Leonoras nya dejt :)

Havet och jag...

Dagen började lite tankfull men avslutades med ett fjäderlätt inre. Mollie lämnades för sista skoldagen innan vinterlovet. Hon var pigg och glad men det var inte jag.
Jag chillade lite i soffan med kaffe, kort och musik.
Det mesta indikerar på att jag ska ta det väldigt lugnt just nu och gärna befinna mej vid havet. Sagt och gjort, jag tog det lugnt och jag åkte till havet.
Jag gick där och filosoferade och jag njöt väldigt. Vackert väder, solen vräkte ner på mej, och när jag vände ansiktet mot solen så värmde det faktiskt riktigt rejält på min hud. Så underljuvligt.

Jag hade kontakt med den kära programlederska till bondeprogrammet, hon är verkligen som en duracellkanin den kvinnan. Dagen avslutades med att läsa ett väldigt vackert inlägg på hennes blogg som hon skrivit. Visst att hon är journalist men det var verkligen vackert skrivit. Jag tackade henne för det och fick ett hjärta tillbaka. Jag gillar vår relation ;) Dessutom vet hon hela sanningen om hela bonde historien och det är skönt, att hon hört Louise egna ord och om allt som hände och planerades. Jag har av respekt för Lousie inte berättat allt här på bloggen och kommer antagligen inte att göra det heller. Möjligt att det blir en bok till, det är inte omöjligt med tanke på allt som hänt dom senaste månaderna ;)

En plats i solen, bara för mej ;)

Från havet körde jag till skolan och där var jag med på sista lektionen, Mollie blev så glad av att se mej och ännu gladare över att jag ville vara med i klassrummet, hon är stolt över oss.
När jag önskade fröken god jul sa hon att hon sett bonde programmet och att det var smärtsamt, men att jag inte skulle oroa mej. Mollie har det bra och hon mår toppen i skolan, inget som tyder på någon förändring.
Jag blev rörd av hennes ord, det brände bakom mina ögon av tacksamhet och glädje. Min dotter mår bra.

Vi drog vidare när vi packat mysets alla saker från terminen. Vi körde till andra sidan av berget till våra vänner, där väntade det julgodisbak. Jag var verkligen inte någon energisprudlare när jag kom, men efter ett tag när jag kände känslan av tillhörighet, glädje och kärlek så växte jag mej otroligt stark. Jag skrattade högt och jag kände verkligen livet i mej. Men jag var svajig under dagen. Men det var i alla fall känslor i rätt riktning.
Barnen drog iväg och lekte själva och där stod vi med baket, varför blir det alltid så?
Mat fixades i form av pizza, himla mysigt och lättlagat. En helt formidabelt bra eftermiddag och kväll.
Eftersom Mollie har lov så tror hon att hon får göra som hon vill, men icke sa Nicke. Hon tror att hon ska få vara vaken så länge hon vill, men det funkar inte riktigt så i vår familj, men hon försökte hon tog täcke och kudde till soffan och sa sej skulla campa. Nepp sa mamman strängt :)

Bokläsning skedde i sängen och det var så mysigt och läsa om den lilla hundvalpen Puzzel. Varken Mollie eller jag vill sluta men det är ju en dag i morgon med liksom....

Lindorffs blogg <3

Jockarp.

Bonde söker fru, sista episoden...

Jag har fått åtskilliga frågor om hur vida jag är i en ny relation eller inte, det har kommit frågor på mail, mess, sociala medier och även telefonsamtal. Svaret på frågan är inte.
Jag har blivit flitigt uppvaktad och det är otroligt vackert av kvinnor som gör det. Senast i går när jag kom hem från en lång arbetsdag så möttes jag av ett blombud på trappan. Tänk att komma hem klockan 22:00 efter en 13 timmars arbetsdag och mötas av en fantastisk tulpanbukett. Jag blev varm i hela kroppen, jag älskar blommor.
Kvällens dilemma blev, vem var avsändaren?
Jag vill gärna tacka men det uppstår ofta ett problem i det när man inte vet vem som skickat blommorna. Skriver ett stort tack här i alla fall och hoppas att avsändaren läser det <3

Att jag varit ledig i ett par veckor är inget som plågat mej så mycket, utan det är just när jag åter ska ta tag i arbetslivet som det kan bli en liten konflikt i mej. Att jag också var tvungen att styra upp lite andra saker som då påverkade tiden gjorde att dagen blev extremt lång.
Jag var väldigt social med många olika människor vilket är underbart och jag svarade faktiskt nej på frågan jag fick om jag mådde bra. Det är inte ofta det händer, men jag mådde faktiskt inte helt hundra under gårdagen.

När jag kom hem låg min dotter och sov tryggt i sin säng, jag kunde inte för något i världen låta bli att gå in till henne, pussa henne på kinden och säga att hon är det bästa som hänt mej och jag älskar henne till månen och tillbaka. Hon hörde mej inte men det var vackert att säga det till henne. Jag var helt enkelt tvungen.

Jag känner en sorg i mej inför det kommande bonde programmet som ska sändas idag. Den första inspelningen vi gjorde till uppföljningen var så ljus, vacker och med så mycket framtidstro så det gick knappt att ta in. Det som nu kommer sändas är en helt annan historia, jag är så otroligt skör och jag är inte van vid att se mej själv i den situationen, totalt utlämnad och enormt sårbar.
Det känns som om jag står med mitt söndertrasade hjärta i handen och ber om läkning, det omöjliga just då. Vackert visst men det är mina känslor som visas upp och det är inte i glädje. Självklart finns det en viss framtidstro även i detta programmet med det är av en helt annan karaktär. Jag var verkligen risig i själen när vi spelade in programmet. Jag gillar inte risigisjälenLeonora Jag älskar glada pillimariska livskraftiga blomstrande Leonora. Hon är bäst.

Jag kommer i alla fall inte se programmet, jag kommer befinna mej med människor jag tycker väldigt mycket om och jag kommer att hålla mej sysselsatt med ved, jag har en kärlek till ved. En Fetisch enligt vissa. Så avslutar i alla fall skogsbonden från Jockarp första kapitlet i bonde söker fru ;)

Jockarp.

Julpyssel.....

Mkt tomte i år <3

Jag har lärt mej att ångest är obearbetad sorg men detta är ingen ångest, det är något annat som stör.
Jag vaknade upp och kände mej något piggare men det var ändå något som gnagde. Det känns som om jag har en plus och en minus sida och just nu strider och kamperar dom i mitt inre. Båda vill vinna och jag kan inget göra medans kampen utspelar sej där inne.
Om ångest är obearbetad sorg så är frustration en form av obearbetad ilska. Och det är precis så jag känner inför mitt rådande inre.
Frustation och en störande oro. Jag vill inte ha det så, det är det enda jag vet just nu, hur jag ska få det att släppa har jag inte en aning om. Men det kommer kännas underljuvligt när det väl gör det, det är jag övertygad om. Detta är något jag aldrig varit i kontakt med i mitt 40-åriga liv.

Att försöka se glädjen hjälper mej och att min vän kom på besök lättade upp livet avsevärt. Vi tog en promenad i ett frostigt landskap, det var kyligt, friskt och otroligt vackert där vi gick. Vi pratade om det som varit och det som ska till att ske, vårt mående, ja det snurrades högt och lågt. Jag älskar det kravlösa, att man kan lätta på alla spjäll och inget tycks låta knäppt, ingen dömer den andra för tankar och känslorna som dyker upp, det är äkta vänskap det.

Vi kom hem och fikade lite och hon fick dra några kort, dom var svåra att tyda, men vi tror oss kommit på något klokt ;)
Jag lät bli att dra, jag hade redan dragit tre stycken på morgonen och alla tyder dom på samma sak, det ger mej hopp. Jag får hela tiden samma innerbörd och ofta samma kort.

Min lilla sambo kom hem med taxin från skolan och hon var full av energi, vi dansade lite och hon gick all in. Hon fick mej ännu mer energipåfylld.

