag lämnade henne kysstes vi i en hagelskur. Det var en ny erfarenhet och jag må säga att den var vacker.

Jag lämnade henne och vände hem mot byn. Mollie satt och målade. Jag bjöd henne på pannkakor innan läggdags.

I soffan bredvid min dotter summerade jag dagen. Den hade varit vacker väldigt vacker. Så den åker bums ner i braigalådan, det är precis där sånna dagar ska placeras.

Jockarp.