Resan inåt.....

Nu vet jag varför jag älskar färgen grön så mycket....

Jag har träffat så otroligt många fina människor, människor med extremt tunga ryggsäckar. Mitt liv har i sammanhanget varit busenkelt och det är jag väldigt glad över.
Att åka iväg på en kurs som handlar om att upptäcka saker i det själsliga hjärtat är inget jag gör så ofta. En resa långt utanför min låda.

Så vad hittade jag då?
Jo jag konstaterade väldigt snabbt att jag är en helt fantastisk mamma. Mollie får nästan alltid utrymme att befinna sej i dom känslorna hon har, är hon glad är det ganska enkelt, men ibland är hon ledsen eller rysligt arg. Hon får lov att vara det, jag tystar henne inte. Hon får vara i sin sinnesstämning så länge hon behöver. Det är viktigt för barn. Väldigt viktigt har jag lärt mej.
Det var nu bland annat detta även jag skulle låta mej vara. Vissa saker var tvunget att provoceras fram. Ilska var en sån sak och jag hade väldiga problem med det. Jag ogillar våld och nu skulle jag utföra en våldslig handling. Det tog ett tag innan jag fick fart under vingarna men det kom. Jag pryglade upp mina ex och en och annan gris till svärfar fick sej några duvningar. Det gick så långt så att kudden jag angrep var helt täckt av mitt blod. Men ska det göras ska det göras redigt.

Vi mediterade och det var en intressant upplevelse för en som aldrig förut mediterat, inte annat än i form av löpning.
Det var  aktiv meditation och jag gillar aktivt.

Samtal två och två, samtal i liten grupp och samtal i stor grupp. Det var offer, förövare och mellanmjölk som jag i samma grupper. Vilken man än var fanns det så otroligt mycket kärlek. Så vackert. Ingen dömde någon för något. Helt rent.

Vi gjorde andningsövningar och det var bland det häftigaste jag gjort. Jag var inte säker på om jag trodde att det skulle funka så något skeptisk var jag. Jag började andas och det dröjde inte länge förrän det började sticka i fingrarna, händerna och hela vägen upp till axlarna. Shit det funkar. Utgången blev den samma varje gång. Totalt uppgiven, storgråtandes av smärta och sorg. Och det var inte min sorg, sorgen tillhörde en annan människa som jag älskat/älskar. Det var en otrolig jobbigt men samtidigt en skön upplevelse.

All tid utanför kurslokalen så skulle tystnad mellan deltagarna råda. Det var mäktigt. Vi hasade runt barfota eller i filttofflor och ibland möttes blickar och man förenades i en öm varm kram. Ibland mötte man någon som slog ner blicken och då respekterade man personen och fällde sin egen blick.
Ibland kände man en hand på sin axel, blicken mötte en människa som var så naken och skör som ville bli omfamnad, så skört, så vackert. Ibland möttes man av ett leende och ibland av ängslan, eller tårar.

Glädje och frihet, jag dansade så jag fick blodblåsor under fötterna, svetten öste av mej och jag bara log. Det fanns inte utrymme för något annan än glädje just då.
Glädjen vände och tårarna sprutade ur mej, vändningen kunde vara brutalt snabb. Jag älskade det. Jag behövde inte bry mej allt fick komma ut när helst det ville. En otrolig skön känsla

Jag kramade en man i 30 minuter, jag smekte hans skäggiga kind. Jag tittade in i hans ögon och jag såg så otroligt mycket, det fanns inte en tanke på att slå ner blicken, jag ville bara stå där och se honom i ögonen. Det var en märklig upplevels med det var vackert, allt var könlöst, det handlade enbart om känslor.

När kursen avslutades kom en av assistenterna fram till mej och sa. Din energi den är helt otrolig, mod, kraft, glädje blandad med en sårbarhet. Fantastisk.
Detta säger en person som jag tittat in i ögon i 10 sekunder och kramar i 30 sekunder. Det är ju helt sanslöst vad jag sänder ut enbart med min kropp. Jag hade inte i det läget sagt ett ord till personen. Nu sa jag tack och log.

En man kom fram och kramade mej och sa:
- Ditt leende är bland det vackraste jag sett.
En annan man kom och sa:
- Du får inte köra här i från förrän jag en sista gång får se in i dina ögon, dom är magiska.
En kvinna kom fram och sa:
Du har och du visar så otroligt mycket känslor Leonora, det är så vackert.

Jag blev helt rörd av allt vackert alla sa till mej, det verkar som om jag sänder ute en massa fint som jag inte har en aning om. Hmm, ja jag var stolt och jag var fjäderlätt när jag gick och satte mej bakom ratten för att köra hem till det viktigaste.
Det var fina dagar, även om jag ett tag hade funderingar på att köra hem innan kursen var avslutas, men det är en annan historia det :)

Jockarp.