Karma....

Nybadad...

Hon vet hur man dövar ensamheten.
Hon vet hur man kastar allt man har.
Hon vet hur man flyr från den här planeten.
Men hon vet inte hur man stannar kvar.

Man kan tro att Herr Winnerbäck skrev dom raderna direkt till min sk fru.

Hon har nog lyckats med att döva ensamheten, för ensam lär hon ju vara.
Hon vet helt  klart hur man kastar allt man har.
Och flytt  från den här planeten verkar hon också gjort.
Men hon vet inte hur man är trogen och stannar kvar.

Men det här med tiden verkar vara en fin sak.
Jag börjar tro på klyschan att tiden läker sår.
Jag känner att jag läker.
Jag börjar tro på karman.
Jag googlade på de och de står så här.

Karma (sanskrit: karman, pali: kamma, "handling") är ett centralt begrepp inom österlänsk religion och filosofi. I filosfoskt/religiöst hänseende har karma snarare betydelsen lagen om orsak och verkan.
När en varelse agerar med tankar, känslor, handlingar lämnas ett spår både på omgivningen och den egna organismen.
Avtrycket får både omgivningen och varelsen att reagera i enlighet med naturlagarna.
Naturlagarna sörjer alltid och överallt för att varje orsak får sin bestämda verkan och kallas sammantagna för karma.

Om nu detta stämmer att man får det man förtjänar, och jag hade gjort som min sk fru, då hade jag nog varit svett i pälsen, jag hade kanske till och med övervägt repet.
För när naturlagarna sörjt färdigt så är det nog inte mycket kvar av henne.
Inte efter hennes märkliga handlande.
Men vi får väl se hur de går med det, men jag är glad över att det inte är jag som sitter i den sitsen och väntar på att de jag orsakat ska få den bestämda verkan, Brrr jag darrar.

Mollie mys och jag som nu inte har problem med detta, roade oss i går med att skriva lite brev, lite mail, ringa lite. Umgås med människor, promenera, laga god mat, ja och lite annat smått och gott som människor pysslar med i allmänhet, människor som lever ett problemfritt liv.
Vi som inte är rädda för karma.
Framåt kvällningen tog vi ett litet dopp i baljan. Vi fick besök i badet av ett par nyfikna grabbar, dom tyckte de var lika kul allihop.
Vad är det med vatten som är så speciellt?

Jag har tänkt mycket på en sak som jag fick till mej på helgens bröllop när jag pratade med en vän.
Vi pratade om det här med bloggar och om min blogg, hon sa till mej att hon läste den, men att hon kände det lite märkligt, de kändes som om hon snokade i mina innersta tankar i mitt innersta rum.
Hon fick till och med lite dåligt samvete, att hon snokade och smög sej på mej utan att jag visste om det.
Jag sa till henne att man väljer ju själv vad man vill skriva och inte skriva.
Och jag väljer att skriva om mitt liv, om vad som händer en vanlig dag och vad jag har för känslor, hur jag mår helt enkelt.
Jag förstår inte meningen med att skriva en blogg som inte säger någonting om ens liv, tankar och känslor.
Då kan man lika gärna skriva upp i en almanacka vad man ska göra den dagen, och när du tittar tillbaka så ser du bara vad du gjort, inte hur du kände eller mådde den dagen vid just det tillfället.
Men visst alla är vi ju olika, jag skriver bara vad jag tycker om saken.

Och nyfikenheten har alltid behövts för att komma framåt i livet, så jag säger bara.
Snoka på...

Badsällskap..

För mitt liv pågår.
I Jockarp.

Livförsäkring....

Har inget behov av sånt...

Mollie är åtta veckor idag, herregud vad tiden går fort.
Jag börjar komma in bra i de nya livet nu, jag känner att jag mår bra och att vi tar för oss saker, ingen dag är den andra lik.
Mammarollen passar mej perfekt, jag är en nöjd, stolt och trygg mamma.
De känns som om inget är för svårt för mej.
Det bästa med att vara ensamma mamman är att det är ingen annan som lägger sej i hur jag ska uppfostra Mollie, jag gör precis de som faller mej in för stunden, och den som tycker att jag ska göra något annat kan jag bara be att pysa.
Vill jag ha tips, ideer och svar på mina frågor, ja då frågar jag, annars undanber jag mej faktiskt synpunkter på min barnuppfostran..

Jag tror till och med att vi är ute och rör på oss betydligt mer nu än om min sk fru stannat kvar, vi har roligt ihop, jag och Mollie mys.
Anledningen är nog den att hon är oförsämt snäll att ha med sej, hon är nog som jag.
En person som kan föra sej i vilket sammanhang som helst, jag kan ju prata med bönder på bönders vis, och pensionärer på deras vis.

Det är ju helt klart en fördel att jag slipper dela henne med någon annan.
Mollie är mitt barn, bara mitt, och hon kommer aldrig att bli någon annans barn, de är konstigt när man tänker så, men så är det iallafall.
Jag har inte sett de som något positivt innan, men de är ju många som har resonerat så och sagt de till mej. Men jag har alltid hävdat att ett barn ska ha två föräldrar.
Men nu  tvivlar jag faktiskt på om det hade varit så bara att hon skulle haft en sådan oansvarsfull människa i sitt liv som nu min sk fru visade sej att hon var.
Nej vi har det nog bäst så här, och Mollie har ju en förälder som är ansvarsfull,, kärleksfull och som visade sej vara tillräckligt mogen för att ta hand om ett litet barn.
Problemet jag kan se är om de nu skulle hända mej något, och Mollie skulle bli föräldralös.
De är ju inte så stor risk om man har två föräldrar. Då borde ju i alla fall någon av dom  finnas kvar, men nu är det ju inte så, händer de mej något, ja då är hon ensam helt enkelt.

Men jag känner ju att tiden då jag skulle utsätta mej för extrema saker bara för att hävda mej eller känna någon form av adrenalinkick, den tiden är helt klart över, jag behöver inte förverkliga mej själv.
Jag behöver inte göra karriär på jobbet, jag gör helt enkelt min karriär hemma med mitt barn nu.
Och varje ny dag med med henne är en kick som ingen, bungyjump, falskärmshopp eller möte med något äckligt djur skulle kunna mäta sej med.
För den sakens skull har jag definitivt inte slutat att leva, jag lever bara lite annorlunda. Och jag lever bättre än jag gjorde förut.
Men skulle de hända mej något ändå så har jag tecknat en fet livförsäkring på mej själv så händer det mej något nu så ska hon iallafall ha mat på bordet.
Sånt gör man om man är en ansvarsfull mor.

Livförsäkringen tillfaller bara Mollie, så ingen sk fru kan gör anspråk på den, kan ju vara bäst och skriva så man inte ligger här med fötterna i vädret en vacker dag...

Har inget behov av sånt här heller, som väl är :)

Nu ska vi ut och fånga dagen, myset och jag...

Uppåt i Jockarp.

Under regnbågen...

Mollie bröllopsfin.

Oj oj oj.
De jag bevittnade i går på Malmö museum, det var mäktigt.
Mina vänner kommer in sida vid sida med sina händer så tätt inslingrandes i varandras så de såg ut att vara ett.
Dom kom där gåendes längs altargången med sina vita klänningar och sina nya convers skor i ett enda stort lyckoskimmer,  det lyste och strålade om dom.
När dom stod sida vid sida och lovade att stötta och värna om varandra i alla sina dagar, när dom sa ja till att dela livet ihop, det är en mäktig känsla.
Det gjorde ju inte saken mindre mäktigt av den fantastiska skönsången, tre underbart vackra sånger drogs av, så kombinationen mellan sången och dom vackra brudarna som stod med sina tindrande ögon, och hjärtan som slog för varandra resulterades i att tårarna trillade till höger och vänster.
Mina tårar föll hårt, dom lät som stenar mot glas.
Det var jobbigt, säger jag något annat så ljuger jag, den stora glädjen jag kände för mina vänner, var lika stor som den sorg jag kände i mitt hjärta över att min sk fru betet sej så illa mot mej, jag for tillbaka i tiden, till sommaren, innan hon flippade ut, när vi själva stod framför våra vittnen i ett glädjensrus, och sa ja till varandra.
Jag kände en sorg över att hon inte var med och kunde se allt de vackra, en sorg över att hon valt bort mej, Mollie och alla våra vänner, våra gemensamma vänner som betytt så mycket för oss.

