Förbannelse…..

Att få info om att det låst sej första lektionen är vardagsmat för mej just nu. Jag håller ut och hoppas på att dagen ska bli bättre och att jag ska få ett positivt besked under eftermiddagen.

Jag tog en promenad med Kennet i det underbara höstvädret. Tankarna gnager. Jag skickar ett sms, får till svar att det är tufft.

Jag går som en zombi, väntar och är redo. Telefonen med ljudet påslaget och bilnyckeln i brallorna. Så ser min dag ut.

Jag är stressad och pressad, det av något jag inte kan påverka.

Jag flyttade lite saker i Mollies rum, hon vill ha mer plats så vi tog pinalerna i skopan på traktor och körde iväg sakerna. Just nu gör jag allt för att det ska bli bättre. Men jag verkar inte lyckas.

Jag fick ett samtal om att det var tvärlåst. Jag kunde lika väl komma och hämta henne.

Hon var tyst, tyst, tyst och är det något jag kan bli vansinnig på så är det när man tror att man kan lösa saker genom att stoppa huvudet i sanden.

Ibland måste man kämpa lite, man måste vara modigare än vad man vågar.

Men när det saknas glöd, så vet jag inte vad jag ska göra. Likgiltigheten får mej att vilja spy.

När vi kom hem och hon fortfarande var knäpptyst så frågade jag om hon hade planer på att gå om sjunde klass nästa år? Nä blev svaret. Nähä men det verkar ju så. Du kommer inte få ett enda ämne godkänt om du inte medverkar på lektionerna.

Jag var så jävla förbannad så om jag inte lämnat hemmet hade taket lyft från huset. I springskorna och jag sprang. Helvetes vad arg jag var. Det brukar alltid hjälpa men nu fanns det ingen hjälp och det gjorde mej skraj. I tolv år har jag medicinerat mej i springskorna och alltid har jag kommit till en lösning. Nu gäller det inte mej och jag har ingen lösning. Den känslan äter upp mej.

Jag var fortfarande på humör som var mänskligt efter allt som hänt dom senast veckorna/månaderna men jag var allt annat än harmonisk.

När jag kom hem sa jag till Mollie att jag inte behövde väcka henne i morgon, inte heller köra in henne till skolan, således skulle jag även slippa passa tiden för att hämta henne. Det fanns ju ingen mening med det. Hon går ju ändå inte på lektionerna.

Nä jag vet att det säkert inte var pedagogiskt riktigt att säga så men ja just nu orkar jag inte mer.

Hon fick ett bryt på kvällen där hon öste av sej av sin sorg, sin frustration och sin rädsla. Det var nog bra.

Jag kommer gå över henne, jag kommer lägga noll vikt över hennes integritet.

Detta måste upp på bordet till människor som har utbildning, erfarenhet och möjlighet att hjälpa.

 

Jockarp.