Bråk och bak.....

Vi började dagen med bråk, det tillhör inte vanligheterna men det händer och egentligen vet jag inte vad som hände, men jag var helt utmattad. Jag har stått i mot så väldigt mycket vinande vind den senaste tiden och någon gång kommer det klart, det fatta jag ju.
Från att tro att livet ska lätta lite genom kärlek och att två vuxna ska ansvara för det gemensamma i hemmet i livet till att åter stå där ensam med skägget i brevlådan. Att jag ännu en gång stod där ensam med det fulla ansvaret för både Mollie och mej själv, att ingen hjälp fanns att få, inget man kunde förvänta sej. Nej det är upp till mej till oss. Allt detta kom över mej när Mollie tog sina vinterstövlar fulla med lera under och gick in på vardagsrumsgolvet.
Jag orkar inte, en massiv trötthet knockade mej totalt.
Av med skorna bums och sätt dej i soffan sa jag till min dotter.

Hon satte sej och jag var så uppgiven, uttröttad och förbannad så hade jag släppt lös urkraften från Jockarp i det ögonblicket så tro jag att taket skulle lättat på palatset. Men jag låter mej inte luras, jag låter mej inte handla i affekt.
Min dotter sätter sej i soffan och jag sätter mej bredvid och så börjar jag, ja jag vet att hon kanske inte skulle få det som kom ur min mun och kanske att hon inte förstod det. Men jag var tvungen att få det ur mej.
Jag började med att fråga vad anledningen var att hon gick in med sina vinterstövlar på nystädat golvet.
Jag vet inte det bara blev så blev hennes svar.

Ok Säger jag och sen börjar jag. Det är så här att du och jag är en familj. Vi ska fixa allt själva, det finns ingen annan som gör detta för oss utan det är upp till oss.
Ska vi ha rena kläder är det vi som ska tvätta, ska vi köra någonstans jag då är det vi som ska se till att bilen fungerar och att det är diesel i den, det är ingen annan.
Ska vi ha levande blommor så är det vi som ska vattna dom.
Ska vi ha mat på bordet så ska vi handla och först ska pengarna tjänas in och det är av mej, det finns ingen annan. Vi ska köra ved och elda i pannan varje dag, så att vi får varmt i huset och varmvatten till att hålla oss rena.
Ska vi hålla skiten i från oss är det upp till dej och mej att städa och göra fint och det gjorde vi ju igår. Idag går du in med leriga stövlar, vem ska städa upp det? Det är ju vi som ska göra det, det är ingen annan som kommer och gör det till oss så varför?
Jag var så slut och så besviken på hela situationen just då så visste inte vad jag skulle ta mej till.
Det enda jag visst var att det kunde bara bli bättre och det blev det.
Vi kramades och hon sa:
-Jag går och hämta sopborsten nu mamma.
Sen hjälptes vi åt att sopa upp jordklumparna, precis som man gör i en familj.

Jag behövde ut så en löptur på berget blev det, jag pumpade mördabacken och för dagen hade hon inte en chans, jag märkte inte ens när jag var uppe på krönet, så öste jag på.
Jag behövde det, jag behövde pressa varje liten muskel i min kropp. Få ur mej frustrationen, den nertryckta ilskan och besvikelsen jag just då hade i min kropp. Bara ut med det.

Dagen fortsatte sen i ljusare nyanser. En väninna till Mollie kom och vi drog igång med lusskattsbak, ja jo vi vet att vi är något sena, att Lucia redan varit men vi kunde inte bry oss mindre.
Det var så underbart att stå där ihop med två fantastiskt fina sjuåringar och baka kakor. Jag njöt varje sekund i hop med dom, dom tröttnade klart ganska omgående och då stod jag där själv och rullade på.

Vi åt lunch ihop och sen bjöd vi ner Mollies mormor och morfar på fika, det var uppskattat.
Tjejerna fortsätter och leker och dom hade supermysigt. Jag går in till dom på Mollies rum jag håller på att få krupp bums.
Gode värld jag var övertygad om att Kim Jong-Un skickat en raket från Nordkorea rakt ner i min dotters rum. Pang.
Städdags tjejer och nä det mottogs inte med pompa ock ståt precis, men just då brydde jag mej inte ett skvatt om det för städas skulle det göras. Punkt.

Humf....

Jockarp.