Efter cermonin så gick alla gästerna ut och väntade in brudparet, det var mörkt, rått och kallt, regnet låg i luften, och dimman tryckte sej på.
Men alla gästerna log och det var en härlig stämning, alla fick ett jättetomtebloss som vi tände innan brudarna kom ut till folketsjubel.
Sen blev det ett kramkalas utav guds nåde, värmen spred sej och alla pratade om hur fina bruparet var.
Innan dom åkte i väg i den regnbågspimpade bilen så tändes och skickades de upp en rislykta mot himlen i kärlekens tecken.

Färden gick sen vidare mot pildammsparken och margareta paviljongen, där avnjöts det en härlig buffé.
Hjärtegrynet och jag fick en bra plats vid bordet med trevliga lättsamma människor, det pratades om allt mellan himmel och jord, jobb, barn, kärlek och givetvis också om dom vackra brudarna.
Talen avlöste varandra, det var många som vill berätta om sina liv i hop med dom båda damerna, tyvärr missade jag ett och annat när Mollie skulle tankas, men av visslingarna och applåderna förstod jag att det var roliga och kärleksfulla ord som sas.

Innan tårtan minglades det reält och humöret var på topp, alla var framme hos mej och ville prata och hälsa på mitt lilla underverk, och hon var verkligen på topp i går, söt som en docka och med ett rosenrart humör lyckades hon charma dom flesta.
Tårtan ja, den gick i regnbågenstecken, den bara inte såg god ut, den var det med.
Första dansen, dansades till Kents låt utan dina andetag, helt underbar låt, efter det så blev det partystämning på hög nivå.
När klockan började närma sej ett så tackade vi för oss och styrde hem imot Jockarp.
Sammanfattningsvis kan man säga att det blev en sen men alldeles underbar dag/kväll/natt, med mycket kramar och skratt, möten med goda vänner och även möten med nya intressanta människor, så ett stort tack till brudarna är väl på sin plats.

Bröllops fina.

Brudarna.

Nygifta.

Tårtan.

Tack från töserna i Jockarp.

Bröllop...

Lite morgonsittning...

Ett brev med snigelposten, ja ni må tro att jag blev glad häromdagen när jag lufsade ner till brevlådan.
De vanliga trista som man hittar i lådan är ju räkningar och reklam osv.
Men just denna dag låg det ett annat litet brev där.
Det är ju alltid trevligt med privata brev, det är ju så att ibland blir man bjuden på någon trevlig tillställning, så först trodde jag att det var något sånt.
Men de var det inte.
Jag kollade baksidan, och där stod det avsändare, jag hann knappt gå upp igenom allén innan jag hade öppnat brevet.
Det var från min nya brevvän, är det inte underbart med post som ligger i lådan...
Detta är lite pinsamt, men jag berättar det ändå, jag luktade på brevet för att känna om det luktade svagt av parfym, precis som man gjorde förr, nu gjorde de tyvärr inte det, men jag har fått det förklarat för mej nu i efterhand varför hon valde att skicka ett opafymerat brev.
Men den anledningen behåller vi för oss själva.
Jag blev iallafall rörd till tårar av att få detta brev, tänk att två människor som inte känner varandra kan ha så mycket utbyte av varandra och att orden som blir till meningar kan vara så känsloladdade och starka att man måste få ut det på ett eller annat sätt.
Jag gillar helt enkelt snigelpost

Ja så äntligen har vi varit och fixat med Mollies pass, hon blev jätte söt på bilden, så nu väntar vi bara på att det ska bli klart, sen kan vi ge oss ut i vida världen.
En sak som är väldigt märkligt med det här med pass är att Mollies pass varar lika länge som mitt, alltså i fem år, jag tvivlar ju på att hon ser likadan ut om fem år som hon gör idag, hur ska jag kunna ta med henne på en tripp när hon är fyra, när hon är en halvmeter längre och ökat reält i vikt. Hur tänker dom där?

Efter besöket på polisstationen så åkte vi till en linslöjdsaffär, jag behövde ha en ny linneduk tills Mollie ska ha sitt namnkalas. Bordet mäter 4 meter långt och 1,30 cm brett, de var alltså inte de lättaste att hitta en passande duk, så efter många om och men så bestämdes det att vi fick beställa hem en duk i rätt storlek. Priset. Ja priset slutade för en enda duk på 2970 svenska kronor, kan de verkligen vara möjligt, ja tydligen om man nu vill ha en fin linneduk på bordet så får man upp med börsen.
Inte klokt, men nu handlar det ju faktiskt om min dotters namngivning, och då kan det inte snålas på något.

Jag och en vän brukar roa oss med på kvällstid att komma på olika utflykts mål som vi ska göra ihop i sommar.
Det är en trevlig aktivitet. 
Jag har sagt till henne att jag har problem att åka till ställen där jag och min sk fru varit och har minnen ihop.
Det brukar gå till så att hon skriver ett förslag och sen svarar jag om vi har varit där eller ej, har vi de så skriver hon förstört på sin lista.
I går när vi hållit på ett tag och det verkade som om vi inte kunde åka någonstans där inte jag och min sk fru varit.
Så kommer det plötsligt upp MÅNEN? Jag skrev att de funkade sen skrattade jag så jag höll på att göra på mej, vad får hon allt i från?
Underbart med låg humor som får mej i min ensamhet till att brista ut i ett gapskratt.

På kvällen blev det ett sent men väldigt trevligt resturangbesök. Det var ett par vänner, jag och Mollie.
Ett intressant samtalsämne som vi diskuterat innan kom upp även i går, det handlar om lycka.
Mannen i sällskapet brukar fråga sej varför han inte är lyckligare, han har ju till synes allt man kan önska sej. Hus, jobb, ordnad ekonomi, en brud han älskar och som älskar honom, fina krya ungar vad mer kan man begära? Så varför är han inte lyckligare?
Jag säger desamma, jag har ju nästan allt, jag fick en dotter som var fullt frisk, jag har så god ekonomi så jag kan vara hemma med henne och se henne växa upp, jag har ett underbart boende, fantastisk familj och fina vänner. Så varför känner inte jag den totala lyckan.
Och vad är lycka?
Vi bestämde att vi skulle återkomma till ämnet över en kopp någon dag, när vi begrundat det som sas.

Det blev även badbaljan för Mollies del, hon måste ju vara ren och fin när det nu stundar fin baluns.
För idag bär det av till Malmö, hjärtegrynet och jag ska gå på bröllop, det blir ett härligt vintrigt flat bröllop, kan de bli mycket bättre.
Jag hoppas och tror att mina vänner som ska gifta sej är mogna och förstår innebörden när dom säger ja till varandra i eftermiddag.
Så att dom inte ser på äktenskapet, med samma "helighet" som min sk fru gjorde.
Jag tror att det kommer att bli känsloladdat.
Det var ju inte så länge sen man själv stod där lycklig och kär och lovade en massa som man trodde att båda skulle göra allt för att hålla, men ack vad jag bedrog mej.
Men vad kunde jag göra när den jag gifte mej med tog så väldigt lätt på det.
Jag skulle givetvis haft bättre omdömme och aldrig gift mej med ett till synes psyfall.
Men jag får ju bara hoppas på att jag lärde mej något av de.

Vi har ett litet problem idag, det är ju sagt att man inte får vara finare än bruden/brudarna.
Hur ska jag göra med min bedårande lilla dotter?
Det kan ju inte vara möjligt att någon skulle vara vackrare än henne i sin fina klänning.
Jag får väl helt enkelt be brudarna om ursäkt för vårt beteende :)

Jag ska försöka avlägga en mer utförlig rapport och lite bilder på bröllopet i morgon, om hur det gick och så, men nu måste vi skynda oss.
För nu ska klänning och fin kostymen på.
För lantisbrudarn ska nu göra succe i storstaden.

Hittade en bild på hur det kan ser ut när radarparet är i gång :)

Finstrassen på i Jockarp.

Styrka och öppenhet...

Efter gårdagens lufftning i inlägget så var det ju en hel del människor som försökte sätta sej in i min situation, och jag fick ju många kommentarer om just det.
Vilket gjorde mej glad.
Och jag är tacksam för alla som följt mej på denna jobbiga resa från att bli lämnad nygift och höggravid till att få uppleva kanske de största man får göra här i livet.
Att bli mamma.

Men själv tror jag inte att det finns någon som kan sätta sej in i och förstå vad jag har gått igenom.
Man måste nog tyvärr själv uppleva det.
Jag vet att det är många som förvånas över min öppenhet och att det kanske inte är bra att jag berättar mina innersta tankar, känslor och funderingar, att jag lämnar ut så mycket om mej själv, min familj och nu även om mitt barn.
Och det kanske inte är bra heller, men jag skriver från hjärtat och det jag skriver om är mitt liv.
Så jag hoppas att om det är någon som tycker att det är stötande eller opassande på något sätt eller om jag lagt ut bilder som ni inte anser är okej så hoppas jag på att de kommer till min vetskap, och givetvis att personen i frågan som tycker något står för vem det är, så jag kan omformulera mej eller ta bort bilderna.

