Obefogad oro.....

Min skogshuggare....

En morgontur på berget med löparskorna på fötterna, jag angrep mördabacken, jag behövde motstånd. Hon gjorde mej dock för dagen besviken. Jag virvlade upp som en tornado för backen. Ibland är allt så väldigt enkelt.

Mollie var redo när jag kom hem, hon stod med en såg i högsta hugg. Hennes gran skulle fällas. Jag älskar dessa stunder och traditioner. Jag älskar känslan av att gå i sin egen skog och fälla sin egen gran, det är lyxigt och det är speciellt. Hon spanade efter den perfekta granen och självklart fann hon den.
Jag fick äran att såga av den, men bära hem den skulle hon minsann göra själv.
Vi klädde den sen ihop och det var en underbar stund.

Efter projekt granklädning var det dags för inköp av klapp till mormor och morfar. Det är inte lätt att ge saker till människor som anser sej har allt dom behöver i livet. Förvisso vackert att kunna känna så men ändå småknepigt för mej och Mollie :)

För tredje dagen i rad så drog jag kortet Harmoni och nu börjar jag bannemej bli lite småsvett, vad vill kortet säga mej? Jag ska analysera det lite till, men att jag behöver vila och att jag ska bli mjukare och självklart finns det där vackra runt hörnet, det obeskrivbara. Tror det finns i mej, bara det att det är dolt bakom en massa annat skräp.
Jag vet inte om jag vågar fortsätta dra kort, jag kanske behöver vila även från de ;)

Jag har nu kollat på uppföljningsprogrammet av bonde söker fru som ska sändas på onsdag. Den dagen kommer jag inte se programmet, jag kommer att sitta och flytta ved i en stor truck. Det känns helt rätt.
Programmet då? ja det smärtade, även om jag såg Louise på ett helt annat sätt nu så sved det till.
Jag såg sårad och sliten ut vilket jag självklart var. Jag kände att mina energier var betydligt lägre då än nu, och det stärkte mej klart, jag är på väg i rätt riktning.
Men det var sorgligt att höra Louise fråga Linda Lindorff om hon ville komma på vårt bröllop, det kändes så orent på något sätt när man nu vet utgången och vilken enorm lögn det faktiskt var. De sved ordentligt. Något ljust och vackert som svärtades ner så totalt där.

En sak jag även noterade det var att jag såg stel ut i kroppen, de slog mej ganska omgående att jag precis kommit hem från en solsemester i Miami och att jag två dagar innan inspelningen sprungit mitt tionde Marathon i New York så ja det var kanske inte så konstigt ;)

Programmet gjordes vackert och producenten som är en helt makalös godhjärtat kvinna har gjort det igen. Så otroligt mycket respekt hon visat mej under hela bonde resan. Hon har haft bekymmer med mej, men hon har även fått min totala ärlighet och jag är säker på att där har vi bron som förenar oss. Hon liksom jag talar från hjärtat. Hon ser människa bakom händelserna. Det är vackert.
Jag vet att Louise har varit orolig inför detta kommande program, men det finns inget att oroa sej över. Det är respekt ut i fingerspetsarna. Så Louise du kan slumra rofullt på din kudde, ingen gör något för att skada dej, vi jobbar inte riktigt så. Vi tror på kärlek och ärlighet.

Jag fick ett mess från en av mina bondevänner. Denna fantastisk undeljuvliga man, som även han trott att han funnit sin livs kärlek. Bom. Tack och hej.
Hans medelande smärtade mej hårt när han beskriver en tomhet och en tryckande smärta i hela kroppen, hans tårar var slut och jag vet precis vart han befinner sej, jag känner så väl igen den smärtan han beskriver. Jag är inte där nu men jag vet.
Jag försökte, men det finns inga ord som är tillräckliga i den situationen han befinner sej i. Kärlek är så otroligt vackert men den kan även vara hjärtslitande, krossande och totalt söndertrasande. Och då finns det inte tillräckligt med ord för att hela. Det är endast tid och en ny kärlek som kan bleka såren.

Något som hjälpt mej på vägen är självklart min prinsessa, jag är lyckligt lottad som har henne även om hon också även är min akilleshäl, min oro och min rädsla. Så är det hon som faktiskt stärker mej, som får mej att se livet ljust, för ibland hade jag vilja dra täcket över huvudet och bara ligga kvar där under, gråta och gömma mej. Men det ger inte Mollie Vilhelmsson mej utrymme till. Tack för det, för jag tror ändå på att läkning sker igenom glädje och inte genom sorg.

Hon min glädje är liksom jag i stort behov av väldigt mycket närhet just nu, det går i perioder och när dom där perioderna inträffa samtidigt för oss båda då blir det mysande på hög nivå.
En skål smågodis hälldes upp och vi satt nära nära och snaskade i oss. Sockerkicken som kom efter snaskandet använde vi sen till att städa hela palatsets nedervåning. Helt sjukt vad bra det blev då, tror jag ska använda den där taktiken oftare. Den funkade utmärkt.

Vi hade en skön Lördag i Jockarp med mycket närhet och mycket hjälpsamhet, precis så en familj ska vara. Det var en lördag som gav läkning.

På språng ;)

Jockarp.