Styrka och mod....

En viktig tallrik...

Jag var orolig över hur min dotter skulle klara första skoldagen efter vårt möte med fröknarna, skulle planen gå i lås.
Jag fick ingen ro efter nattens arbete, jag sov en stund men vakande upp och kände ett enormt behov av att få återkoppling på hur morgonen fortlöpt, det fick jag och jag blev något lugnare. Jag somnade om en timme till men jag vaknade och då gav jag upp och tog en kopp kaffe, hoppade i löparskorna och drog ut på berget.
Minusgrader, sol och ett frostigt landskap mötte mej. Jag hoppade över frusna vattenpölar och kände livet i mej. Jag var så närvarande i allt runt mej och jag behövde det, jag behövde koppla bort allt annat, koppla av en stund.

Jag välte ner en tallrik gröt och sen var det samkväm med min dotter för hela slanten som gällde.
Hon gick bananas bland julsakerna. Jag har väldiga problem med julen och ha nog alltid i mitt vuxna liv haft det. Det där enorma överflödet som sker runt jul får mej spyfärdig.
Nu biter jag ihop för min dotters skull, vore det inte för hennes skull skulle jag begett mej väldigt långt ifrån Jockarp just dom dagarna innan och efter jul.

Vi lagade middag ihop och det är ett fantastiskt inslag i vardagen, jag gillar det, det är så väldigt mysigt och viktigt. Jag skalade potatisarna, vilket jag älskar och Mollie hon delar dom med stora kniven, vilket hon går igång på :)

När fisk, potatis, sås och gröna ärtor lagts på tallrikarna och vi började äta så kom det plötsligt. Det som jag väntat på och som jag visste skulle komma förr eller senare.
Jag såg att tårarna brände bakom min dotters ögon och jag visste med ens att nu kommer det, nu har hon bestämt sej.
Jag satt helt tyst och lyssnade på henne när hon berättade vad som hänt den där morgonen på skolan som gjorde henne så rädd, ledsen och sårad.

Jag försökte förklara att hon inte ska oroa sej för materiella saker att det kan vi alltid ersätta, även andra barns saker. Det viktigaste är att hon visar det mod som hon gjorde och berättade vad som tyngde henne. Jag var så otroligt stolt över henne och det berättade jag för henne och då brände tårar bakom mina ögonen.
Jag frågade om vi skulle kramas, då svara hon:
Nä sen mamma jag vill äta först.
Jag log och kände en massiv lycka. Hon är så modig och öppen som jag haft en önskan om att min barn ska våga vara, att hon ska våga komma med sina bekymmer till mej, hur stora eller små dom än må vara.
Ja det var en vacker stund över fisktallriken den där måndagaskvällen i palatset.

Jag återkopplade självklart med Mollies fröken bums, jag ser det som ytterst viktigt både nu och för framtiden att vi har en rak och tydlig dialog.

På tal om jul så började Mollie skriva en önskelista. Den bestod av en hund, en resa till Maldiverna, en resa till New York, en resa till Thailand och en snöskoter. Det enda som hon kommer att få tillfredställte detta året är en resa till Thailand och det känns väl nog så bra, Tja New york resan med men den kom ju innan jul ;)

Humf tror vi får önska lite snö med...

Jockarp.