Det som hänt i mitt liv den senaste tiden är så ovanligt och märkligt så jag kan knappt förstå det själv.
Att jag ens klara gå upprätt och dra ner luft i mina lungor efter allt som hänt förvånar mej dagligen.
Allt går givetvis lättare nu när jag har Mollie, men de kommer över mej ibland, och jag känner paniken slå till med full kraft när de snurrar och jag inte finner svaren.
Jag det är som när man tänker på meningen med livet, man tänker varför ska jag leva här i kanske 80 år, för att sen bara försvinna, vad är meningen med min existens? Varför finns jag?
Man finner inget svar och det är inte meningen att man ska de, det är en alldelse för stor fråga för en lite människa, ingen kan ju svaret på de.
När jag tänker på det så mår jag dåligt, lika dåligt mår jag när jag börja djupdyka i mina tankar på vad som hänt mej den sista tiden. 
Tankar på min sk frus beteende.
Som väl är kommer inte tankarna lika ofta nu längre och jag har lärt mej att hantera dom på ett sätt som gör  att jag klarar leva med dom.
Men dom finns där som ett gnagande skavsår.

Min vän som var med mej när Mollie tog sitt första andetag berättade för mej, att när hon var gravid med sina barn så drömde hon om att hon skulle bli lämnad av sin partner, bara den drömmen fick henne att må dåligt, och att de då ska besannas är ju helt otänkbart.
Man tror ju helt enkelt bara att allt detta är en dålig dröm.
Men jag är iallafall glad och stolt över alla som verkligen försökt att sätta sej in i detta märkliga, försöka känna rädslan, paniken, frustrationen av att bli lämnad med ett barn utan någon som helst rimlig vettig förklaring.

Jag fick även kommentarer från olika håll igår vad det gäller att ta hand om ett barn helt själv.
Människor som tyckte jag var stark som orkade och att jag inte gnällde om att jag är ensam med Mollie.
Människor som sagt till mej att dom beundrar och att dom är stolta över mej att jag orkar stå upp och berätta vad som hänt samtidigt som mitt liv ändrats så drastiskt i form av ansvaret över Mollie.
Jag är ingen superhjälte men jag förundras faktiskt själv av min styrka ibland.

Men jag är ju inte ensam.
Jag blir stärkt av andras människors sätt att ställa sej till min historia, jag blir stärkt av min fina familj och mina vänner.

I går fick jag en ny följare här på min blogg, och när jag av nyfikenhet gick in på hennes blogg, så läste jag ett inlägg, ett inlägg som var så skrämmande, märkligt och ofattbart.
Insikten om att inlägget handlade om mej och mitt liv fick varje hårstrå på min kropp att ställde sej givakt. 
Jag blev givetvis djup rörd och stolt över att läsa om mej själv i hennes blogg, att hon skrev om mej i sin berättelse om sitt liv, de tyder ju bara på att mitt liv och min historia berör andra människor.
Människor som inte känner mej eller har en aning om vem jag är, visar på detta sätt att de min sk fru gjort mot mej är otroligt fel.
Och de blir för mej bara tydligare och tydligare.

Vi blir starka av olika saker.
Bamse blir stark av sin honung och jag blir stark av människor som är ärliga och har hjärtat på rätta stället.

Styrka i Jockarp.

Till min sk fru och hennes fega bihang....

Ja idag blir det ett litet annorlunda inlägg.
Det har framkommit både det ena och det andra, så därför ska dagens inlägg handla om en uppmaning till min sk fru.
Igår kom det ännu en anonym kommentar här på min blogg, en kommentar som jag kan räkna ut vem som suttit bakom pennan på den.
Men som givetvis inte vågar stå för vem de är...

I kommentaren så stod det att personen tyckte att min sk fru var modig, mogen och hade ett bra självförtroende som vågade lämna mej och detta lilla barn för att följa sitt hjärta och flytta till stockholm.
Modig att påbörja ett nytt förhållande när man är nygift. Och väntar sitt första barn. Hmm
Jag tycker absolut inte att det är modigt att vara otrogen eller att lämna sin fru och sitt barn.
Jag tycker att det är ett helt sinnessjukt beteende.
Du som skriver i kommentaren måste ha missat en väsentlig del i din uppväxt och uppfostran, samma del som min sk fru missat, för när man gifter sej och skaffar barn så finns det ett visst ansvar som följer med det.
Man kan då inte bara med en axelryckning säga att nu vill mitt hjärta hit eller dit med mej och då följer jag det.
Utan man måste faktiskt stå för sitt agerande och handlande.

Det märkliga är ju att min sk fru ser på äktenskapet som något heligt ( hennes egna ord) Följde hon sitt hjärta när hon lovade mej evig trohet och att älska mej i nöd och lust.
Var det heligt att bedra mej några veckor senare, var det att följa sitt hjärta att lämna de barn man satt till världen.
Då måste hon ha de sjukaste hjärta jag någonsin hört om.
Jag tycker nog att det är brukligt att avsluta ett förhållande innan man påbörjar ett nytt, så resonerar jag.
Och jag är ganska säker på att dom flesta människor som har barn eller för all del något vett i huvudet tycker som jag.
Personen tyckte att jag skrev illa om min sk fru och att jag gjorde det för att få sympati, personen tyckte heller inte om att jag ältade detta hela tiden.
Personen i frågan gillar helt enkelt inte att läsa sanningen.
Nej det kan ju verkligen vara lite jobbigt att läsa min blogg om man nu tex är mor, far, syster eller kanske numera flickvän till min sk fru, men se ni, de rör mej faktiskt inte i ryggen hur jobbigt ni tycker att det är, ni är inte ens värda kattpiss i min ögon.

Det är min blogg och jag skriver vad som faller mej in.

Som jag skrivit innan så borde det inte finns en enda människa som har något innan för skalet som kan tycka att hennes handlande var rätt.
Och ni får gärna fortsätta med att försöka försvara er med att människor bara har fått höra min version av storyn.
För det första så är det inte mitt fel att det bara är min version som kommit ut.
Och för det andra är jag nog den person som vill ta del av den andra versionen mest av alla.
Och jag kan ju tilllägga att min version heller aldrig behövt komma ut i offentligheten om hon nu hade skött detta snyggt och inte bara flytt och fegat ut. Eller sprungit och gömt sej, nej du stå upp för det usla skamliga du gjort i stället för att ligga och lipa och tycka synd om dej själv.
Hur naiv är man om man tror att man ska kunna bete sej som hon gjort och att det inte ska bli några följder efter det.
Jag berättade att jag bloggade, och hon om någon borde ju veta vad resultatet kan bli om man har en intressant blogg, att man når ut till väldigt mycket folk med små resurser.
Jag har nu utnyttjat de, och har väldigt många trogna läsare.
Det kan ju vara lite jobbigt för henne.
Men hon är välkommen med sin version och att försvara och förklara sina sjuka val för mej, och försöka få mej att förstå varför hon gifte sej med mej, bara för att tre veckor senare hoppa i säng med en annan.
Förklara för mej varför hon ville skaffa barn med mej, jag var ju ingen överaskning precis, hon hade faktiskt levt under samma tak som jag i fem år.

Det intressanta i kommentaren var att det stod att hon följde sitt hjärta och flyttade till stockholm, det måste alltså vara en person som är hangarounds med min sk fru, för inte ens jag som är gift med henne visste att hon flyttat.
De enda jag skrivit i min blogg var att det var hörsägen att hon skulle flytta till huvudstaden.
Inte att hon gjort det.

Så du din lilla anonyma fega mus, skulle du kunna vara budbäraren från mej till min sk fru?
Det är så att vi har lite ouppklarade affärer ihop hon och jag.
De vore bra om du kunde meddela henne att ta kontakt med mej så vi kan lösa de lite smidigt.
Vi är bland annat fortfarande gifta som du kanske vet.
Hon kan ju be något förkläde höra av sej annars.
Men ni är kanske lika fega allihop.

Och jag undrar just varför det är så jobbigt att ta kontakt med mej eller att stå för vad man skriver.
Kan de kanske vara så att ni ändå djup där inne vet att det som gjorts här är otroligt egoistiskt, fegt och fel.

Och ni både fega hangarounds och ni andra som läst och läser min blogg, (jag vet att det är många) skulle jag vilja att ni funderar på vad jag blivit utsatt för och hur ni själva skulle må, reagera och agera om de handlade om er.
Kommentera gärna med några rader om dom känslorna ni fick, så får vi se om dom stämmer överens med hur mitt liv har sett ut efter hennes egoistiska val om att "följa sitt hjärta".