Jag hade kontakt med den kära programlederska hon vill höra om min status, mitt mående. Hon fick ett utvecklat, eller invecklat svar av mej. Vi sa hej och på återhörande inom det närmaste. Det är mycket på gång nu och hon vill vara uppdaterad och självklart ska hon bli det ;)

Det väntade julfest med Mollies klass, det var så mysigt och hon var så stolt. Hon visade upp allt hon gjort under terminen, jag snokade lite i hennes mattebok och hon är grym min lilla tjej. Jag är så stolt över henne. Hon är en fin kamrat och hon är väldigt väluppfostrad och skötsam när hon är i skolan. Ja hemma med oftast, hon är ju också ett barn det ska man ju inte glömma.
Barnen sjöng lite sånger och även där blev jag imponerad. Vilket gäng dom är och vilka fina föräldrar. Så härligt och så viktigt.
Det vet en glad och fin kväll.
Och den slutade inte där. Vi fortsatte att ha en helt perfekt afton tillsamman hemma i palatset. Vi började sonderar terrängen i våra garderober efter sommarkläder. Linne och småbrallor fram, det är snart dags, nedräkningen har börjat. Thailand hej!

Förra året befann vi oss här över nyår ;)
I år blir det varmare....

Jockarp.

Bråk och bak.....

Vi började dagen med bråk, det tillhör inte vanligheterna men det händer och egentligen vet jag inte vad som hände, men jag var helt utmattad. Jag har stått i mot så väldigt mycket vinande vind den senaste tiden och någon gång kommer det klart, det fatta jag ju.
Från att tro att livet ska lätta lite genom kärlek och att två vuxna ska ansvara för det gemensamma i hemmet i livet till att åter stå där ensam med skägget i brevlådan. Att jag ännu en gång stod där ensam med det fulla ansvaret för både Mollie och mej själv, att ingen hjälp fanns att få, inget man kunde förvänta sej. Nej det är upp till mej till oss. Allt detta kom över mej när Mollie tog sina vinterstövlar fulla med lera under och gick in på vardagsrumsgolvet.
Jag orkar inte, en massiv trötthet knockade mej totalt.
Av med skorna bums och sätt dej i soffan sa jag till min dotter.

Hon satte sej och jag var så uppgiven, uttröttad och förbannad så hade jag släppt lös urkraften från Jockarp i det ögonblicket så tro jag att taket skulle lättat på palatset. Men jag låter mej inte luras, jag låter mej inte handla i affekt.
Min dotter sätter sej i soffan och jag sätter mej bredvid och så börjar jag, ja jag vet att hon kanske inte skulle få det som kom ur min mun och kanske att hon inte förstod det. Men jag var tvungen att få det ur mej.
Jag började med att fråga vad anledningen var att hon gick in med sina vinterstövlar på nystädat golvet.
Jag vet inte det bara blev så blev hennes svar.

Ok Säger jag och sen börjar jag. Det är så här att du och jag är en familj. Vi ska fixa allt själva, det finns ingen annan som gör detta för oss utan det är upp till oss.
Ska vi ha rena kläder är det vi som ska tvätta, ska vi köra någonstans jag då är det vi som ska se till att bilen fungerar och att det är diesel i den, det är ingen annan.
Ska vi ha levande blommor så är det vi som ska vattna dom.
Ska vi ha mat på bordet så ska vi handla och först ska pengarna tjänas in och det är av mej, det finns ingen annan. Vi ska köra ved och elda i pannan varje dag, så att vi får varmt i huset och varmvatten till att hålla oss rena.
Ska vi hålla skiten i från oss är det upp till dej och mej att städa och göra fint och det gjorde vi ju igår. Idag går du in med leriga stövlar, vem ska städa upp det? Det är ju vi som ska göra det, det är ingen annan som kommer och gör det till oss så varför?
Jag var så slut och så besviken på hela situationen just då så visste inte vad jag skulle ta mej till.
Det enda jag visst var att det kunde bara bli bättre och det blev det.
Vi kramades och hon sa:
-Jag går och hämta sopborsten nu mamma.
Sen hjälptes vi åt att sopa upp jordklumparna, precis som man gör i en familj.

Jag behövde ut så en löptur på berget blev det, jag pumpade mördabacken och för dagen hade hon inte en chans, jag märkte inte ens när jag var uppe på krönet, så öste jag på.
Jag behövde det, jag behövde pressa varje liten muskel i min kropp. Få ur mej frustrationen, den nertryckta ilskan och besvikelsen jag just då hade i min kropp. Bara ut med det.

Dagen fortsatte sen i ljusare nyanser. En väninna till Mollie kom och vi drog igång med lusskattsbak, ja jo vi vet att vi är något sena, att Lucia redan varit men vi kunde inte bry oss mindre.
Det var så underbart att stå där ihop med två fantastiskt fina sjuåringar och baka kakor. Jag njöt varje sekund i hop med dom, dom tröttnade klart ganska omgående och då stod jag där själv och rullade på.

Vi åt lunch ihop och sen bjöd vi ner Mollies mormor och morfar på fika, det var uppskattat.
Tjejerna fortsätter och leker och dom hade supermysigt. Jag går in till dom på Mollies rum jag håller på att få krupp bums.
Gode värld jag var övertygad om att Kim Jong-Un skickat en raket från Nordkorea rakt ner i min dotters rum. Pang.
Städdags tjejer och nä det mottogs inte med pompa ock ståt precis, men just då brydde jag mej inte ett skvatt om det för städas skulle det göras. Punkt.

Humf....

Jockarp.

Obefogad oro.....

Min skogshuggare....

En morgontur på berget med löparskorna på fötterna, jag angrep mördabacken, jag behövde motstånd. Hon gjorde mej dock för dagen besviken. Jag virvlade upp som en tornado för backen. Ibland är allt så väldigt enkelt.

Mollie var redo när jag kom hem, hon stod med en såg i högsta hugg. Hennes gran skulle fällas. Jag älskar dessa stunder och traditioner. Jag älskar känslan av att gå i sin egen skog och fälla sin egen gran, det är lyxigt och det är speciellt. Hon spanade efter den perfekta granen och självklart fann hon den.
Jag fick äran att såga av den, men bära hem den skulle hon minsann göra själv.
Vi klädde den sen ihop och det var en underbar stund.

Efter projekt granklädning var det dags för inköp av klapp till mormor och morfar. Det är inte lätt att ge saker till människor som anser sej har allt dom behöver i livet. Förvisso vackert att kunna känna så men ändå småknepigt för mej och Mollie :)

För tredje dagen i rad så drog jag kortet Harmoni och nu börjar jag bannemej bli lite småsvett, vad vill kortet säga mej? Jag ska analysera det lite till, men att jag behöver vila och att jag ska bli mjukare och självklart finns det där vackra runt hörnet, det obeskrivbara. Tror det finns i mej, bara det att det är dolt bakom en massa annat skräp.
Jag vet inte om jag vågar fortsätta dra kort, jag kanske behöver vila även från de ;)

Jag har nu kollat på uppföljningsprogrammet av bonde söker fru som ska sändas på onsdag. Den dagen kommer jag inte se programmet, jag kommer att sitta och flytta ved i en stor truck. Det känns helt rätt.
Programmet då? ja det smärtade, även om jag såg Louise på ett helt annat sätt nu så sved det till.
Jag såg sårad och sliten ut vilket jag självklart var. Jag kände att mina energier var betydligt lägre då än nu, och det stärkte mej klart, jag är på väg i rätt riktning.
Men det var sorgligt att höra Louise fråga Linda Lindorff om hon ville komma på vårt bröllop, det kändes så orent på något sätt när man nu vet utgången och vilken enorm lögn det faktiskt var. De sved ordentligt. Något ljust och vackert som svärtades ner så totalt där.

En sak jag även noterade det var att jag såg stel ut i kroppen, de slog mej ganska omgående att jag precis kommit hem från en solsemester i Miami och att jag två dagar innan inspelningen sprungit mitt tionde Marathon i New York så ja det var kanske inte så konstigt ;)

Programmet gjordes vackert och producenten som är en helt makalös godhjärtat kvinna har gjort det igen. Så otroligt mycket respekt hon visat mej under hela bonde resan. Hon har haft bekymmer med mej, men hon har även fått min totala ärlighet och jag är säker på att där har vi bron som förenar oss. Hon liksom jag talar från hjärtat. Hon ser människa bakom händelserna. Det är vackert.
Jag vet att Louise har varit orolig inför detta kommande program, men det finns inget att oroa sej över. Det är respekt ut i fingerspetsarna. Så Louise du kan slumra rofullt på din kudde, ingen gör något för att skada dej, vi jobbar inte riktigt så. Vi tror på kärlek och ärlighet.

