Vandraren....

Här satt jag en stund, för att jag ville....

Loreens låt Jupiter Drive spelats nu väldigt mycket i det Månsagårdska palatset. Ett sånt otroligt skönt gung i den låten, texten är vacker men på ett smärtsamt sätt, får inte riktigt grepp om det. Starkt, skört på samma gång.
Ibland ställer jag mej bara rakt upp och ner på golvet, sluter ögonen och gungar med. Så avslappnande och skönt.
I går var en dag som jag vaknade upp till med en konstig känsla, jag behövde röra på mej men jag ville inte så dans blev min utväg på problemet.
När jag vinkat av Mollie vid taxin gick jag in och drog tre kort, än en gång fick jag upp kortet Harmoni och det är i en lek med 79 kort så sannolikheten att de ska komma är ju faktiskt inte så särskilt stort. Men som en vän till mej säger. Korten kommer till du lyssnar på dom ;)
Jag blev stärkt av korten jag fick och jag började röra mej till musiken, jag lättade och det var helt uderljuvligt att känna det.

I stället för en löptur tog jag på mej mina vandringskängor och traskade upp på berget. Jag behövde röra mej sakta och ta in det som hände runt om kring mej.
Jag satte mej ner och plockade upp en pinne som det satt ett litet löv på. Jag såg något vackert, det där lövet blev sett utan att kräva det. Jag tänkte på Mollie, hon blir också sedd av mej utan att kräva det. Jag kände kärlek och jag kände en enorm saknad efter min dotter.
Promenaden fortsatte och något jag aldrig gör när jag springer det är att höja blicken mot skyn, jo möjligen om jag stannar till någon gång, men nu när jag gick så såg jag ett hav av småfåglar som aldrig tycktes ta slut. Hela himlen täcktes av dom små och alla var dom på väg någonstans, så vackert, dom var på väg mot sitt mål och jag var på väg mot mitt mål. Så olika men ändå så lika. Jag blev lite förälskade i livet just där och då.

Det hände så mycket i mej under promenaden. Jag såg det underljuvliga hav av vitsippor framför mina ögon, jag kände känslan av livet i mej när jag drömmande ligger på ryggen och kittlas av doften och känslan av vår.
Bilder kom upp på en sommaräng, när jag under sommarmånaderna alltid har nyplockade blommor på köksbordet. Allt i från valmor, lupiner, syrener, prästkragar och vanligt ogräs. Jag vill dit igen och jag känner att det är tiden för en vändning.

Från sommaräng till julbord på Eriksbergs Natur&vilt. Kontrasten var stor. Julbordet var fint och jag skrattade så mycket och jag behövde det så väl.
När jag kom med min gröttallrik sa min bordskavaljer:
Du Leonora, Du är en tjej man vänder sej en andra gång efter, vet du det?
Jag tackade för komplimangen, la min hand på hans axel, rev av ett stort leende och sa. Synd att vi inte spela på samma planhalva då ;)

När jag kom hem så sov min dotter, men hon hade lämnat ett spår på min huvudkudde i form av en önskelista. Jag har en förkärlek till små lappar i vardagen, jag älskar att skriva kärlekshälsningar och lägga både här och där, det saknar jag faktiskt nu kände jag. Så när jag fick hennes önskelista på min huvudkudde kände jag en otrolig kärlek till den lilla fröken som låg vägg i vägg med mej.
Underbara lilla unge.

<3

Jockarp.