Nu ska jag fortsätta leva mitt liv som pågår, ett liv med Mollie. Min kärlek. Mitt allt.

Högt huvud i Jockarp.

Förlovningsdag...

Bättre läge får man väl leta efter.

Ja idag är det då den 12:e och jag har ju sagt att jag ska fira att Mollie blev till just idag i stället för att tänka på vår förlovningsdag, men idag gör det faktiskt allt mycket svårare.
För idag är det två år sedan vi öppnade en flaska champange på den underbara stranden på Maldiverna, vår strand, vi kysste varandra och satte leende på varandra varsin ring.
Så det är väl inte så konstigt att minnen väcks till liv igen.
När man gick med känslan av att allt skulle vara för evigt, den känslan delade vi den dagen. Hon och jag.
Men nästa månad, då ska jag bara tänka på Mollies tillblivnad..(ska försöka i alla fall)

Tanken var att vi skulle ordna med pass till hjärtegrynet igår, men eftersom min barnvakt blev sjuk och låg på toa, så ville jag inte utmana Mollie med alltför lång tid i stan.
Så vi fick koncentrera oss på kroppsmålningar. Jag behövde styra upp de sista på min kropp.
Jag målade till två kvinnotecken på min redan färdiga regnbågsflagga, det kändes som om något saknades på den innan. Men nu är jag nöjd.
Fyllde på lite färg på min 16 års gamla bamse med, så nu håller den ett tag till.
Jag har redan funderingar på att göra en till, jag skulle kunna tänka mej någon fin textrad från någon låt från Herr Winnerbäck, men jag får nog tänka över det noga, det kan ju bli stor skillnad på vilken mening det blir på grund av hur man mår psykiskt.
Det finns ju en hel del deppiga rader att välja i mellan, men frågan är ju om man vill ha en sån rad in gaddad i huden.
Jag skojade lite med ett par vänner om att jag skulle skriva in min sk frus namn på bröstet, men de räcker kanske med att skriva, fröken svår....

Jag har flera par i min omgivning som försöker att skaffa barn(Skaffa barn låter så hemskt). En del har lyckats och andra kämpar fortfarande i motvind, de är så ledsamt att höra om deras försök att dom misslyckas gång på gång.
Jag tänker mycket på dom.
Men ett par av mina vänner har nu lyckats med konststycket att bli gravida, och efter ett flertal försök så tog de alltså, och dom nöjde sej inte med ett litet barn utan ska man nu göra de så ska de göras ordentligt.
Ägget delade sej så nu är det två små liv som växer där inne.
Tänk vilken lycka.....Man får väl säga dubbelgrattis.
Eller som dom själva sa. HERREGUD.

Morgonpromenaden avklarades med en vän och hennes lille grabb idag, vi stötte även på min bror och hans lilla tjej i skogen.
Det är verkligen trevligt att ha lite olika sällskap på sin väg igenom skogen och livet.
Jag känner att det börjar ljusna för mej. Jag ser ljuset i tunneln.
Vissa dagar njuter jag av att leva.....Äntligen..

Om nu någon skulle tvivla :)

Jockarp.

Morgonstund...

Mollie mys...

Jag älskar morgonen och förmiddagen, det är verkligen så att morgonstund har guld i mun, i morse när jag vaknade började jag med att säga, vilken underbar dag, jag drog lite på vissa bokstäver så det blev en sådär härligt lång mening.
Jag har nog alltid gillat den delen på dagen, när det känns som om man är ensam om att vara uppe, inte en människa till på hela jorden är vaken.
De gör ju inte saken sämre av att man har fått en helt fantastisk liten dotter som har ett enastående gott morgonhumör, hon ligger och skrattar, sprattlar och sjunger på förmiddagarna hon är så underbar som bara hon kan vara.
I dom stunderna är det vekligen lätt att leva, och dom stunderna blir bara fler och fler.
Det är ju inte utan att man tycker synd om sin sk fru som missar allt detta som var henne givet, hon missar detta och kommer nog förmodligen aldrig att få uppleva de heller.
Men som sagt valet har varit hennes.

Igår pysslade vi lite här hemma med vardagsbestyren.
Vi bakade en god kaka, kan inte komma ihåg sist jag bakade, men de var roligt så det är nog en hobby jag ska fortsätta med.
Jag hade Mollie i babybjörnen på magen och gick runt med dammsugaren, det gick kanon, hon somnade som en liten stock där i.
Och på kvällen var vi och hämtade en ny säng, hon sov hela tiden.
Det verkar nästan som om dom har sovdagar och ätdagar, vissa dagar sover hon mest hela tiden och andra dagar är hon vaken många timmar i sträck och bara äter.
Nu har hon börjat fixera blicken betydligt mer.
Och när man pratar med henne hänger hon med på ett helt annat sätt än bara för någon vecka sen.
När man ler mot henne så är det ofta man få ett leende tillbaka, de är fantastiskt vad det händer mycket med dom små liven.
De gäller helt enkelt att hänga med.

Nu snackar vi nostalgi på hög nivå. Helt apråpå 25 år sändes i går kväll, jag skrattade så jag höll på att trilla av soffan, vilken underbar humor dom har och hade på den tiden, jag var bara tio år, men minns de tydligt, de var väl de första humorprogramet man kommer i håg. Sanslöst kul.
Man kan ju bara önska att de ska komma något sånt roligt program på tv igen.

Efter inlägget igår så var det någon som hade kommenterat det med att personen inte trodde att jag skulle få några svar på mina frågor.
Och det kanske stämmer.
För fegheten lyser ju igenom eller som jag skrivit innan så har hon förmodligen inga bra svar att ge mej, för hon fattar nog inte själv vad hon har gjort.
De spelar ingen roll om personen som skrev kommentaren tror att jag ska få några svar eller ej, för huvudsaken är att jag tror på det.
Och jag kommer att söka vidare, jag förlitar mej på det gamla bibliska ordspråket.
Den som söker han ska finna.
Och jag och Mollie kommer som sagt var förr eller senare att träffa henne igen, för så värst stor är inte denna delen av världen.
Frågan är då hur hon kommer att må, när hon ser denna underbara lilla tjej och hennes ansvarsfulla, mogna och ursnygga mamma.
Jag kan knappt bärga mej tills den dagen kommer...Jag är förberedd och jag kommer att må förträffligt den dagen när jag kan ställa mina frågor öga mot öga.
Men mitt tvivel är starkt på att hon kommer att försöka smyga undan och gömma sej precis som hon gör nu.
Det är ju inte precis någon tuffing man är gift med.
Det verkar som om hon lever efter mottot, att de som inte syns finns inte, men rätt som de är syns vi :)
Och någon gång ska hon väl komma upp från sitt jordhål som hon gömmer sej i.
Och då är vi där.

Mycket delikata....

Frosseri i Jockarp.

Frågor, svar, frågor, frågor. Inga svar.

Äntligen nytvättad.

Jag söker ju svar på min sk frus beteende hela tiden, och tills jag får några svar så ska jag fortsätta söka och fråga mej varför hon gjorde som hon gjorde.
Och hon ska inte känna sej säker någonstans, jag rör på mej och kommer att röra på mej mer än jag någonsin har gjort, jag ska ju vara ledig  i över två års tid nu.
Så varje steg hon tar ska hon vara rädd för att möta mej och mina frågor.
Och en vacker dag kommer våra väga att mötas igen och då kommer jag att stå där med mina frågor och söka svar.
Och det kommer inte att vara roligt för henne, frågorna är enkla men svaren verkar vara svåra.
Men nu har mina frågor lett mej till förklaringen på vad självförtroende är, konstigt vad man snubblar in på olika vägar på sin resa till att försöka finna svaren.
Det verkar som om människor med bra självförtroende litar på sin förmåga och känner att dom har kontroll över sitt liv, det betyder nog inte att man tror att man är oövervinnerlig eller felfri på något sätt, men man är klar på att man kan fela och att det är okej att göra det utan att känna sej värdelös.
Men människor med dåligt självförtroende är ovilliga till att prova nya saker för att dom är rädda för att de ska gå åt skogen, dom är så rädda så att dom inte ens är villiga att försöka.
Ungefär som min sk fru gjorde.
Hon trodde att hon inte skulle klara vara mamma så därför ville hon inte ens ge det en chans.
Jag hittar paralleller överallt till hennes beteende.

