Måndags ångest……

Hon var låg, jag var orolig, väldigt orolig. Hon var seg att få in i bilen och hon var sammanbiten. Jag som jämt älskat måndagar avskyr dom som pesten just nu. Jag ser hur illa hon mår, hur ångesten river och sliter i hennes kropp. Nä det är fan inte rättvist. 

Troligen hade hon fått smaka på känslan längre fram i livet men jag hade föredragit det. Hon är för ung för att plågas med detta. Men jag lämnade henne i alla fall, jag vågade knappt skicka iväg det där messet med frågan om hur hon har det. Men halv nio tog jag mod till mej. Svar kom att hon var okej. Va? Jag trodde knappt mina ögon. Men hon var okej och hon stannade i skolan hela dagen. 

Förvisso var hon i grupprummen hela dagen med skit samma hon var okej det är det viktigaste i allt.

Jag mötte upp henne och hon vinkade glatt. Vi kramades och började gå mot bilen. Hon berättade om dagen. Hon berättade att hon fått A på engelskaprovet. Jag fattar inte hur hon gör. Hon kämpar med ångest hela dagen, varje lektion är ett krig för henne ändå lyckas hon på nåt märkligt vis få in i huvudet  det som krävs för att fixa proven. Ja jag är imponerad det är jag. 

Hon berättade att hon låg lite efter i matten så den var hon tvungen att hem och fixa. Okej är det svårt var min fråga, nja inte så farligt. Ok bra för matte är verkligen inte mitt parad ämne.

Vi käkade för det väntade handboll, när trissen kom hem var det ett kärt återseende, kidsen började småbusa direkt. Så härligt att se. Detta fortsatte sen för två av dom när dom var på handbollen. Under tiden dom var där passade vi på att veckohandla. Hallå så mysigt det är, det där med sambolivet, det där lilla i vardagen. Herregud, tänk att veckohandla med henne, Wow.

Vi styrde upp hygienen och matintag sen hängde vi allihop i soffan en liten stund innan det var time att gå till sängs. Sammanfattningsvis blev det slutligen en bra måndag.

Ja just det. Jag har ju fått en liten bandsåg också, det var ju extra kul.

Jockarp.

Änglagård……

Jo det där med att få vara vuxen, att släppa på rutiner och vardag. Det har varit en eländig tid ett tag och än är vi inte i mål med min dotters mående. I april bokade vi en weekend i Stockholm, och ja fram till avfärdsdagen var jag inte helt hundra på att vi skulle komma iväg. Men Mollie har haft stabila dagar och jag lämnade henne som vanligt i skolan på fredagsmorgonen. Därefter lämnade vi Sölvesborg för att ta oss till huvudstaden.

Jag hade tät kontakt med skolan och jag pratade med Mollie när hon slutat för dagen, och stolt det var jag. Hon hade varit kvar i plugget hela dagen.

Det där med vuxentid ja, vi strosade runt på gatorna när vi lämnat våra väskor. Genom gamla stan ner på söder. Där satte vi oss till bords på La perla. Att sitta där och få in den ena delikata måltiden efter den andra och endast ha ögonen på henne. Att få dela det med henne. Wow säger jag bara. Det var så himla skönt och jag var enormt lycklig över att vi fick till det, att vi kom iväg. Efter maten strosade vi vidare till en bar som heter Elefantpojken där hämtades det upp ett paket adresserat till min tjej från ingen mindre än Norpan Eriksson. I paketet låg det en skiva och en tröja från Hovet. Hej vad glad jag blev och vilken fin överraskning av min tjej. Vi strosade vidare långsamt genom stan.

Lördag morgon kickades igång med en springtur i vår vackra huvudstad och jag må säga att hon gör sej ännu vackrare när det är snålt med folk. Vi sprang en timme och sen väntade dusch och en lång härligt frukost.

En liten sväng på stan innan det var tid att styra galoscherna mot Oscars teatern. Musikalen Änglagård. Ja vi hade längtat. Tre timmar senare var vi fyllda av känslor och glädje efter denna fantastiska musikföreställningar. Galet bra. 