Jag fick ett mess från en av mina bondevänner. Denna fantastisk undeljuvliga man, som även han trott att han funnit sin livs kärlek. Bom. Tack och hej.
Hans medelande smärtade mej hårt när han beskriver en tomhet och en tryckande smärta i hela kroppen, hans tårar var slut och jag vet precis vart han befinner sej, jag känner så väl igen den smärtan han beskriver. Jag är inte där nu men jag vet.
Jag försökte, men det finns inga ord som är tillräckliga i den situationen han befinner sej i. Kärlek är så otroligt vackert men den kan även vara hjärtslitande, krossande och totalt söndertrasande. Och då finns det inte tillräckligt med ord för att hela. Det är endast tid och en ny kärlek som kan bleka såren.

Något som hjälpt mej på vägen är självklart min prinsessa, jag är lyckligt lottad som har henne även om hon också även är min akilleshäl, min oro och min rädsla. Så är det hon som faktiskt stärker mej, som får mej att se livet ljust, för ibland hade jag vilja dra täcket över huvudet och bara ligga kvar där under, gråta och gömma mej. Men det ger inte Mollie Vilhelmsson mej utrymme till. Tack för det, för jag tror ändå på att läkning sker igenom glädje och inte genom sorg.

Hon min glädje är liksom jag i stort behov av väldigt mycket närhet just nu, det går i perioder och när dom där perioderna inträffa samtidigt för oss båda då blir det mysande på hög nivå.
En skål smågodis hälldes upp och vi satt nära nära och snaskade i oss. Sockerkicken som kom efter snaskandet använde vi sen till att städa hela palatsets nedervåning. Helt sjukt vad bra det blev då, tror jag ska använda den där taktiken oftare. Den funkade utmärkt.

Vi hade en skön Lördag i Jockarp med mycket närhet och mycket hjälpsamhet, precis så en familj ska vara. Det var en lördag som gav läkning.

På språng ;)

Jockarp.

Vandraren....

Här satt jag en stund, för att jag ville....

Loreens låt Jupiter Drive spelats nu väldigt mycket i det Månsagårdska palatset. Ett sånt otroligt skönt gung i den låten, texten är vacker men på ett smärtsamt sätt, får inte riktigt grepp om det. Starkt, skört på samma gång.
Ibland ställer jag mej bara rakt upp och ner på golvet, sluter ögonen och gungar med. Så avslappnande och skönt.
I går var en dag som jag vaknade upp till med en konstig känsla, jag behövde röra på mej men jag ville inte så dans blev min utväg på problemet.
När jag vinkat av Mollie vid taxin gick jag in och drog tre kort, än en gång fick jag upp kortet Harmoni och det är i en lek med 79 kort så sannolikheten att de ska komma är ju faktiskt inte så särskilt stort. Men som en vän till mej säger. Korten kommer till du lyssnar på dom ;)
Jag blev stärkt av korten jag fick och jag började röra mej till musiken, jag lättade och det var helt uderljuvligt att känna det.

I stället för en löptur tog jag på mej mina vandringskängor och traskade upp på berget. Jag behövde röra mej sakta och ta in det som hände runt om kring mej.
Jag satte mej ner och plockade upp en pinne som det satt ett litet löv på. Jag såg något vackert, det där lövet blev sett utan att kräva det. Jag tänkte på Mollie, hon blir också sedd av mej utan att kräva det. Jag kände kärlek och jag kände en enorm saknad efter min dotter.
Promenaden fortsatte och något jag aldrig gör när jag springer det är att höja blicken mot skyn, jo möjligen om jag stannar till någon gång, men nu när jag gick så såg jag ett hav av småfåglar som aldrig tycktes ta slut. Hela himlen täcktes av dom små och alla var dom på väg någonstans, så vackert, dom var på väg mot sitt mål och jag var på väg mot mitt mål. Så olika men ändå så lika. Jag blev lite förälskade i livet just där och då.

Det hände så mycket i mej under promenaden. Jag såg det underljuvliga hav av vitsippor framför mina ögon, jag kände känslan av livet i mej när jag drömmande ligger på ryggen och kittlas av doften och känslan av vår.
Bilder kom upp på en sommaräng, när jag under sommarmånaderna alltid har nyplockade blommor på köksbordet. Allt i från valmor, lupiner, syrener, prästkragar och vanligt ogräs. Jag vill dit igen och jag känner att det är tiden för en vändning.

Från sommaräng till julbord på Eriksbergs Natur&vilt. Kontrasten var stor. Julbordet var fint och jag skrattade så mycket och jag behövde det så väl.
När jag kom med min gröttallrik sa min bordskavaljer:
Du Leonora, Du är en tjej man vänder sej en andra gång efter, vet du det?
Jag tackade för komplimangen, la min hand på hans axel, rev av ett stort leende och sa. Synd att vi inte spela på samma planhalva då ;)

När jag kom hem så sov min dotter, men hon hade lämnat ett spår på min huvudkudde i form av en önskelista. Jag har en förkärlek till små lappar i vardagen, jag älskar att skriva kärlekshälsningar och lägga både här och där, det saknar jag faktiskt nu kände jag. Så när jag fick hennes önskelista på min huvudkudde kände jag en otrolig kärlek till den lilla fröken som låg vägg i vägg med mej.
Underbara lilla unge.

<3

Jockarp.

Bonde uppföljning....

Måste bli bättre på det....

Det har en tendens att bli väldigt sena nätter just nu. Jag har mycket samtal som görs under den senare delen på dygnet. Detta resulterar i att jag är sjukt trött på morgonen, det är jag ovan vid så det är kämpigt.
Jag kryper ner till Mollie varje morgon och ligger och gosar en stund och då är det ännu värre att ta sej upp.

Jag möttes av en tanke som jag aldrig förut tänkt. Det var att ställa in morgonens löppass. Jag måste vara på väg att bli sjuk helt enkelt. Jag funderade över den där tanken om varför den kom, svarslös kom jag hem igen efter löpturen, jag duschade och klädde mej och fortsatte mitt liv.

Jag körde till ett fikahak och möttes upp av min vän. Vi åt en långfrukost den varade från nio till halv ett ;) Vi blurrade och vi drog kort. För dagen hade vi två lekar och det var intressant vad mycket som stämde mellan lekarna och även då in på oss. För mej är det viktigt med lugnet, ett kort jag får hela tiden är harmoni och i förklaringen till kortet står det att det är viktigt att vara i vila i hjärtat. Att en outsäglig glädje väntar på mej, precis runt hörnet och att jag inte kommer kunna hitta ord att beskriva den med.
Det är intressant för jag tycker mej vara grym på att beskriva tankar och känslor. Men ja vi får se precis runt hörnet vad som kommer och är obeskrivbart för mej. Spännande.

Jag avskyr färgen grå och dagen var helt grå. Det var en dag som inte ville bli riktigt ljus. Så för att utsidan såg ut som den gjorde så gjorde vi allt för att lätta upp för att få en annan nyans av färgerna. Mycket sång, musik och dans i vårt liv just nu och det är bra, det får oss att lysa upp.

Jag gav under gårdagen även ett par intervjuer inför nästa program med bonde söker fru där jag kommer att medverkar under uppföljningen. Jag känner mej lite orolig för mina känslor inför att se programmet. Det kommer vara delar när jag och Louise är tillsammans och delar där vi inte är det. Just nu känner jag en enorm kärlek till henne och samtidigt en stark avsky. Den kombon är lite jobbig att deal med känner jag. Jag tror att avskyn bottnar sej mest i dom löften hon gav, kanske framförallt till Mollie. Barn saknar ibland möjligheten till att se nyanserna, tja det gör jag med faktiskt:)
Hur som så kommer jag få svar under dagen på hur jag känner inför programmet för jag var i kontakt med en av mina kontakter på TV4 löfte gavs om att jag får programmet sänt till mej under dagen. Tack för det.

Joho, och så det här med dejt. Jag hade en inplanerad sådan till helgen, en vända till västkusten var det tänkt. Men något gjorde att jag inte var helt ren i det. Jag vet inte varför med det kändes som 9/10 Jag vill ha känslan 10/10 så efter diskussion med den tänkta dejten så blåste vi moget av det hela. Jag tror att det var ett klokt beslut. Det som ska ske det sker och det mötet skulle inte ske helt enkelt. Så tror jag att det är.