Det är ju inte konstigt att hon har dåligt självförtroende med tanke på vad hon har berättat för mej om sin barndom.
För när hon var yngre så hade folk sagt till  henne att hon skulle bli något stort en dag, känd och berömd, en människa som dom skrev om i historieböckerna.
Det är ju tokigt att folk i ens närhet säger sådana saker.
Men de naivaste är ju att människan trodde på det själv.
Jag kan ju förstå att hon inte mådde så bra nu.
För tänk att snart bli 28 år och inte kommit längre än att man knappt klara försörja sej själv.
Och tänk att gå  runt och tänka på det att andra människor förväntar sej något stort av en som man inte klarar leva upp till.
Tänk att leva med den pressen.
Men visseligen de  hon gjort mot mej var ju stort och hon har ju även blivt känd för det, även om det är mest häromkring.
Än så länge.

Bingot gick åt skogen, men det blev en bit cheescake i alla fall.
Det är väl härligt när människor förstår en pik när dom hör en, och den piken den gjorde ju kvällen för mej.
Vi planerade även lite till Mollie, vilket rum hon skulle få osv.
Det är inte självklart här i borgen, det behövs nog lite vidare tankar på det.
Och tills dess så dela hon rum med mej.

Idag har vi så äntligen fått bilen tvättad med, den såg ut som en saltsill efter denna höst och vinter, men nu åker lilla hjärtat och jag ståndsmässigt igen.

Lägger in en bild på min mor idag, hon är nog den malligaste mormorn som går i ett par skor, men jag förstår henne.
Med ett sånt barnbarn kan man ju knappast vara något annat än just mallig och stolt.

Mollie och stolta mormor.

Jockarp.

Nionde....

Det var ju inte nog med att jag själv kom på att det var den nionde idag utan en vän till mej var bussig nog att påminna mej igår, tja ni vet ju vad den nionde betyder, de var de datumet jag träffade min sk fru.
Jag undrar just om hon tänker på de någon gång när det är denna dag, hon gjorde de förvisso inte så ofta när vi levde i hop, men det är ju skillnad nu.
Den 12:e därimot som är vår förlovningsdag har jag nu istället börjat fira Mollie på, för det är nämligen den dagen hon blev till, den 12 Mars. Grattis Mollie.
De vore ju bra om det händer något fint och bra den nionde också så att man kan börja att associera till det i stället, det kan ju vara allt i från att Mollie gör något storslaget till att man får höra någon god nyhet om någon annans liv eller varför inte en bingo vinst i kväll, ja det finns mycket fint som skulle kunna hända just den nionde.
Som skulle kunna förenkla mitt liv avsevärt.

Jag har nu funderat på om jag ska slå slag i saken att klippa av mitt långa hår, jag har funderat mycket på de, för jag har ju sett likadan ut nu i femton år, så lite förändring kan väl inte vara fel.
Men de lär behövas övervägas ett tag till tror jag.
Problemet är ju att man måste sköta de om man klipper det kort, de går ju inte bara att dra borsten igenom håret en gång i vecka då, utan man måste lägga lite tid på de. Och frågan är orkar jag det.
Ibland tror jag att jag fått någon åldersnoja eller någon annan noja i och med den kris jag gått igenom.
Jag känner att jag vill förändra så mycket med mej själv, både innanför och utanför, jag har ju redan kommit en bit på vägen vad de gäller både in och utsidan, men varför kommer det nu, jag har inte haft de behovet innan, är det en del i min process, min bearbetning, ut med de gamla och in med den nya Leonora, eller vad är det som händer.
Jag har för en gång skull lagt lite flis på mej själv, de har jag inte gjort med någon ordning på flera år, känns lite märkligt att inte ha någon annan att lägga pengarna på och uppvakta.
Men man vänjer sej väl vid de, med tiden.

En sak som slog mej i morse när jag hängde tvätt, det var att klädstrecket har blivit betydligt mer stimulerande att titta på, de är så många söta kläder i olika färger och former som hänger där nu, är det inte märkligt att man kan känna en vällust och glädje av att hänga tvätt, kan det vara hormonerna som spelar en ett spratt tro?
Men det är väl bara att njuta så länge det vara.

Det lilla grynet skrämde upp mej i ottan idag, när jag bytt och matat henne så tuppade hon av igen, de är väldigt retsligt och egoistiskt att göra så, jag är klarvaken och hon ligger helt utsträckt på soffan och snarkar i högan sky.
De slog mej att barn faktiskt är väldigt egoistiska, dom klarar ju ingenting, dom föds och kräver att man ska mata, byta och ge dom närhet och trygghet.
Och om jag förstått det rätt så håller det i sej hela livet. Så jag har helt enkelt fött ett barn som jag för all framtid kommer värna om och tänka på att hon mår bra och är trygg.
Så från och med den 22:e november år 2010 kommer jag för alltid komma i andra hand.
Det är ju inte då så konstigt att min sk frus familj tagit hennes parti trots att hon beteet sej som en stor egoistisk skit, för hennes mor känner kanske likadant för henne som  jag gör för Mollie, men frågan är bara, ska man verkligen köpa vad som helst ens barn gör.
Nej hur egoistisk man nu än må vara så måste man väl vara tvungen att ta ansvar för det man gör.
Ja så måste det vara. Något annat köper jag faktiskt inte.

Idag har jag provat min nya och fruktansvärt dyra barnvakt, till min stora glädje verkar det som om den fungerar som den ska. När vi kom hem från promenaden, så fick Mollie ligga kvar i vagnen och jag tog hand om övervåningen, tyckte att de behövdes en liten uppfräschning där, jag kunde städa i lugn och ro, och inga skrik hördes.
Det är väl otroligt vad mycket hjälpmedel det finns som kan underlätta dagarna för ensamma mamman. De gillar vi skarpt.

Och i kväll så är det då dax igen för bingofantasterna att drabbas samman, tyvärr blir det nog ingen smarrig cheescake till kaffet i kväll, då min bingomedspelare kommit på den urkassa ideén om att hon ska banta.
Jag ska iallafall trycka i mej någon form av sötsaker de är ett som är säkert.

Allt förberett.

Hopp om tur i Jockarp.

Mamma ledig?

Min nya fina vagn..

Det var minsann fullt upp för mej och hjärtegrynet igår, dagen började som vanligt med en frisk och rask promenad.
Sen blev det till att hem och tanka henne, och en liten stunds soffhäng.
Efter middag var det dax att hoppa i overallen igen för då bar det av till Kristianstad för att hämta ut min födelsedagsspresent i form av en resesullky, jag trodde att de skulle vara någon klen dålig vagn.
Man har ju sett ganska många vagnar när men varit på resande fot, och de finns ju en hel del att välja i mellan.
Men vår lilla vagn verkar vara av högsta klass både vad det gäller smidighet, men kanske framför allt säkerhetsmässigt, och de känns ju skönt.
Så nu är det väl bara till att dra ut i vida världen.
De införskaffades även en mobil med spöket laban, hon har redan en som hänger över skötbordet och den är väldigt populär, så nu ska vi ha en i soffan med.

Tog en sväng inom bokhandeln för att försöka få tag på den bok om sorgbearbetning som jag blev tipsad om här på bloggen av någon vänlig själ vid namn Lotta, tyvärr visade de sej att det inte var det lättaste att få tag på den, så vi får söka vidare helt enkelt. Jag fick därimot tag på en femårsbok som jag tänkte börja skriva om vad som händer i Mollies och mitt liv.
Den ideén fick jag med efter att en vän berättat att hon skrev i en sådan bok.
Vi fick tag på fint papper och fina kuvert också så nu blir det till att be Jockarps egen Ernst kirchsteiger att hjälpa mej att göra inbjudningskort till hjärtegrynets namngivningsbaluns.
Sen tog vi en vända in på fiket, det gick bra, Mollie var lugn och sov hela tiden, ingen konst att göra stan med de barnet inte.
Bara de nu inte blir en storstadspingla av henne.
Känns ju som jag haft nog av sådana brudar i mitt liv.

Sen bar det hem igen, och en ny liten tankning, för att direkt dra vidare till en vän på middagsbjudning, vem har sagt att det är lungt och enformigt att vara mamma ledig?
Vi hade en mysig middag för två, med mycket god mat och goda samtal om allt möjligt, stora som små saker.
Vi gick igenom allt som hänt och pratade även igenom detta lumpna som min sk fru gjort i mot oss båda, men att ljuga om vad jag har sagt och inte sagt, jag sa till min vän att jag är så gammal nu så jag kan faktiskt välja mina vänner.
Känner jag att jag har vänner som jag inte varken kan ge eller få något av, vad finns det då för anledning att ha dom  kvar i mitt liv, med dom orden försökte jag få henne att förstå att hon är en del av mitt och numera också Mollies liv, hon förstod vad jag menade så nu hoppas jag att vi rett ut detta problem som min sk fru sett till att vi fick.
Till slut så hamnade vi i soffan med en stor skål romerskabågar, det blev en härlig kväll. Bara sitta och småsnacka om allt och inget, härligt avslappnat och skönt.