Vi strosade vidare mot gamla stan, en lyxig middag på Mårten Trotzig avslutade vår kväll, eller ja efter maten gick vi hemåt hand i hand till hotellet. Där var det hopp i säng. Godnatt.

Söndagen startade upp tidigt men utan springrunda. En ännu längre frukost sen checkade vi ut och gick ner på stan. Vi satt på café i ett underbart höstväder och bara njöt och kollade på människor som passerade oss. Så lugnt, så skönt, så behövligt.

Tåget tuffade söderut ut med två nöjda damer. Hemma i byn var vi inte förrän runt halv tio. Då fick jag en uppdatering av min dotter. Hennes helg hade innefattat tahibuffe, avtäckning av äppelkaka i Kivik, kalas hos en kompis, tipspromenad med morfar och fika i trädgården och plockning av pumpor. Hon var väldigt nöjd och det gladde mej. Hon sa dock att hon var orolig inför skoldagen. Gaaaaa ja och den där upprepning vill jag gärna avsluta. Vi pratade en stund om det och hon verkade lugn när vi kramades godnatt.

Vi kröp ner i sängen och jag försökte släppa tankarna på måndagen och i stället njuta av den officiellt första dagen som sambo med min Anna.

Jockarp.

Min värld……

Det går upp det går ner, det går framåt och det går tyvärr även bakåt. Vi sliter, kämpar och försöker. Nya strategier, nya idéer och nya mål sätts upp. Ibland går det ibland går det inte. Men medicin var inget alternativ, inte den medicinen i alla fall. Hon är uppe varje morgon och springer, duschar och trycker en stadig frukost innan plugget. Ja vi gör vad vi tror är rätt.

Vi har lyckats få till en läkartid på en avdelning som ska vara bäst lämpad för kids med sånna problem Mollie har. Det är om tre veckor. Alldeles för länge i min värld. Men min värld stämmer inte överens med den andra världen märker jag.

Jag har även blivit kallad på ett möte till skolan där alla som har någon form av kontakt med Mollie ska medverka, det rullar på men det går sakta. Under tiden kämpar hon och hon lyckas ibland. Lyckas stå emot flykten. 

Jag hämtade upp henne från skolan och fick nyheten om att hon varit med på gympan och syslöjden under dagen. Jag blev genast på bättre humör. Vi firade detta med att köra upp till grundsjön och grilla korv. Det var en galet fin höstdag och Mollie verkade uppskatta det.

Hemma igen och vi tog ett bad på altanen. Det är viktig tid. Då när vi sitter i stillhet och samtalar. 

Lite chill i soffan innan godnatt. En bra dag får jag nog ändå säga.

Jockarp.

Kärlek……

Min dotters mående tar väldigt stort fokus nu och så måste det givetvis få vara. Vi söker fortfarande efter lösningar och strategier för henne. Det är eländigt men vi kämpar på. Men nånstans i allt detta är jag också väldigt glad, lycklig och otroligt kär.

Det där med att vara sambo, lösa saker ihop, bolla bekymmer, hjälpas åt. Det är verkligen fint. Men det finns också något annat, något som är så viktigt. Tryggheten vi har hos varandra. Tilliten och sen dom där otroligt starka känslorna som bubblar upp stora delar av dygnet. Jag är så lycklig över att känna dessa känslor för henne.

Den där saknaden efter varandra när vi är ifrån varandra och den där otroligt fina glädjen när vi åter ses. Skratten, buset och glädjen. Vi har så otroligt kul ihop. Jag har aldrig sett en sur min riktats åt mitt håll sen vi började träffas. Jag ser kärleken till mej i hennes ögon och det är så sjukt mäktigt. Det där att säga och att visa är vi grymma på båda två. Det gör det så himla fint. Och ja, jag är så galet lycklig över att jag petade åt höger på den där profilen den där vinterdagen. Det var vår tid. Och allt blir som det ska.