Jag har däremot en 10/10 känsla som jag gärna skulle utveckla lite mer men jag är inte riktigt där än. Men känslan är ljus och helt utan krav, just nu i alla fall. Framtiden får utvisa vad som finns där för mej. Just nu vilar jag i hjärtat ett tag.

Väldigt nöjd med min nya mössa....

Jockarp.

Tomtekärlek....

Rörelse är bra ;)

Rutiner. Jovars. Väckning, morgonmys, mat, tandborste, kam och toabesök, taxin en kram och orden jag älskar dej och glöm nu inte att du ska åka taxi hem. En puss och sen hej då.
Hopp i löparkläderna och ut, halvljust ute men ledsyn räcker fint. Hem, dusch och vidare i väg för att investera i ett par julklappar till myset.

Eftersom vi ska till Thailand ett par dagar efter jul så blir det snålt med paket. 
Men jag köpte en fin klocka till henne i märket Gul, jag vet att dom är bra för jag hade en själv i min ungdoms glans dagar. Jag hade två krav på klockan till min dotter och det var att det skulle vara siffror och inte streck för timmarna och det andra kravet var att den skulle vara vattentät. Denna dyrgrip uppföljde mina krav. Turkos blev färgen, hon har helt snurrat in på den färgen. Stövlar och overall är i turkos. Den var fin så jag hoppas hon blir glad.
Jag köpte ett par byxor till henne och så lyckades även efter diverse tips på instagram hittat gips och gipsfigurer. Detta var något jag själv uppskattade att göra som barn och då får man betänka att jag avskyr och avskydde allt vad pyssel heter/hette. Men jag ser framemot och se vad hon säger och även uppleva gamla härliga pysselminnen ;)

Ja den här veckan har jag vigt åt att vara ledigt, jag känner verkligen inte för att jobba och då låter jag bli. Istället har jag dansat med min dotter, kramat henne massivt, suttit nära henne när hon grejat eller tittat på tv. Vi har lagat mat ihop och vi har bara hängt. Att vara ifrån varandra i fyra dygn var det längsta vi varit i från varandra och det kändes nog för oss båda. Men nu är ordningen återställd och vi ska snart umgås alla dygnets timmar, semester när det är som bäst.

Lucia, självklart skulle vi tåga ihop myset och jag. vi klädde oss i våra kläder och sötare tomte har nog aldrig tassat runt på vår planet. Hon var sockersöt, själv gick jag inte riktigt under den benämningen.
Vi tog pepparkakor i en korg och gick till undantaget och rev av ett par sånger och fikade.
Supermysigt.

När vi kom hem igen hade vi Luciarock, var det inte så när man var yngre att man var på krogen lucianatten? Jo jag vill minnas att det var så. Detta var tusen gånger bättre, vi dansade runt i vardagsrummet och vi hade bara levande ljus tända. Det var mäktigt.
Lite chill i soffan och Mollie hade högläsning för mej, det är ett uppskattat inslag i vår vardag. För både henne och mej.

HON <3

Jockarp.

Terapiknarkare......

Mkt gay i blaskan nu, det är bra det ;)

Jag kröp ner till min dotter, hon vaknar och säger.
Är det redan tisdag mamma? vad härligt.
Ja visst är det härligt med tisdagar sa jag ;)
Att höra att hon är så sugen på livet gör mej så otroligt glad.

Morgonbestyren fixades och julkalendrarna öppnades. Jag lämnade henne vid taxin, hon ville inte bli hämtad på fritids förrän klockan 15:30. Humf jag vill inte jobba så länge så det kan vara att jag kommer lite tidigare, är det ok?
Hon tittade lite under lugg och sa, okej mamma, lite tidigare då.

De var sista passet på simskolan så vi köpte en fin julblomma till simfröken och vi slog till och köpte en vad Mollie kallar det för "Tantblomma" till mormor också för att hon är så snäll och hjälpsam. Det är fint att kunna visa uppskattning lite då och då. Det är så lite som krävs.

Det är svårt att känna doften av rosorna när man springer. Så nu när jag landat efter kursen så har en del intressanta saker slagit mej.
En sak som slog mej var det här med Terapiknarkare. De fanns människor som hade varit i alla möjliga former av terapier i över tio års tid och fortfarande höll dom på. Jag funderar på, vad är det dom tror att dom ska hitta och vad är det dom söker?
Jag förstår människor som kommit i en livskris att det kan finnas behov av professionell hjälp och kanske även piller. Jag förstår faktiskt även människor som jag själv som vill testa nya saker och av den anledningen gör det. Lite som att hoppa fallskärm, man testar och känner vad man tycker sen hittar man nya saker att utforska.

Ja, det behöver inte vara svårare än så. Livet alltså ;)

Jag upplevde mycket intressant när jag var på kursen och det är ju så det ska vara, men någonstans måste man ändå förstå att det är här på utsidan av kursgården som vi lever våra liv. Det är här ute vi måste finna en balans, att få livet att fungera. Jag funderade vidare på detta när jag tog en löptur, och en sak som slog mej extra hårt var, varför vill man provocera fram ilska? jag vill leva i fred och frid. Jag vill inte ha våld och hårda ord i mitt liv. så varför? Om man går utanför dom dörrarna och tror att det är okej att visa upp hela sitt register när helst man vill, ja då är man ute på väldigt hal is. Jag har levt med en sån person. Och en sak jag förstod nu är att det inte finns utrymmer för såna människor i Mollies och mitt liv.
Så ja nu när jag stod jordad i den Jockarpskamyllan och kände doften av rosorna så kom jag fram till att jag är glad att jag testat och att jag kanske gör det igen nån gång  men det är här bland doften av rosor och kärlek till människorna jag älskar jag ska leva mitt liv. Det är inte med att banka skiten av kuddar eller på madrasser med andningsövningar, det är just här, just nu jag lever mitt liv.

I det livet så innerfatta bland annat nattning av ett mys, jag låg och kliade henne på ryggen, hon sa stopp och jag fortsatte att smeka hennes hår och massera hennes hårbotten, hon har alltid tyckt att jag var sämre på det än min partner men nu var hon tillfreds med att det var mina fingrar som mötte hennes huvud. Hon pratade lite och jag frågade henne om det inte var dags att försöka somna. Men det är så mysigt att ligga och prata i sängen mamma.
Ok en liten stund till då. Hon pratade hela tiden till hon inte orkade längre, jag hörde att hennes andetag blev tyngre och jag log för mej själv när jag lämnade hennes säng. Hon var så stilla och hon såg så otroligt trygg ut där hon låg omhuldad av en massa gosedjur.
Det är precis så ett barn ska ha det.

Exakt. och dit kom jag igår....;)

Jockarp.

Skört och vackert...

Att komma hem till detta....

Klockan sex på morgonen gick jag upp till mina föräldrar och kröp ner i sängen bredvid min sovande dotter. Jag drog in doften från hennes lilla kropp och jag kände att jag var på helt rätt plats. En helhet formades. Vi är bitarna som passar så perfekt, hon och jag.

Hon rörde på sej och jag sa viskande, god morgon min sköna. Hon vände sej blixtsnabbt om och slog sina armar om min nacke.
- Åhh mamma jag har saknat dej, jag älska dej.
Gosse ska veta att jag älskar dej med sa jag och kramade om henne ömt.

Jag tror att orden jag saknar dej är dom vackraste orden man kan få höra. Och jag tror faktiskt att det var första gången jag hörde henne säga det.

Hon flög upp ur sängen och ut i vardagsrummet för att hämta ett kort hon gjort. Alltså den tjejen säger jag bara. Tårarna rann ute med mina kinder när jag läste kortet hon gjort till mej. Hon är en sällsynt liten tjej den där Mollie mys Vilhelmsson.

Jag pratade med min mamma lite senare på dagen och då berättade hon att Mollie sagt att hon saknade mej. Hon börja bli stor, hon börja få mer koll på sina känslor, vad dom betyder och var i kroppen dom känns, det är intressant och det är fint.