Idag har det varit fika besök här igen, de går i ett, men det är härligt att ha en massa vänliga människor runt om kring sej.
Idag var en tjej som själv är gravid i vecka 17 och hennes föräldrar här, det var mysigt att se en gravid igen, gud vad jag saknar min mage, att kunna gå och mysa med den och fundera på vad det är för en liten krabat som ligger tryggt där inne, vad det ska bli för en filur som kommer ut till denna värld.
Jag blev nästan avundsjuk på allt hon ännu inte har fått gå igenom.
Tänk alla skrämmande och obehagliga funderingar man hade om förlossningen och sen att de visade vara en helt underbar upplevelse, tänk när hon ska få se sitt barn för första gången.
Det är stort de.

Vi hann även med ett bad idag, och Mollie blev helt utslagen efter det, de är väl som det sägs, sjön suger....

Mys med Lasse efter badet...

Härlig dag i Jockarp.

Dåtid, nutid, framtid...

Dåtid.

Det är den tiden som gjort mej till den jag är.
Det är då jag gjort mina största, allvarligaste och mognaste val och beslut i mitt liv.
Det var den tiden när jag gick i småskolan och försökte komma på vilken väg som var den rätta för mej, vilken utbildning skulle man söka, senare kom funderingar på vilket jobb man ville ha.
Och när man väl fått de jobbet som man tyckte var det bästa möjliga började tankarna snurra, är det allt som ska hända i mitt liv, är det så här de ska vara.
Då plötsligt slog den till som en blixt från klarblå himmel.
KÄRLEKEN.
Det var då allt föll på plats, det var så livet skulle se ut, man skulle dela allt med en person som man tyckte så mycket om, så man inte ville vara ifrån varandra en enda sekund till i livet.
Dåtid var när man gick ut med huvudet högt och sa.
- Hej här är jag och jag har valt att leva mitt liv på detta sättet, klarar ni inte av och hantera det så behöver jag inte ha er i mitt liv.
Man gjorde valet att flytta ihop
Skapandet av ett nytt liv, ja det var kanske de största valet man gjort och kommer att göra i sitt liv, och de var ett bra val.
Ett lite sämre val var kanske att gifta sej och lova en annan människa att stå vid dess sida i nöd och lust, evig trohet, ja ni vet hela konceptet med att gifta sej är ju faktiskt att man tror på kärleken för äktenskapet är ju ett livslångt åtagande.
De gick ju sådär med det.
Men allt det och mycket mer har format mej till den jag är när jag nu går in i nutiden.

Nutid.

Nu sitter jag här med ett underbart litet barn som jag inte hade en aning om hur jag skulle reda ut att hantera och uppfostra helt själv.
Men allt bara glider på, det känns som om man lever i en bubbla, man vet att man är här men ändå inte, som en vulkan av känslor som bara väntar på att få sitt utbrott.
Ett glädjens utbrott.
Jag förstår nu allt som andra föräldrar alltid har pratat om, den stora sanna kärleken, den kärleken man endast kan visa och ge till sitt barn.
Den kravlösa kärleken, att ha känslan av att man kan ge hur mycket som helst utan att kräva någonting tillbaka.
Det är helt fantastiskt i nutiden.

Framtid.

I framtiden har jag förhoppningsvis formats än mer till en icke egoistisk människa, till en person som bryr sej ännu mer om sina medmänniskor.
En stark och stolt individ.
En person som fortfarande vågar stå upp för vem man är, men ändå välja sina strider med omsorg.
En människa som värnar om sina nära och kära som är en god lyssnare och vän.
Och sist men inte minst en alldeles förträfflig mor till min dotter.
Och det ser ljust ut.

Men en sak som följt mej igenom dåtid, nutid och förmodligen kommer att följa med mej en väldigt lång tid om inte säga för alltid in i framtiden.
Det är mitt ärrade hjärta.
Hon har lyckats göra ett fruktansvärt djup sår i det, så djupt att det var på gränsen till att krossas helt, men läkningen har börjat, men frågan är.
Kommer tiden att räcka för att läka det helt.

Tid i Jockarp.

Hans helighet och kung Lasse....

Hans helighet.

Hej mitt vinterland, ja det kan man väl verkligen säga.
Vi stannade på soffan inatt med tanke på min krassliga mage.
Så jag har hört vädret förändras timme efter timme.
och när man sen tittar ute så är det full snöstorm.
Nu känns de ju ganska långt ifrån stekande sol, brunbrända ben, fågelsång och flugjakt.
Men den tiden kommer, jag har tid att vänta.

Jag tänkte titta på gröna hissen igår men Eva rydberg och Johan ulveson, men redan efter ett par minuter gav jag upp, det var helt enkelt för känsligt för mej.
Det handlade om två par, och i de ena paret var mannen otrogen och i de andra paret så vill frun skiljas, Jag associerade direkt till mitt eget liv.
Jag fick ju både och liksom, en otrogen fru som även ville skiljas.
Visst är de lite konstigt ändå, det är samma sak om jag ser något på tv, läser något i tidningen, lyssnar på nån låt eller pratar med andra människor, när det kommer upp något som hänt, eller någon plats som man har upplevt ihop med sin sk fru. Så får man en märklig känsla sin kropp, en otrevlig känsla.
Jag undra just om detta är normalt om alla människor som separerat går eller har gått igenom detta, och hur lång tid tar det att slippa denna märkliga och obehagliga känslan?
Ska jag inte kunna titta på tv för att jag mår så kymigt, när det kommer bilder från något land eller någon stad vi varit i, de snackas ju om  London, Paris, Malmö, Stockholm och andra städer varje dag på tv.
Det känns nu i efterhand att man nästan ångrar alla resor man gjort både i sverige och utomland.
Hade man bara suttit hemma på sin kammare så hade man ju sluppit alla dessa jobbiga minnen och känslor.
Det finns för och nackdelar med allt.

Det här med bidrag är en sak jag tänkt mycke på sen jag fick barn.
Eftersom att man har haft den otroliga turen att alltid haft ett jobb så är jag inte så van vid bidrag och just själva tanken på att få bidrag känns lite märkligt, de känns som om man är en andra klassens medborgare som inte kan klara sej själv.
Jag kammar numera hem två sorters bidrag, barnbidrag och ensamståendebidrag allt detta slutar på 2324 svenska riksdaler i månadern.
Jag har lite problem med att ta imot allmosor, men det är väl som min bror säger, den enda gången man får användning av skattepengarna man betalat in hela livet är just när man får barn.
Och man kan ju se de så att då har jag själv betalat för mina bidrag. Eller?
Så det är väl bara att tacka och ta i mot.

En sak som jag inte trodde var sant var när jag gick in på Herr Winnerbäcks hemsida, där stod det att han skulle vara förband till hans helighet Dalai lama, ja ni läste rätt.
Den 16 april ska tydligen denna fredpristagare och upplysta person komma till Lund och då som grädde på mosen ska då Lasse spela förband, hur skumt är inte det då. Förband till dalai lama, det kan ju bli en salig blandning på folk.
Ena sidan har vi dom musikälskarna som ser Herr Winnerbäck som kung över allt.
Och sen har vi den andra sidan dom som intesserar sej för medkänsla, tollerans, självdisciplin,
religiös harmoni och förståelse.
Det är ju inte utan att man skulle vilja medverka där.
Ja vi får väl se hur det blir med det.

Nu ska vi försöka ta oss ut och få lite luft.

Kung Lasse.

Jockarp.

Toaletter och fördomar...

Idag är det faktiskt jag som står här med skammen och ett dåligt samvete.
Vi var inne hos socialsekreteraren i går för att lösa pappersbiten med faderskapet, och min bild av de hela var att de skulle vara en dryg gammal ragata som inte skulle ha någon som helst förståelse för homosexuella människor, och definitivt inte homosexuella ensamstående föräldrar.
Men jag är glad, jag hade fel.
Det var en kvinna som var lätt att prata med en kvinna som visade förståelse för mina tankar och funderingar kring barnuppfostran..
Och dessutom tyckte hon att min dotter var underbar, bara där samlades hon in en hel del plus poäng.
Jag var faktiskt sur på mej själv när jag gick där i från, jag hade kommit dit med en förutfattad mening och med taggarna utåt i tron om att hon skulle ställa till med något.
Jag var precis en sån människa jag själv förakta, en människa jag inte vill vara, så fy skäms Leonora.

