Mönstret upprepas…..

Ja vi vägrar att förändra något just nu, vi har sett en ljusning, vad det beror på vet jag inte men vi håller fast vi vår strategi. Min dotter väcks, på med kläderna och i gympadojorna sen ger vi oss iväg. Vi tog oss upp för den brantaste delen och skådade över Vesan. Herrgud så vackert, det var fint att möta dagen med henne, hon var trött men jag gillar att hon fortsätter. Och kanske är det så att hon känner att hon mår bra av det.

Samma ritualer som innan, mat och dusch. Hon var lite seg att få ut bilen på skolans parkering. Men jag lyckades och vi gick tillsammans tills vi såg ett känt ansikte. Hon lyfte armen och vinkade mot oss. Jag vinkade jag också och kramade om min dotter och sa att jag älskade henne. Sen vände jag tillbaka mot bilen. Jag vände mej om igen och ropade: -Lycka till med provet och kör hårt.

Och nä jag var inte säker på att hon skulle fixa dagen, att hon skulle klara gå in på lektionerna, inte säker på att hon skulle fixa gympan och absolut inte säker på om hon skulle greja provet i SO. Men jag hoppades.

Jag skickade ett mess till skolan halv nio. Hon hade gått in på NO lektionen glad som en lärka. Jo jag tackar jag. Jag grejade lite hemma, fixade med spa-badet. Slängde lite skit och drog ner på Vesan för att plocka potatis. Jag hörde ingenting från skolan. 

Jag gick ut i verkstan och grejade lite. En ny ring, jag behövde terapin lite och den blev fin. När jag stod där helt avslappnad och tankar på annat så ringde telefonen. Det var skolan. En klump i magen. Jag svarade. Hejsan sa den glada rösten i andra änden. Vi har haft så mycket kontakt de sist veckorna så jag hörde på tonläget att allt var bra med Mollie. Hon verkar fixa hela dagen. En lektion kvar och det stundade SO prov. 

Vi pratade om hur hon verkade och vad vårt nästa steg var. Både att hon ska känna trygghet men också våga fortsätta ta dom där viktiga stegen. Jag tycker om att vi haft täta samtal gällande min dotter. Jag är trygg med det och det verkar faktiskt gett bra resultat. Vi har jobbat stenhårt och vi har jobbat ihop.

Jag hämtade upp henne från plugget och mycket riktigt hade hon varit med på alla lektionerna. Alltså den lyckan går inte beskriva. Jag var så otroligt lycklig. 

Det vände dock snabbt. Från skolan till pianolektionen. Där tog det tvärnit. Hon vägrade gå in. Troligtvis var det för att hon inte kände sej tillräckligt förberedd. Men ja, mönster upprepar sej.

Jag hämtade pinoläraren, han var väl medveten om vad som hänt Mollie men jag bad honom följa med till bilen. Han sa till henne att det var okej och att hon kunde ha veckans läxa till nästa vecka. Han sa även till henne att han gärna vill att hon ska fortsätta, det för att hon är duktig på det. Mollie var ledsen. Förmodligen besviken på sej själv. Men jag stöttade henne. Hon har kämpat brutalt dom sist dagarna och inget i världen skulle få mej att pressa henne till pianot denna dag. Vi vinkade av läraren och bestämde att vi ses nästa vecka i stället. Sen drog vi till en secondhandbutik. Mollie hittade massa mönster som hon köpte. Här ska sys minsann :)

Vi veckohandlade sen åkte vi hem. Vi lagade middag och åt ihop. Det var bara hon och jag och Kennet hemma. Lugnt men lite för tyst.

Ännu en dag med handboll väntade min dotter vilket är bra, umgänge och rörelse. Vi vuxna tog en lugn promenad i vår vackra stad, vi har båda lite trubbel med delar av våra ben. Så sakta mak funkar väldigt bra just nu.

Jockarp.