När jag var i väg på kursen så ringde jag hem och pratade med henne. Jag behövde det nog mer än hon just då, jag mådde inte bra, jag var extremt låg och känslorna östes runt i min kropp. Jag funderade på att lämna kursen och bege mej hem till det som är viktigast för mej. Men när jag pratade med henne så säger hon plötsligt.
- Mamma vet du. Idag har jag varit med morfar i skogen och huggit en julgran och jag älskar dej.
När hon sa det så var jag med ens övertygad om att jag lyckats.
Hon säger en sak om något praktiskt samtidigt som hon kände en kärlek till mej, vilket hon ville förmedla bums.
Jag studsade in till middagen den kvällen och där i det ögonblicket vände allt. Jag var fulkomligt total i mina känslor och mina sinnen var vidöppna och extremt mottagliga för allt som skedde i min kropp.

Jag led under tiden min dotter var i skolan och på något sätt kändes det som om hade samma känsla, hon kom hem och liksom sniffade runt mej som om det var något nytt, att jag var ny och att hon gillade det. Det var mäktigt och så fyllt med kärlek. Vi var så nära varandra resten av dagen för att vi båda hade ett behov av det och för att vi båda vill det.
Kärlek när den är som vackrast <3

Jag hade köpt en liten present till Mollie när jag var i väg, den slog jag in och la henne på hennes säng, jag skrev ett litet kort sen fick den ligga där.
Jag satt i telefon med en vän när jag märker att hon gått in på sitt rum, jag hör att hon prasslar. Alltså har hon hittat gåvan.
Jag går mot hennes rum och hon kommer och möter mej, hon kramar mej och säger gråtandes. Jag läste på kortet mamma.
Ja den tjejen berikar mitt liv med så mycket färg, former och känslor. Jag blir bara tacksammare och tacksammare över att dela livet med henne. Hon är fenomenal på alla sätt.

Jag älskar att överraska....

Jockarp.

Resan inåt.....

Nu vet jag varför jag älskar färgen grön så mycket....

Jag har träffat så otroligt många fina människor, människor med extremt tunga ryggsäckar. Mitt liv har i sammanhanget varit busenkelt och det är jag väldigt glad över.
Att åka iväg på en kurs som handlar om att upptäcka saker i det själsliga hjärtat är inget jag gör så ofta. En resa långt utanför min låda.

Så vad hittade jag då?
Jo jag konstaterade väldigt snabbt att jag är en helt fantastisk mamma. Mollie får nästan alltid utrymme att befinna sej i dom känslorna hon har, är hon glad är det ganska enkelt, men ibland är hon ledsen eller rysligt arg. Hon får lov att vara det, jag tystar henne inte. Hon får vara i sin sinnesstämning så länge hon behöver. Det är viktigt för barn. Väldigt viktigt har jag lärt mej.
Det var nu bland annat detta även jag skulle låta mej vara. Vissa saker var tvunget att provoceras fram. Ilska var en sån sak och jag hade väldiga problem med det. Jag ogillar våld och nu skulle jag utföra en våldslig handling. Det tog ett tag innan jag fick fart under vingarna men det kom. Jag pryglade upp mina ex och en och annan gris till svärfar fick sej några duvningar. Det gick så långt så att kudden jag angrep var helt täckt av mitt blod. Men ska det göras ska det göras redigt.

Vi mediterade och det var en intressant upplevelse för en som aldrig förut mediterat, inte annat än i form av löpning.
Det var  aktiv meditation och jag gillar aktivt.

Samtal två och två, samtal i liten grupp och samtal i stor grupp. Det var offer, förövare och mellanmjölk som jag i samma grupper. Vilken man än var fanns det så otroligt mycket kärlek. Så vackert. Ingen dömde någon för något. Helt rent.

Vi gjorde andningsövningar och det var bland det häftigaste jag gjort. Jag var inte säker på om jag trodde att det skulle funka så något skeptisk var jag. Jag började andas och det dröjde inte länge förrän det började sticka i fingrarna, händerna och hela vägen upp till axlarna. Shit det funkar. Utgången blev den samma varje gång. Totalt uppgiven, storgråtandes av smärta och sorg. Och det var inte min sorg, sorgen tillhörde en annan människa som jag älskat/älskar. Det var en otrolig jobbigt men samtidigt en skön upplevelse.

All tid utanför kurslokalen så skulle tystnad mellan deltagarna råda. Det var mäktigt. Vi hasade runt barfota eller i filttofflor och ibland möttes blickar och man förenades i en öm varm kram. Ibland mötte man någon som slog ner blicken och då respekterade man personen och fällde sin egen blick.
Ibland kände man en hand på sin axel, blicken mötte en människa som var så naken och skör som ville bli omfamnad, så skört, så vackert. Ibland möttes man av ett leende och ibland av ängslan, eller tårar.

Glädje och frihet, jag dansade så jag fick blodblåsor under fötterna, svetten öste av mej och jag bara log. Det fanns inte utrymme för något annan än glädje just då.
Glädjen vände och tårarna sprutade ur mej, vändningen kunde vara brutalt snabb. Jag älskade det. Jag behövde inte bry mej allt fick komma ut när helst det ville. En otrolig skön känsla

Jag kramade en man i 30 minuter, jag smekte hans skäggiga kind. Jag tittade in i hans ögon och jag såg så otroligt mycket, det fanns inte en tanke på att slå ner blicken, jag ville bara stå där och se honom i ögonen. Det var en märklig upplevels med det var vackert, allt var könlöst, det handlade enbart om känslor.

När kursen avslutades kom en av assistenterna fram till mej och sa. Din energi den är helt otrolig, mod, kraft, glädje blandad med en sårbarhet. Fantastisk.
Detta säger en person som jag tittat in i ögon i 10 sekunder och kramar i 30 sekunder. Det är ju helt sanslöst vad jag sänder ut enbart med min kropp. Jag hade inte i det läget sagt ett ord till personen. Nu sa jag tack och log.

En man kom fram och kramade mej och sa:
- Ditt leende är bland det vackraste jag sett.
En annan man kom och sa:
- Du får inte köra här i från förrän jag en sista gång får se in i dina ögon, dom är magiska.
En kvinna kom fram och sa:
Du har och du visar så otroligt mycket känslor Leonora, det är så vackert.

Jag blev helt rörd av allt vackert alla sa till mej, det verkar som om jag sänder ute en massa fint som jag inte har en aning om. Hmm, ja jag var stolt och jag var fjäderlätt när jag gick och satte mej bakom ratten för att köra hem till det viktigaste.
Det var fina dagar, även om jag ett tag hade funderingar på att köra hem innan kursen var avslutas, men det är en annan historia det :)

Jockarp.

Smärta....

Idag ska jag inte lägga så mycket fokus på min text och mina ord utan istället dela med mej av en smärta jag har.

Att livet kan förändras på en nysning är inget jag längre blir förvånad över.
Mitt liv har kastats om rejält och jag vet att jag besitter styrkan att klara av det. Jag är så enormt grundad i mitt inre just nu och jag är så otroligt trygg i det.
Men det är ändå så att vissa saker gör ondare än andra.

Musik plågar mej hårt ibland.
Jag har tre musikstycken som var tänkta till en speciell dag. Dom hugger lite extra i mitt hjärta. Och eftersom jag inte får möjligheten att dela dessa stycken med någon under våren så delar jag med mej av dom här idag.
Dessa betyder väldigt mycket för mej och jag hoppas att en dag kommer jag stå där bredvid en kvinna där orden och handlandet harmoniera.

Det värsta är redan gjort var den en klok kvinna som sa mej och jag lever efter det just nu.

Jockarp.

Utsidan VS insidan....

Den där dagen när jag är redo för att dejta kommer närmare och närmare, dummare är jag ju inte än att jag begriper det. Tiden går och tiden läker.
Jag funderar mycket på hur jag ska lyckas förmedla vad det är jag verkligen behöver i en relation.
Jag landar ofta i orden ärlighet och trygghet.
Ord som jag inte vill ha i mitt liv är orden lögner och drama.
Resten borde väl vara ganska enkelt egentligen eller?

Självklart är det utsidan som ger insidan en chans, (medvetet eller omedvetet) det kan låta illa att säga så men så är det, det måste verkligen finnas något, något som intresserar och kickar igång. Jag vet att det är så för alla människor.
Dom som ska vara politiskt korrekta och säga att fallet inte är så dom kommer med osanning skulle jag vilja påstå.
Sen är det ju i betraktarens ögon det vackra sitter, så vad som är vackert för mej är kanske inte alls vackert för någon annan. Och det är väldigt vackert i sej skulle jag vilja säga.