Men de slutade tyvärr inte där.
Redan på eftermiddagen, när vi skulle gå med kaffe till min bror som höll på att jobba i skogen så fick jag en ny dum tanke.
Vi mötte upp min bros fru och deras bägge barn, och när lillkillen får syn på mej så skriker han.
-Faster jag har lärt mej och sticka.
Var vid det flyger en tanke förbi i mitt huvud,  SO GAY.
Vad var det för fel på mej igår?
De var väl inget konstigt att han lärt sej sticka.
De borde ju varit den mest naturliga sak i världen.
Jag borde ju direkt känt en stolthet över lillkillen att han hade lärt sej att sticka och att han var stolt över det, det är sådana människor som blir bra föräldrar när dom blir stora, människor som är trygga i sej själva, som står upp för saker vare sej det är en "tjejgrej" eller inte.
Som min bror tex. Han bryr sej inte om om han går omkring i nagellack som ungarna kletat på honom.
Han är trygg i sin manlighet..
Nej nu hoppas jag verkligen att det är slut på mina fördomsfulla funderingar.
Herre gud, jag om nån skulle väl inte ha några fördomsfulla tankar.

Kvällen igår var ingen höjdare precis, de började med att Mollie fyllde blöja efter blöja, lilla stackare hade så ont i magen, jag fick gå runt med henne i huset och gunga henne, till slut somnade hon helt utslagen på soffan.
Och då var de min tur att få min beskärda del av kakan.
Kan ju säga att barn diarre inte är någon höjdare, och det är inte vuxen diarre heller.
Med dom två tillsammans är verkligen ingen bra kombination.

Jag är fortfarande toalettbunden, så lilla Mollie fick följa med morbror och mormor på morgon promenaden idag. Det kändes väldigt konstigt när jag var hemma helt själv, de var något som saknades. Och jag gillade det inte.

Och i  kväll var vi då bortbjudna på rotmosfest i Hällevik, de fick vi tyvärr ställa in, och det är trisst med tanke på att det brukar alltid vara upplyftande och man blir på så gott humör i det sällskapet, men de går väl fler tåg.
Så nu blir det till att hänga i soffan hela dagen och försöka piggna på oss lite.
Ska kanske läsa lite mer i min bok om ansvar.

Krassligt i Jockarp

Resor och socialen...

La sagrada familia.

Jaha nu är Mollies första resa bokad.
I Maj bär det av till Barcelona, det är ju inte så ofta som man bokat resor fyra månader innan det är dax att åka, men det är ju också första gången man reser med ett litet barn.
Vill man då ha all lyx och alla bekvämligheter och ett läge som ligger mitt i smeten, jag då är det nog säkrast att boka i tid.
Jag ser fram imot vår, värme och sol.
Jag måste börja att studera lite nu för jag räknar med att det finns hur mycket som helst att se i den staden
Ett ställe som jag inte lär missa är att se den gigantiska kyrkan La sagrada familia. De ska bli grymt spännande.

Igår var vi och vägde lilla hjärtegrynet, nu stannade vågen på 4510g, hon börjar bli tung nu jäntan min.
För en gång skull så skrek hon inte när vi var på bvc, jag tror annars att det sitter i väggarna där, för varje gång blir det ett väldigt liv.

Idag är det dax att träffa socialtanten och göra upp affärerna vad det gäller faderskapet, det lär ju inte bli så invecklat med tanke på att det bara ska stå, fader okänd, vi får hoppas på ett smidigt möte, för jag känner verkligen inte för att fightas om såndana saker idag.

Jag har precis lagt band på min ilska som tyvärr legat och retats i min kropp.
En ilska som tyvärr kom in i min nu annars så starka, friska och nu också gladare kropp.
Den kom in där givetvis på grund utav min sk fru .
Hon slutar aldrig att förvåna mej, men nu tycker jag faktiskt att hon gått för långt med att försöka att få empati och att försöka behålla vänner och då samtidigt försöka få mej kompislös.

Det kom till min vetskap härom dagen, och hade jag bara vetat de innan så hade jag kunnat berättat för min utsatte vän att jag inte tror att det finns någon sanning i anklagelserna.
Och jag hade kunnat bespara henne en massa lidande och funderingar.
Men när jag låg på BB så jobbade minsann min sk fru på ordentligt vad det gäller att kasta skit på mej.
En nära vän berättade att min sk fru hade pratat med henne och att nu lilla frun sagt till henne att jag tyckte illa om henne och att jag hade sagt en massa elakheter, när jag frågade vad de gällde och om det fanns något konkret som jag sagt, så  fanns de ju givetvis inte.. Tomma ord, som vanligt kan man väl börja säga vad det gäller min sk fru.
De tråkiga i detta är att vännen INTE valt någons sida i detta lumpna som hänt utan hon har hela tiden sagt att hon fortfarande vill vara vän med oss båda, vilket jag inte har några som helst problem med, men det har tydligen min sk fru.
Så nu har då denna stackars människa gått i sex veckor och trott att jag tyckte att hon var en stor jävla skit, vilket då givetvis saknar grund.
Man får ju vara tacksam att vännen nu var så förståndig så hon sa detta rent ut till mej annars hade de ju kunnat bli hur som helst. Jag hade gått i ovishet. och hon då i en tro om att jag snackar en massa skit.
De verkar som att ärlighet varar längst trots allt.

Nej hon lilla frun, hennes försök misslyckas gång på gång, hon gör sej bara själv till åtlöje, när hon med sina banala knep försöker smutskasta mej....Alla vet nämligen vad hon gjort.
Hon lämnade sin fru och sitt barn för en annan kvinna.
Jag förstår ju att hon inte mår bra, men nu börjar faktiskt jag göra det och det tåls kanske inte.
Men hon skulle ju leva sin dröm, en dröm utan fru och barn och då tycker jag att hon kan göra det och lämna mej och mina vänner ifred.

Jockarp.

Ansvar....

Jag är så arg idag, men jag behöver tänka och fundera lite först innan jag kan få ilskan ur mej och sätta ord på den, så idag ska jag istället försöka sätta ord på vad det gäller ordet ansvar.

Ansvar, ja det är ett ord som kräver eftertanke.
Jag håller nu på att läsa en mycket bra bok som Ann heberlein skrivit, den heter.
Det var inte mitt fel (konsten att ta ansvar).
Jag har bara läst tre sidor i den, men jag är mycket nöjd än så länge, det är en bok som man inte behöver streckläsa utan i stället ska läsa, stanna upp och fundera.
Jag kom till sidan två när det slog mej att de handlade om min sk fru.
Tanken slog mej när vi var hos psykologen en gång, då grät min sk fru hela tiden, det kom knappt ett vettigt ord i från henne, men de som kom ut handlade om hennes barndom.
Att den var så jobbig och att hon inte ville att det barnet som jag då bar på skulle få det lika besvärligt som hon haft de.
Stackars människa som nu är inne på sitt 28:e år inte har redat upp med sina demoner som hon haft sen hon var ett litet barn.
Hur ska hon då någonsin kunna bli mor?
Nej jag hatar verkligen folk som hela tiden så fort det blir lite jobbigt ska skylla på sin barndom.
Antingen gör man något åt det eller så får man välja att leva sitt liv själv, för det är väl inte meningen att andra männsikor ska behöva lida för andras gamla demoner.
Så bara för att hon hade cement i sandlådan och en blå brandbil så ska hon inte behöva att ta ansvar.

När jag nu kommer till sidan tre i min numera favorit bok så läser jag.
Det duger inte att använda sin frihet till att göra andra människor illa, eller att ursäkta sina egna felaktiga handlingar med hjälp av sin taskiga uppväxt. Nej just det.
Alla människor har nämligen ett ansvar för att ta vara på sitt liv och sina möjligheter.
Att vara människa innebär också skyldigheter, och den främsta skyldigheten är att ta ansvar för sitt liv, sina val och sina handlingar.
Min sk fru har tydligen inga sådana skyldigheter.

Det är ju så i vårt samhälle att vi själva har makt över våra egna liv, våra val och handlingar.
Därför har man ju också ansvar.
Så med våra rättigheter kommer också skyldigheter, vad är det min sk fru missat.
Vi hade rättighet att skapa ett nytt litet liv, hon och jag, de var inget konstigt med det.
Men de hon inte förstod det var att man hade en skyldighet att ta hand om de samma.

Jag funderar starkt att skicka henne ett ex av denna boken.
De kan väl inte skada.