Att allt blir som det ska, ja ibland är det ju plågsamt såklart. Mollie min Mollie. Jag fick rapport om att hon återigen hade en tuff skoldag. Hon kämpar men under eftermiddagen hade hon blivit så ledsen så klassföreståndare ringde upp mej och jag fick hämta henne. Hon visste inte anledningen och det visste inte heller Mollie när jag frågade henne.

Vi hade bestämt att vi skulle åka till tygaffär efter skolan och jag frågade henne om hon trodde att hon orkade. Det tär på krafterna att kämpa hela dagarna. Men glädjande nog ville hon. Jag är väldigt glad över att hon vänder när hon är med oss på fritiden. Att hon kan vara glad mitt i allt detta.

Fyspass på handbollen på kvällen och där var hon också med. Vad som rör sej i huvudet på henne under dom tillfällena vet jag inte men hon ser glad ut och jag hoppas verkligen att hon kan få lite vila i rörelsen.

Jockarp.

Lugnet…..

Nya tröjor till den kommande maran.

Helgen har varit fin. Mollie har mått bra och vi har verkligen fokuserar på lugnt och roligt. Lördagsförmiddagen vigdes åt loppisar, vi var på tre olika ställen, det uppskattades väldigt mycket. Eftermiddagen bestod mestadels av städning. Ibland får man ta ett ordentligt ryck, så är det bara. Lördagskvällen spenderade Mollie några timmar ihop med mormor och morfar på undantaget. Vi blev ensamma hemma med Mr k. Chill i soffan. 

Söndagen började med sovmorgon, vi gick inte upp förrän Mollie kom inspatserserande och sa godmorgon. Klockan var då runt nio. Vi tog en löprunda på en mil. Det kändes fin.

Mollie grejade med en skattkarta, vi skulle få besök av min sambos syster med familj under eftermiddagen och deras barn skull då aktiveras med en skattkarta med tillhörande skatter.

En vända till affären och ett par kids hämtades upp vid tåget. Vidare hem och maten fixades. Vi fick en fin eftermiddag och det var fullt ös i palatset. Ungar överallt. Så himla mysigt.

Kvällen blev lugn. Jag pratade lite med min dotter om hur hon kände inför veckan, hon kände oro. Mm vi får väl se hur veckan utvecklar sej.

Jockarp.

Borta……

Mr Winnerbäck släppte en ny skiva. Min kärlek tog en promenad för att lyssna och Kennet och jag sprang. Halv sju var vi hemma igen och skivan väcker eftertänksamhet. Total eftertänksamhet. Bra musik, enastående bra texter. 

Jag väckte upp min dotter, vi mötte solen på väg upp från berget. Gosse så vacker morgon det var. Hem, dusch och mat och så den där tabletten hon skulle prova ta. Mm va ska jag säga om den, hon såg avslappnade ut efter 30 minuter, när jag lämnade henne i skolan kändes hon borta, långt bort nånstans. Vi kramades hej då och jag drog iväg ett mess till resursen om att tabletten påverkat henne, kanske lite väl mycket.

Jag körde och köpte lite frallor och drog vidare till en vän i Bromölla. Jag hade sett framemot en lång frukost med henne. Det var som vanligt alldeles för längesen vi sågs. Jag hann bara precis sätta mej till bords när jag fick informationen om att min dotter inte var som hon skulle. Ett mess 15 minuter efter det med infon om att hon behövde hem. Ja där slutade den frukost. I alla hast in i bilen och mot skolan. Mollie såg verkligen inget vidare ut. Jag öppnade bildörren och hon hoppade in, hon somnade bums. Jag pratade en stund med resursen sen körde vi hem och Mollie parkerades på soffan. Jag hämtade hennes täckte och kudde sen bäddade jag ner henne.

Jag var orolig. Allt blev liksom för mycket, jag saknar utväg och hon mår inte bra. En timme senare väckte jag henne och hon var väldigt gosig. Jag satt bredvid henne och hon verkade lycklig över min närhet. Lite mat i magen och fika sen var hon tillbaka till den fina härliga vakna tjej. Vi tog en runda på berget. Vi behövde luft och naturen är läkande.