Tv 4 gjorde allt för att trissa igång en diskussion om att jag skulle vara ytlig genom att lägga upp en bild på instagram. Nu var folk smartare än så vilket jag är glad över. Även om jag självklart står för det kan det vara svårt att förklara vad jag menar med så få ord. Så jag här kom alltså förklaringen :)

Jag har en relation bakom mej där kvinnan inte attraherade mej alls utseendemässigt. Vi blev vänner och hon visade ett extremt mod när hon en dag berättade för mej att hon hade känslor för mej som inte var gynnsamt för hennes relation som hon då befann sej i.
Jag tyckte det var modigt och vackert gjort.

Jag tyckte väldigt mycket om hennes insida, hon var en fin människa helt enkelt, en fin människa som ibland gjorde fula saker. Men den utan skuld kan ju kasta den första stenen.
Så med hennes mod och hennes vackra insida började jag se små detaljer i hennes yttre som jag tyckte var oerhört vackert. Det var allt i från hennes läppar till hennes fingrar, till knä och ben. Ja jag såg det vackra i det som jag från början inte alls tyckte var speciellt vackert.
Jag är så otroligt glad över att jag fått uppleva en sån kärlek. Så oytligt, så på riktigt liksom.

Så nää ytlig är jag då rakt inte. Men det måste finnas en balans och jag vill verkligen inte ha nån mellanmjölk. Jag vill hitta henne hon som klär mej både på utsidan och insidan.
Jag vill att vi ska vara ett vackert par. Likt två pusselbitar som passar perfekt, äktenskapstycke liksom.
Jag vill att henne insida ska vara god, trygg och busig. Jag älskar det oväntade om det sker när relationen är trygg. Svårt att greppa kanske men det är enkelt att veta att det är rätt när det är rätt. Busenkelt skulle jag vilja påstå :)

Levererar ett filmklipp också om vem jag är, stark-svag. Och rolig....Typ.

https://www.youtube.com/watch?v=Xd2AsZK9CSY

Jockarp.

Sårad och kränkt....

Jag är verkligen inte en lättstött eller lättkränkt person. Jag försöker se livet positivt med ljus och glädje. Alla människor är dock inte sådana. Jag funderade om jag skulle släppa detta och det ska jag efter detta inlägget.

Det finns inget som får alla mina känslor i kroppen att vara på tå så som när någon bedömer eller som i detta fallet dömer mej i hur jag är som mamma. Jag blir ledsen, sårad och faktiskt även kränkt när människor som inte finns i vårt liv, aldrig funnits i vårt liv och heller aldrig kommer att finnas i vårt liv uttalar sej om saker som dom inte har en susning om.

Förutsättningarna är som följer. Jag har inte barn på en lightnivå som många andra har. Det finns inte två föräldrar som lever ihop och delar på ansvaret. Det finns inte heller två föräldrar som har delad vårdnad, det är inte så att jag har Mollie varannan helg eller varannan vecka. Kanske var detta oklart för personen som såg sej ha rätten att döma mej i hur jag lever mitt liv.

Louise blev involverad i Mollies liv i ett väldigt tidigt skede och det tyckte nu vederbörande var för jävligt. Jag undra om denna person som kräker av sej att det var dåligt gjort av mej, att alla fattade att vårt förhållandet inte skulle hålla. Jag undrar om den personen skulle kunna ställa sej och möta mina grönbruna ögon och berätta hur jag skulle gjort annorlunda med dessa förutsättning?

När och hur skulle vi kunna träffas utan att Mollie skulle bli involverad?
Jag har själv funderat på hur jag skulle kunnat gjort och hur jag ska göra i nästa relation, jag är övertygad om att det kommer bli likadant. Mollie finns hos mej jämt, det är ingen hemlighet.

Jag är faktiskt väldigt glad över att Mollie fick så starka känslor för Louise, även om det varit jobbigt nu efteråt. Men det tyder ändå på att hon är frisk och kry och litar på människor. Det är precis så jag vill att hon ska känna och vara.
Jag vill inte att hon ska misstro människor som finns i hennes närhet, hon ska lita på vad folk säger. Självklart kommer hon bli besviken över att ord och handlandet inte alltid stämmer överens, men dom erfarenheterna ska hon inte få av mej i alla fall.

Jag gick i klinch med Louise vid ett par tillfällen och det gällde just det, var försiktig med vad du lovar ett barn. Ett tillfälle så skulle vi till Gröna Lund och det hade lovats att det skulle åkas karuseller. Hux flux sa hon att hon inte tänkte följa med.
Tydligt talade jag om att du får göra precis vad du vill med ditt liv men först ska du hålla ditt löfte och åka karuseller med min dotter.
Ett annat fall var när hon lovade Mollie att hon skulle få en hundvalp när hon tappat två tänder till. Mollie tappade två tänder och jag sa bara att du får lösa det, du har lovat henne du får ta konsekvenserna.

Gällande att "alla" visste att vårt förhållande inte skulle hålla undrar jag lite om personen som uttalar sej har nån annan förmåga än jag, förmågan att se in i framtiden. Skulle jag misstro Lousie när hon bedyrade sin kärlek till mej? Skulle jag leva ihop med henne och inte tro på vad hon säger till mej? Skulle jag inte lita på hennes ord? Jag förstår verkligen inte.
Jag kan ju inte låta bli att fundera över hur denna personens relation ser ut. Jag undrar om den lever i ett förhållande och är otrygg hela tiden, att hen tror att allt som sägs bara är en lögn ett luftslott. Det är möjligt men så jobbar inte riktigt jag. Jag skulle aldrig kunna leva i en sådan relation, men visst vi är ju alla olika.

Jag är övertygad om att Louise inte gjorde detta för att skada varken Mollie eller mej.
Men jag skulle verkligen uppskatta om munnen hålls stängd i fortsättningen gällnade Mollies mående. Jag kommer nämligen att fortsätta att fostra min dotter i att hon ska lita på människor och tro folk om gott.
Så ja, nu släpper jag det och borstar av mej den sårade och kränkta känslan och hittar ljuset igen, för det är precis så jag jobbar....

Jockarp.

Sektvarning.....

Jag är våglig och så redo...

Jag är just nu på väg till en utbildning. En utbildning som rosats av en del människor och sektstämplats av andra.
Nu är det så att jag alltid vill bilda mej en egen uppfattning om saker och ting. Och vidare har jag även berikats med en enorm nyfikenhet och den tänker jag stilla nu.

Utbildningen handlar om personligutveckling, och har visat sej dra till sej människor med psykiska problem. Dessa människor som inte mår toppen kan i vissa falla få bekymmer efter avslutade kurser. Detta gör att jag blir ännu mer nyfiken. För alla har inte psykiska problem, här är en tillexempel som inte har det :)

Jag ska försöka dela med mej av mina erfarenheter när jag kommit hem och landat lite i upplevelsen. Om jag nu inte blir en "sektmedlem" fullt ut ;)
Jag kommer i alla fall att gå in med öppna sinnen och försöka får ut något bra av utbildningen. Jag får helpenison och vila från ansvaret över Mollie i några dagar, det är ovant och det kan vara skönt och behövligt ibland.

Att kursen ligger 60 mil från Jockarp gör även det att det blir ett plus i kanten, jag får köra bil och lyssna på musik en hel dag. Det är terapi på hög nivå det. Jag älskar det.

Gällande kursen och även vägledningen jag gått på så är det saker som om någon skulle sagt det till mej för tio år sen att jag skulle gjord detta så skulle jag bara sagt. Aldrig i livet. Vad ska jag med den skiten till?
Men jag är inte samma nu som då.
Hypotetiskt nu. Men eftersom jag varit med om en hel del dom sista åren och klarat mej och hamnat på den ljusa sidan gång på gång och det utan dövning av sinnena så tror jag att det är så att jag vill utveckla mitt inre än mer om det nu går.
Jag vet vad jag klarar fysiskt, det har jag testat några år nu och det ihop med min inre resa har nog gjort att jag öppnat upp för saker som jag inte trodde ett skvatt på för några år sedan.
Har jag sagt att jag älskar mitt nya jag?
Mitt gamla jag finns ju också kvar förstås det är bara lite mer justerat nu ;)

Jag fick en låt skickad till mej från en bloggläsare för ett tag sen och det är en helt fantastisk vacker låt.
Text raderna träffar rakt i hjärtat och förståelsen är total. Texten säger så mycket om varför jag blivit den jag är idag.
Jag brukar säga att det är tårarna och skratten som format mej till den jag är idag men denna texten beskriver det nog en aning bättre. Att det är mina Hjärtslag och mina sår som gjort mej till den jag är.

