Tiden....

Väldigt redo för avvfärd...

Det har varit mörkt, det har varit trist. Det har varit totalt nattsvart många gånger den senaste tiden.
Att stänga dörren om dom dagarna, lämna dom minnena kvar i Jockarp det kommer göra mej gott, jag behöver det. Att leva i en relation och att göra det på det stället man älskar mest kan ibland smärta enormt har jag märkt. Efter varje avslutad relation har jag gått där hemma med alla minnena, det värsta i sammanhanget är att det är dom ljusa vackra minnena som förstörs och äts upp för dom förvandlas till sorg. I en hastighet av en fågels vingslags byts kärleken och glädje i dom minnen ut till ren skär sorg och den sorgen kräver sin läkning.

Jag brukar inte känna någon glädje i att lämna mitt hem men nu gjorde jag det, jag tror att det är tvunget för min fortsatta helning efter sveken, såren, hemligheterna och alla lögnerna jag lämnades kvar med. Jag har bearbeta det mesta rent hjärnsligt. Hjärtligt är några bita kvar, men där ställer jag mitt hopp till tiden. Jag gillar inte att tiden går, jag vill fånga varje ögonblick, jag vill egentligen inte använda tiden för att hela mitt hjärta, jag önskar att det vore helt så jag fullt ut kunde varit närvarande i allt jag gör och känner, jag är inte där än. Tiden, jag välkomnar dej för putsning av min själ.

Dörren till dofterna, smakerna, känslorna och minnena stängdes och vi började vår resa.
Tåg till Kastrup, vi pysslade i Mollies pysselbok om att lära sej om kroppen, intressant även för mamman må jag säga.
Kastrup betyder röd pölse och vi slog även till med en varsin glass, vi vill känna sommarkänslan.

Upp i luften cirka 11 timmar och vi roade oss med att lyssna på musik och spela spel. Mollie sov i min famn och jag masserade hennes hårbottten och smekte henens kind, närheten var enormt viktig för oss där upp på 10 000 meters höjd. När hon sov var hon nära, när hon var vaken var hon nära.

Ensamheten, jag har sällan känt mej ensam efter denna avslutade relationen, jag har sett det som lite märkligt eftersom jag känt mej enormt övergiven och ensam andra gånger. Jag har en idé om varför men den blir för lång att utveckla i detta nu, men kanske en dag, kanske ;)
Hur som helst så kände jag den känslan under vår resa, jag kände att den förbannade ensamheten kramade musten ur varje lite cell i min kropp. Det gjorde ont, riktigt plågsamt, vidrigt ont.

Som den känsloanalytiker jag är så analyserade jag fram anledningen till att känslan kom, hanterade den fick jag göra vare sej jag ville eller inte, men att den kom var faktiskt enkelt att förstå.
Det stavas FAMILJ.
När jag är ute och reser med Mollie kommer ofta den bilden fram, hur skulle det sett ut om vi var två vuxna som älskade varandra och gick där hand i hand med Mollie, att jag var den vuxna som kunde stå vid sidan av ibland när någon annan, den jag älskar hjälper Mollie med att ta bort glasspappret. Någon som ser till att hon har sin lilla väska med sej efter ett fika stopp, en annan som sitter bredvid min dotter på flyget och pysslar med henne Jag skulle vilja titta på det vackra någon gång. Se min dotter med en annan vuxen som tar ett självklart ansvar för henne, en som vill, en som älskar mitt barn så som barn ska älskas.

När vi reser så ser jag detta så tydligt, det finns ofta två närvarande vuxna runt ett barn och det är så vackert, men det är också det som smärta mej så hårt, det gör mej så otroligt sårbar, skör och förkrossande ensam. Jag vill inte det, jag vill verkligen inte känna den vidriga känslan. Jag vill bli hel, jag vill känna lycka helt ut, känna lycka i varje lite del i min kropp. Det totala.
Ska det vara så väldigt svårt? och framförallt är vi inte värda det? Är vi människor inte värda att i bland var i total harmoni och känna en total trygghet, ro och lycka?

Så här lär jag se henne mest i 14 dagar <3

Jockarp.