Vi skulle på ett samtal på första linjen och jag bad Mollie skriva ner vad hon ville att vi skulle prata om. Vi pratade om medicinen, vi pratade om strategier, vi pratade om nutid, framtid och tid som varit. Vi pratade också om hur långt vi ändå kommit.

Vi åkte hem och lagade middag, stora mängder mat, vi väntade nämligen hem resten av familjen pluss några kompisar. Middagen åts sen en dusch sen väntade soffan och en film. Det var verkligen behövligt efter den något spända dagen.

Jockarp.

Studiedag…….

Studiedag och vi planerade in en dag tillsammans. Det är väldigt viktigt nu. Men innan barnen väcktes upp från sitt törnrosaslummer drog vi av en mil på berget. Det är så himla fint att se dagen gry och möta solens strålar när dom kämpar sej upp i öst.

Dom som har aktiviteter på skånesidan lämnade byn först, Mollie och jag tog det väldigt piano, men vi lyckades ändå sitta i bilen klockan åtta. Mot Köpenhamn. Och vilken dag vi fick. Vi körde bil till Malmö, tog tåget över sundet och vidare färdades vi med buss till Köpenhamn zoo.

Mollie tyckte det var fantastiskt och det var liksom det som var meningen. Hon förde och jag följde.

När vi kände oss klara med parken tog vi bussen igen. Hon såg en affär hon ville in i så vi tryckte på busstoppknappen och hoppade av. En tygaffär som just denna dag hade riktigt bra deals. Händerna fulla och vi gick mot stationen igen. På tåget somnade Mollie mot min axel, det tar på krafterna att åka utomlands. En snabb sväng inom Nova Lund sen hem.

Kvällen stundade det handboll för tjejerna, jag och min kära sambo gick ner till Ica och köpte lite förnödenheter. Sen kollade vi på träningen en stund.

Godnatt när vi kom hem.

Jockarp.

Medicinsk hjälp?

Jag drog av milen med min kära sambo och hund. Och ja, klockan halv sex den 19 september var det kolsvart ute, pannlampan och reflexvästarna på alltså. Det ljusnade på vägen hem och det kändes hoppfullt, mot ljuset liksom.

När vi var hemma efter en nära krock med tre hjortar väckt jag upp min dotter. Dags för morgonjogg med henne. Hon var låg och det kändes som hon funderade på något, men hon sa inget.

Ägg och bacon brassades till kidsen när vi kom hem, Mollie in i duschen sen slank maten ner. Dom andra var redo för

Take off, vi var kvar när dom lättat.

Mollie sa att hon ville prata om något, hon ändrade sej och ändrade sej igen och slutligen viskade hon fram att hon vill ha medicinsk hjälp i detta. Hon grät och jag kramade henne. Jag sa att vi löser detta, jag sa att jag var glad över att hon pratar med mej, jag sa att vi kämpar tillsammans och vi hittar vägarna tillsammans. Du är inte ensam i detta hjärtat.

Hon såg lättad ut och vi pratade hela vägen till skolan. Jag sa att jag älskade henne och att jag var stolt över henne när hon hoppade ut ur bilen.

Min kontakt på första linjen ringde. Hon stöttade oss i våra tankar, hon berättade lite för mej vad det handlar om och hur Mollie kan få hjälp. Ny strategi alltså.

Jag lyckades få till en läkartid till idag och jag har pratat och googlar mycket. Mediciner oroar mej alltid. Jag tror på att kroppen själv löser problemen, men denna gången kanske det inte är så.

Jag nåddes ännu en dag av informationen om att min dotter inte varit på en enda lektion. Hon hänger i grupprummet och håller sej i fas genom att studera där. Det är förvisso bra att hon inte släpar efter men ja, i klassrummet vore ju att föredra.

Jag hämtade henne och hon berättade om dagen, att hon varit ledsen på morgonen men att det lättat under dagen. Jag berättade om läkartiden. En uppdatering för oss båda alltså.