Tell your heart to beat again
Close your eyes and breathe it in
Let the shadows fall away
Step into the light of grace
Yesterday's a closing door
You don't live there anymore
Say goodbye to where you've been
And tell your heart to beat again

Let every heartbreak
And every scar
Be a picture that reminds you
Who has carried you this far

Jockarp.

Styrka och mod....

En viktig tallrik...

Jag var orolig över hur min dotter skulle klara första skoldagen efter vårt möte med fröknarna, skulle planen gå i lås.
Jag fick ingen ro efter nattens arbete, jag sov en stund men vakande upp och kände ett enormt behov av att få återkoppling på hur morgonen fortlöpt, det fick jag och jag blev något lugnare. Jag somnade om en timme till men jag vaknade och då gav jag upp och tog en kopp kaffe, hoppade i löparskorna och drog ut på berget.
Minusgrader, sol och ett frostigt landskap mötte mej. Jag hoppade över frusna vattenpölar och kände livet i mej. Jag var så närvarande i allt runt mej och jag behövde det, jag behövde koppla bort allt annat, koppla av en stund.

Jag välte ner en tallrik gröt och sen var det samkväm med min dotter för hela slanten som gällde.
Hon gick bananas bland julsakerna. Jag har väldiga problem med julen och ha nog alltid i mitt vuxna liv haft det. Det där enorma överflödet som sker runt jul får mej spyfärdig.
Nu biter jag ihop för min dotters skull, vore det inte för hennes skull skulle jag begett mej väldigt långt ifrån Jockarp just dom dagarna innan och efter jul.

Vi lagade middag ihop och det är ett fantastiskt inslag i vardagen, jag gillar det, det är så väldigt mysigt och viktigt. Jag skalade potatisarna, vilket jag älskar och Mollie hon delar dom med stora kniven, vilket hon går igång på :)

När fisk, potatis, sås och gröna ärtor lagts på tallrikarna och vi började äta så kom det plötsligt. Det som jag väntat på och som jag visste skulle komma förr eller senare.
Jag såg att tårarna brände bakom min dotters ögon och jag visste med ens att nu kommer det, nu har hon bestämt sej.
Jag satt helt tyst och lyssnade på henne när hon berättade vad som hänt den där morgonen på skolan som gjorde henne så rädd, ledsen och sårad.

Jag försökte förklara att hon inte ska oroa sej för materiella saker att det kan vi alltid ersätta, även andra barns saker. Det viktigaste är att hon visar det mod som hon gjorde och berättade vad som tyngde henne. Jag var så otroligt stolt över henne och det berättade jag för henne och då brände tårar bakom mina ögonen.
Jag frågade om vi skulle kramas, då svara hon:
Nä sen mamma jag vill äta först.
Jag log och kände en massiv lycka. Hon är så modig och öppen som jag haft en önskan om att min barn ska våga vara, att hon ska våga komma med sina bekymmer till mej, hur stora eller små dom än må vara.
Ja det var en vacker stund över fisktallriken den där måndagaskvällen i palatset.

Jag återkopplade självklart med Mollies fröken bums, jag ser det som ytterst viktigt både nu och för framtiden att vi har en rak och tydlig dialog.

På tal om jul så började Mollie skriva en önskelista. Den bestod av en hund, en resa till Maldiverna, en resa till New York, en resa till Thailand och en snöskoter. Det enda som hon kommer att få tillfredställte detta året är en resa till Thailand och det känns väl nog så bra, Tja New york resan med men den kom ju innan jul ;)

Humf tror vi får önska lite snö med...

Jockarp.

Ingen är som jag....

Advent på Vilhelmssons vis ;)

Att musik är viktigt i mitt liv är ingen hemlighet.
Jag fick en låt skickad till mej av en vän, jag älskar att bli tipsad. Låten var tydligen med i programmet så mycket bättre men eftersom mitt tv-tittande är väldigt sparsamt så missar jag ju en del.

Jag älskar musik och texter extra mycket när jag kan associera och relatera den till mitt liv och mina känslor. Ibland är det jobbigt men ibland kryddar det liksom mej på ett sätt som är svårförklarat. Som när Uno Svenningsson gör om Icona Pops låt Manners till svenska och gör det på ett helt fantastiskt sätt till exempel. Jag hade funderingen på att skicka låten bums till mitt ex och skiva meningen- Ingen är som jag, du kommer fatta den en dag. Men Leonora Vilhelmsson är större än så, så hon lät myndigt bli. Vissa saker ska man även bli vis av genom egna erfarenhet så.....;)

Förvisso har jag aldrig träffat på någon som hon heller. Det märkte jag när jag stod där med månen i handen och hon frågade varför jag inte samtidigt tog med mej stjärnorna till henne. Det var lite ovanligt (men nu vet jag ju anledningen till det)
Låten körde jag på snurr under dagen, bara för att jag kunde, ingen gnäller på mej om jag lyssnar på samma låt 200 gånger i följd, det är ett privilegium :)

Sömntutan Vilhelmsson den yngre fick jag väcka halv nio, hon sov som en lite gris.
Hon har gjort en egen adventsljusstake. Under begreppet vacker kan den nog knappast gå under men den är väldigt speciell. 5 ljus i olika former och färger.
Hon läste dikten om det första ljuset och jag tände det. Sen välte hon ner adventsfrukosten som bestod av bacon och ägg.

Ett bad i badkaret och kammning av bamsekaluffs så fortsatte vår dag.
Vi drog igång och målade lite, Vi har ett vardagsrum bord som vi målat med tusch på, det målades nu över och gjordes redo för nästa halvlek. Ska bli kul och se hur länge det dröjer innan Mollie sätter pennan på det igen och låter sin kreativa ådra stillas. Det gör mej noll att hon gör så bara hon håller sej till det bordet.

Eftermiddag och vi behövde lite luft, vi körde till havet och vi har helt ensamma på stranden. Gosse vad jag behövde det, att andas in doften av hav och tång, vilket den sistnämnda lilla fröken Vilhelmsson ramlade rakt i och vi skrattade så mycket så hon höll aldrig på att ta sej upp. Det var ett tjockt lager tång och hon låg där och tjöt av skratt.
Så mycket kraft och energi vi fick, vilket var behövligt, det väntade en söndagsnatt innehållande 12 timmars vedkörning. Puh :)

Strandraggarna...

Jockarp.

Pussplatsen....

Perfekt dag...

Vilken morgon, Mollie kom in till mej och kröp ner under täcket, jag kunde inte förmå mej att kliva upp. Jag bara låg och njöt av min dotter, hon hade paddan och tittade på film, jag tittade på henne ;)
Jag hasade mej slutligen upp satte fyr i pannan, jag fortsatte sen med att steka ett par ägg till prinsessan som fortfarande låg kvar i sängen.
Hon fortsatte att chilla under förmiddagen men det gjorde inte jag. Jag gick banans på allt som kom i min väg.
Jag gillar tempo, gärna högt. Jag röjde runt knutarna, jag tvättade bilden, styrde upp i pannrummet. Sen gick jag bara runt en lite sväng och tittade på mitt vackra hem och njöt av det underbara vintervädret. 5 minus och strålande sol. Helt underljuvligt.

Vi behövde lite socialtumgänge så vi drog över berget på kaffe till min icke kaffedrickande vän. Det märktes tydligt att hon inte kokar kaffe så ofta, det fick göras om och göras rätt så att säga.
Vi drog lite änglakort, väldigt intressant utfall måste jag säga. Träffande kan man säga. Mollie drog hon också och hon har haft det lite tufft sista tiden och korten stämde minsann in på pricken på henne.

Lilla fröken skulle på kalas så finklänningen åkte på. Hon blev sagolikt vacker.
Jag lämnade henne och tog en löptur i stan. Jag sprang över bron och jag hade ett hysteriskt tempo, det kändes som om jag skulle kunnat springa hur långt och hur snabbt som helst. Vissa dagar är det bara helt perfekt.
Jag sprang förbi pussplatsen i stan och jag fick bara ett supersug av att stå där en stund. Jag skulle helst stått där med en fager kvinna, men tja det fick duga med mej själv.