Men det är många som sagt till mej att hennes beteende tyder på omognad ja omognad och oansvarighet är tydligen samma sak då.
Men det kan ju vara som min brevvän skrev till mej att människor kan vara hjärtlösa utan att var sjuka.
Kan de helt enkelt vara så att hon planerat att i mesta möjliga mån såra och skada mej.
Min brevvän menar att det finns ju människor som gör grymma saker och sen visar det sej när dom gör en psykologisk undersökning att dom är friska, ja eller iallafall inte är så sjuka så dom blir dömda till psykvård, så de skulle ju kunna betyda att min sk fru är fullt frisk även om hon lämnade sin höggravida nyblivna fru i sticket.
Det betyder också då att de finns människor som är kapabla till onska, och till synes också klara att leva med det .
Och det verkar ju tyvärr som att min sk fru passar in bland dessa onskefulla människor.

Så om min hypotes nu håller, vilket den förmodligen gör, eftersom hon inte verkat fått någon vård.
Då måste jag ju bara vara evigt tacksam för att hon inte finns i Mollies och mitt liv.
Låter detta sunt?

Ja jag vet att de nu finns vänner som kommer att säga till mej....Det är ju det vi sagt hela tiden.
Och jag kommer förmodligen att vidhålla att jag inte tror människor om något sådant ont.
Tydligen är jag fortfarande blåögd och naiv, men nu smälter ju iallafall allt in och jag förstår en del av vad mina vänner har menat.
Jag jobbar helt enkelt vidare.

Djuphet i Jockarp.

Kalas och brevvänner

Träning pågår.

Ja i går kväll var det dax att fira min födelsedag med familjen Vilhelmsson/Jönsson. Det blev ett enkelt val av mat som vanligt.
Hämte mat i form av pizza och sallad. Allt för att slippa slita ont i köket.
Och nu när det är nytt år, och alla löften ska hållas, så blev de en räksallad för mej, det var ju inte utan att man blev sugen på den feta pizzan, men man mår ju helt klart bättre efteråt av det något grönare alternativet.
Efter maten spelade vi spel, det var ett frågespel, och det var trevligt, mest då med tanke på att jag vann.
Till kaffet svullades det av resterna av cheescaken som mitt dambesök till bingot hade haft med sej, den slank ner så nu väntar vi på nästa bingokväll.
Mitt lilla hjärtegryn var på bra humör och hon var vaken så gott som hela dagen, så kvällen avslutade hon liggande utslagen i mitt knä, och se så där oförskämt söt ut som bara hon kan, sådär sockersöt.

Jag har nu träffat på en person ute i cybervärlden som jag  hoppas är sann, egentligen är hon för bra för att vara sann, vi skriver långa förtroliga brev till varandra.
Om ni kommer ihåg hur det var när man var liten och man hade brevvänner som man skickade snigelpost till, så känns det med henne, man väntar och längtar och tittar i brevlådan i hopp om att det ska ligga ett nytt litet brev med en god doft av parfym på.
Men i detta fallet så är det inte den väldoftande utsidan jag är ute efter, utan de intressanta innehållet.
Jag är så nyfiken på vem denna mystiska, kloka och välformulerade människa är, det är sällan man stöter på något sådant, men det verkar som det var bestämt att våra vägar skulle mötas.
Hon har så mycket att ge mej och det bästa är att hon verkar vilja göra det med.
Jag tror på en lång och god fortsättning på detta brevskrivadet, det gör mej gott.

Så efter en sen afton gick jag till sängs med ett lugn och en känsla av total lycka, de var en känsla som de var väldigt länge sen jag kände.
En känsla som man får när man är förälskad, (vilket jag nu inte är) men ni vet sådär att de spritter till i kroppen och man kommer på sej själv med att le.
Jag kände mej tillfreds och starkare än någonsin.
Det är en känsla jag älskar och en känsla jag ska göra mitt bästa för att få behålla.

Men nu måste jag bara få gräva ner mej lite.
Jag är ju en människa som söker svar på mina frågor, som vill kunna förstå hur andra männsikor tänker, känner och menar.
Jag brukar faktiskt lyckas med det,har gjort det hitills i mitt liv iallafall.
Men nu har jag stött på patrull.
Och det gäller ju givetvis min sk fru..
Jag har funderat fram och tillbaka, vad som har gått snett i hennes huvud, för något är det ju helt klart.
Jag har ju inte lyckats få svar på en enda fråga, och jag får ju bara fler och fler.
Nu är det en fråga som jag funderat på ett tag och som jag har pratat med andra männsikor om och det är en fråga som gäller vänner.
Hur vågar hon?
Ja hur vågar hon helt enkelt ge upp och förkasta all vännerna, kan en människa verkligen vara så stark så hon klarar sej igenom livet utan vänskap, eller står hennes hopp till att hon ska lyckas skapa nya vänskapsband.
Det är ju inte jätte lätt att knyta nya band när man är vuxen och har man då en ryggsäck som hon med som är full av elände och tokiga val, så lär det inte bli lättare.
Men den säcken gör hon kanske bäst i att inte öppna upp för nya människor.
Nej detta förstår jag verkligen inte, de känns som jag sagt till någon, att det verkar som hon tänker göra som talibanerna, ställa till ett helvete för andra och sen bara krypa ner i ett jordhål och gömma sej.
Verkar bli ett trevligt liv.

Nu ska Mollie mys jag och några vänner ta en förmiddagspromenad på det vackra berget, och kanske kan vi räta ut några ? om livet.

Frågor i Jockarp.

Nytt år....

Jag blev så full i natt.

Ja vi åt en helt underbar trerätters middag i går kväll, som gjorde min mage sådär härligt full.
Jag blev även full av.
Känslor.
Vemod.
Glädje.
Längta.
Förväntan.
Lycka.
Och lugnet.

Jag fylldes av massa känslor när värdparets lilla tjej sa till mej rätt upp och ner, jag skulle vilja att J var här och att ni skulle bo ihop igen.
Jag sa till henne att de hade jag med velat men att varken hon eller jag kunde bestämma det.
Det var stora känslor när en så lite människa börjar att prata om min relation och att vi faktiskt förstod varandra trots att de skiljer över 25 år mellan oss.
Jag blev full av känslor över att hon brydde sej, och tyckte att det var ledsamt att hon saknade min sk fru.

Jag blev full av vemod, ett vemod över att allt de fina som jag och min sk fru byggt upp, de har hon nu rivit och det kommer aldrig att kunna byggas upp och repareras igen.
Alla minnen som jag har kvar av henne alla månads och årsdagar jag kommer att gå igenom detta året, jag känner en äcklande och vemodig känsla av det.

Men jag blev även full av glädje, av att fira in det nya året med mina vänner, att vi kunde göra det på ett så avslappnat vis, de kändes som om alla gick runt i pyamasen, och bara myste. Full av glädje över att det blev ett nytt år, och som alla säger, nya möjligheter.
Jag fylldes av glädje över mitt första nyår med min dotter.

Jag blev full av längtan, längtan efter en ny vår, efter att kanske träffa någon ny att dela mitt och Mollies liv med.
Längtan till att få ett mycket lättare år, med kärlek, vänskap och en längtan att leva ett friskt och sunt liv utan människor som gör mej illa
En längtan till något större något bättre.

Jag blev full av förväntan. En förväntan om Mollie att hon ska växa sej stor och stark,alla framsteg jag ska få vara med när hon gör i sitt liv.
En föväntan på allt nytt vi ska uppleva ihop, all glädje, bus och skratt. Alla nya platser vi ska få se ihop och alla människor vi kommer att träffa på vår väg igenom livet.

Jag fylldes av lycka och tacksamhet över att det var jag som satt i soffan inatt med ett litet sött barn på min mage, jag kände en lycka över att det var jag som varit gravid och fött ett litet barn, en lycka över att det inte var min sk fru som satt där med barnet, en lycka över att det inte var hon som varit gravid och fött det och sen lämnat mej.
Jag var full av lycka över att det blev som det blev.

Jag var även full av ett lugn. Ett lugn av att allt kommer att lösa sej, att vårt liv kommer bli perfekt utan att ha den onda människan i vårt liv.
Ett lugn över att jag kommer att hitta någon med ett lika stort hjärta som mitt, en person med ett hjärta som kan se den storhet som jag och Mollie besitter. Ett lugn över att det finns någon där ute som kommer att passa oss som två bita i ett pussel.
Jag blev full av ett lugn, att jag kommer att kunna älska igen och våga låta mej älskas.

Jag blev helt enkelt full av ett hopp om att 2011 kommer att bli det bästa, lyckligaste och rikaste året i mitt liv.
Ett år ihop med min underbara vackra dotter.
Det är hon och jag nu. Bara hon och jag.

Nytt år i Jockarp.