Kvällen bestod av handbollsträning. Bra. All rörelse och allt socialt är bra just nu. 

Vid läggdags kramade jag om henne och sa att jag var stolt över henne, hur hon kämpar och att jag är så himla glad över att hon pratar och berättar för mej hur hon känner och vad hon vill.

Nu nya tag.

Lite skapande för att jag ska fungera.

Jockarp.

Bakslag…….

Måndag morgon och vi hoppade i springskorna. Det blåste vilt men det var ljumt. Så härlig morgon, så härligt att möta en ny dag med tron om att allt kommer ordna sej. Mollie var pigg när jag lämnade henne på skolan men hon hade uttryckt sin oror inför måndagen kvällen innan. Nja det var inte bra men jag hoppades på en ljusning. 

Jag fick dock informationen tidigt att hon inte mådde bra. Det måendet höll i sej hela dagen vad det gällde ämnena. Hon hade varit ute på lunchen och gått med ett par kompisar. Dock var jag bekymrad när hon berättade att hon inte varit på en enda lektion. Alltså jag vet varken ut eller in just nu.

Vi satte oss tillsamman på altanen och täljde en varsin smörkniv, vi pratade om dagen i en timmes tid, hon vill men hon kan inte, det är lite slutsatsen jag drar av hennes skolgång just nu. Och emellanåt blir jag så fruktansvärt jävlar förbannad över att det har blivit såhär, det på grund av att man splittrade en grupp med tjejer som fungerat utomordentligt bra tillsammans. Från att ha en dotter som älskar allt med skolan till att få en tjej som inte har orken, där ångesten blivit en trogen följeslagare som stör och förstör allt i sin väg, fy fan.

Efter smörknivstäljandet lagade vi middag ihop. Hela familjen skulle samlas. Det där varannan vecka livet ger oss stora skiftningar, ena veckan är vi tre till bords och den andra veckan är vi fem. Det krävs en hel del mer när fem ska mättas, mer planerande och mer mängd. Vi är nya på det men jag tycker det funkar ganska bra. Än har ingen lämnat bordet hungrig ;) att får hjälp i köket av Mollie underlättar givetvis. Skönt. Och ja, maten stod på bordet när trissen kom hem.

En lugn kväll men lite mys i soffan och det blev en tidig sänggång.

Jockarp.

Moving on……

Nä det höll inte, vi var uppe och sprang fredagsmorgon precis som alla andra mornar. Mollie lämnades i skolan och hon hoppade ut ur bilen och spatserade iväg utan mej. Mot sin mötesplats. Jag var hoppfull och stolt när jag lämnade parkeringen.

Halv nio messade jag och frågade om det gick bra. Jag fick till svar att det inte gjort det men att hon jobbade på det, aj då. 

Hon fixade inte fösta lektionen, däremot fixade hon skolfotograferingen och musiklektionen. Jag fick ett samtal just under musiken om att det gått bra på rasterna och då även vissa ämnen. Jag blev lite lugnare. 

Men bara femton minuter senare fick jag ett mess från Mollie med frågan om jag kunde hämta henne. Självklart skrev jag. Kommer om fem minuter.

Jag var inte säker på vad jag skulle möta. Jag mötte henne och en assistent vi växlade några ord medans Mollie hoppade in i bilen.

När vi började rulla sa hon. Jag vet anledningen mamma, jag vet varför jag inte orkade med hela dagen.

Bra sa jag och lyssande när min dotter redogjorde för dagen. Det är fantastiskt att hon pratar.

Vi åkte hem och började fixa för kvällen. Det skulle ätas ostbricka. Och gosse vilken bricka. Vi satte oss i soffan och tittade på halv åtta hos mej snaskade på alla godsaker. En mysig kväll.

Lördag och det stod handbollscup på agendan. Halv åtta satt vi redo i bilen med packningen klar. Mot Löddeköpinge. Där hängde vi hela dagen och hemma i byn var vi inte fören klockan åtta. Det efter tre strutar från Mollie. Ett stopp på KFC för att fylla på depåerna innan vi kom hem prioriterades.