Jag hämtade upp mitt mys två timmar senare och vi körde hem till byn. Min lilla livsnjutare hämtade täcke och kudde och hoppade upp i soffan och gosade ner sej. Hon tittade på ett program som heter brottsligt, ett barnprogram som handlar om polisens arbete, jag såg det också som väldigt intressant.
Det blev vår lördagskväll det.

Ibland är jag extra glad vid springning ;)

Jockarp.

Ljuset....

Nysprutad....

Vi tog lite sovmorgon, vi tog det lugn, vi behövde ro både myset och jag. Allt gick sloooow den första December.
Jag körde min dotter till skolan och fångade upp hennes fröken bums, vi hittade även en fritidsfröken. Vi satte oss ner alla fyra och jag frågade Mollie om hon ville berätta om vår plan, nej gör du det mamma.
Ok. Jag berättade vad vi tänkt oss och Mollie sa att det kändes bra för henne att göra på vårt tänkt vis.
Jag hoppas att detta funkar och att vi verkligen stämt i bäcken och slipper göra det i ån.
Jag kramade min dotter och sa att jag älskade henne innan hon sprang in till klassrummet.

Jag kände en enorm tacksamhet när jag stilla gick mot bilen. Visst att Mollie och jag kom med idén på förhoppningsvis lösningen på problemet men att dom köpte det utan diskussion var väldigt skönt. Det är en fantastisk skola med superfröknar som min dotter går på. Och tack gode gud för det.

Hem och i löpaskorna. Bergslöpning med historia och minnen som bara välde ur mej. Allt från bröllopstankar och kyrkor till det vindskjul där dom första fyllorna klarades av. Det var skönt att det var historia, som den absolutist jag är så har jag svårt att förstå hur jag kunde vara en brud som hinkade i mej väldiga mängder öl en gång i tiden. Jag flinade lite vid tanken och gladdes åt den människan jag är idag ;)

När jag kommer hem och går upp i allen till det Månsagårdskapalatset så kommer den en Taxi upp på gården. Min första tanke är Mollie. Men varför kommer hon hem på förmiddagen?
Jag ser chaffisen gå bak i bilen, hum, ett blombud slog det mej. Jo så var det.
Jag älskar blommor, jag blir lycklig över det långt in i själen. Och blombud är lite extra kryddat då jag vet att det är en annan person ute i vårt avlånga land som tänkt på mej och lagt ner energi på att skicka blommor till mej.
Jag vet att sändaren av blommorna är en riktigt heting, vet nämligen att hon är väldigt svag för Chili ;)
Att bli uppvaktad gjorde att min dag tog ytterligare ett snäpp upp på kanondagslistan....

Mollie kom hem med taxin och hon fick lite mat sen var det dags att köra till vårdcentralen. Hon skulle få en spruta, jag har haft ett väldans stohej med att fixa vaccin och ordna upp med tider för sprutan. Väldigt smidigt. Not.
Hon var inte sugen på sprutan men jag förhandlade och gjorde henne trygg i situationen så nålen sattes i armen.

Vi drog vidare i livet mot Bowlinghallen, vi möttes upp av våra vänner och vi hade en mysig stund i hallen som avslutades med en fika på cafét.
Inom Maxi för investering av fredagsgodis där var den en kör som sjöng, vilket drag det var bland vindruvor och gurkor, helt galet.

Dagen var inte slut där, nej minsann Mollie ville ha upp julstjärnorna så det var bara att se till att tillfredsställa henne. Varje år undrar jag vilken det är som är uppe på vår vind och saboterar glödlamporna. I år var 4/6 lampor söndriga och alla funkade när dom hängdes upp efter förra julen. Det är ett mysterium. Och jag blir lika tjurig varje år för att det är så.

Att jag konstaterar att Mollie under ouppsikt använt min telefon och skickat emoijs till höger och vänster gjorde mej också lite småtjurig under sena timmen. Med tanke på att jag vet allt för väl vilka emoijs jag har som mest använda kan det bli en väldigt dålig kombo på dom medelanden, glups. Sorry ni som fått lite skumma meddelanden från Jockarp ;)

2 Stjärnor ;)

Jockarp.

Olidlig smärta....

Sjunka? Helt omöjligt...

En tuff natt med demoner och hosta, det i kombo med uppstigning innan fem gjorde att sömnen var väldigt sparsam. Jag vet att jag fungerar bra med lite sömn men det är inte dom bästa förutsättningarna att börja dagen.

Jag fick en kick genom att lyssna på en låt som handlade om att resa sej. Att hur mörkt det än har varit så finns det hopp framför mej, det finns ett ljus som jag fortfarande ser, att jag kan vara nere men jag lever. Att om man öppna upp sina ögon så finns det en stor sol ovanför en.
Jag vet inte vad det är men musiken gör mej så extremt levande. Jag var bara tvungen att dra iväg låten till ett par vänner, jag behövde dela den med någon och det halv sex en torsdags morgon. Förlåt ;)

När jag lyssnade på den där låten halv sex på morgonen visste jag inte vad som väntade mej några timmar senare. Jag visst inte då att jag skulle bli ståendes vid en välta med ved och snorgråta i förtvivlan.

Vad fick mej så förtvivlad då?
Jo min dotter ringer från skolan och gråter hysteriskt. Jag försöker lugna henne. Jag säger lugnt att jag älskar henne och att det är okej att vara ledsen, att hon inte ska oroa sej, att jag alltid finns hos henne.
Hon dricker lite vatten och jag frågar om det hänt något speciellt, hon vill inte svara. Jag frågar då om det hänt något hemma som gjort henne ledsen. Vidare frågar jag om det hänt något i skolan. Hon svarar bara att hon inte vill vara på skolan.

Det enda jag i det läget ville göra det var att köra raka spåret till skolan och krama min dotter och ta med henne hem. Men jag stålsätter mej och får prata med en fröken och vi bestämmer att Mollie ska få vara i myshörna med henne en stund.
Och att hon ska mysa och prata med min dotter och se om hon öppnar sej om vad som tynger henne.

När vi la på telefonen kom allt över mej, jag var så skör, jag kände min dotters rädsla, sorg och smärta, det gjorde så otroligt ont i mej. Det kände som om kroppen pressades ihop och att något skars upp i mitt hjärta. Smärtan var olidlig och jag var tvungen att hantera den i min ensamhet och det gjorde än mer ont. Vägen ut var att lätta på trycket i form av tårar.

Fröken återkopplar en timme senare och berättar att Mollie ville vara med på lektionen med läxläsningen, dom hade även träffats på rasten efter och då hade hon berättat att hon var glad igen.
Efter allt som hänt med Louise och Mollies känslor för henne så har jag bett fröknarna att ha extra koll på henne och även att jag uppskattar återkoppling. Så även efter Mollies avslutade skoldag fick jag ett samtal från skolan.

Mollie hade fortfarande inte öppnat upp helt men jag sa till fröken att hon kommer att göra det när hon är redo, hon är så lik mej i det avseendet så det lär komma fram, för eller senare. Och det kom.

Vi behövde lite roligheter och jag vet hur mycket myset uppskattar bad. Så badhuset blev det. Vi hade en mysig stund och det var så mycket glädje och bus i min dotter. Jag slappnade av något men det var ändå något mörka moln på min himmel.
Efter badet blev det gula M:et och då kom det.

Jag vill inte till skolan i morgon säger hon då. Okej sa jag. Vill du berätta vad som hänt. Nej blir hennes svar.
Okej säger jag igen. Och min hjärna går på högvarv för att hitta en lösning och vipps så kom den till mej. Lösningen alltså.
Jag kör dej till skolan i morgon och så ska jag prata lite med fröknarna om en lösning. Jag har ett litet ess i rockärmen som jag ska testa. Jag tror på det, jag tror att jag kommit på världens enklaste lösning på problemet. Jag hoppas det i alla fall.
Jag sa till Mollie att vi löser allt tillsammans bara vi pratar med varandra. Hon log och tog en nuggets med ketchup på :)
Jag kände en enorm kärlek till henne just i det ögonblicket så jag skulle vilat kasta mej över henne i en stor kram, men jag lät vuxet bli.

Vi körde hem mot Jockarp och vi lyssnade på musik och knäppte med fingrarna till takterna. Jag tror att vi båda kände ett lugn över hur samtalet utvecklats. Hon kändes trygg.

Min lilla isbjörn på gula M:et :)

Jockarp.