Ett bad på altanenen innan läggdags hann vi med. Vi var alla trötta efter dagen hemifrån så det blev godnatt väldigt tidigt.

Jockarp.

Mönstret upprepas…..

Ja vi vägrar att förändra något just nu, vi har sett en ljusning, vad det beror på vet jag inte men vi håller fast vi vår strategi. Min dotter väcks, på med kläderna och i gympadojorna sen ger vi oss iväg. Vi tog oss upp för den brantaste delen och skådade över Vesan. Herrgud så vackert, det var fint att möta dagen med henne, hon var trött men jag gillar att hon fortsätter. Och kanske är det så att hon känner att hon mår bra av det.

Samma ritualer som innan, mat och dusch. Hon var lite seg att få ut bilen på skolans parkering. Men jag lyckades och vi gick tillsammans tills vi såg ett känt ansikte. Hon lyfte armen och vinkade mot oss. Jag vinkade jag också och kramade om min dotter och sa att jag älskade henne. Sen vände jag tillbaka mot bilen. Jag vände mej om igen och ropade: -Lycka till med provet och kör hårt.

Och nä jag var inte säker på att hon skulle fixa dagen, att hon skulle klara gå in på lektionerna, inte säker på att hon skulle fixa gympan och absolut inte säker på om hon skulle greja provet i SO. Men jag hoppades.

Jag skickade ett mess till skolan halv nio. Hon hade gått in på NO lektionen glad som en lärka. Jo jag tackar jag. Jag grejade lite hemma, fixade med spa-badet. Slängde lite skit och drog ner på Vesan för att plocka potatis. Jag hörde ingenting från skolan. 

Jag gick ut i verkstan och grejade lite. En ny ring, jag behövde terapin lite och den blev fin. När jag stod där helt avslappnad och tankar på annat så ringde telefonen. Det var skolan. En klump i magen. Jag svarade. Hejsan sa den glada rösten i andra änden. Vi har haft så mycket kontakt de sist veckorna så jag hörde på tonläget att allt var bra med Mollie. Hon verkar fixa hela dagen. En lektion kvar och det stundade SO prov. 

Vi pratade om hur hon verkade och vad vårt nästa steg var. Både att hon ska känna trygghet men också våga fortsätta ta dom där viktiga stegen. Jag tycker om att vi haft täta samtal gällande min dotter. Jag är trygg med det och det verkar faktiskt gett bra resultat. Vi har jobbat stenhårt och vi har jobbat ihop.

Jag hämtade upp henne från plugget och mycket riktigt hade hon varit med på alla lektionerna. Alltså den lyckan går inte beskriva. Jag var så otroligt lycklig. 

Det vände dock snabbt. Från skolan till pianolektionen. Där tog det tvärnit. Hon vägrade gå in. Troligtvis var det för att hon inte kände sej tillräckligt förberedd. Men ja, mönster upprepar sej.

Jag hämtade pinoläraren, han var väl medveten om vad som hänt Mollie men jag bad honom följa med till bilen. Han sa till henne att det var okej och att hon kunde ha veckans läxa till nästa vecka. Han sa även till henne att han gärna vill att hon ska fortsätta, det för att hon är duktig på det. Mollie var ledsen. Förmodligen besviken på sej själv. Men jag stöttade henne. Hon har kämpat brutalt dom sist dagarna och inget i världen skulle få mej att pressa henne till pianot denna dag. Vi vinkade av läraren och bestämde att vi ses nästa vecka i stället. Sen drog vi till en secondhandbutik. Mollie hittade massa mönster som hon köpte. Här ska sys minsann :)

Vi veckohandlade sen åkte vi hem. Vi lagade middag och åt ihop. Det var bara hon och jag och Kennet hemma. Lugnt men lite för tyst.

Ännu en dag med handboll väntade min dotter vilket är bra, umgänge och rörelse. Vi vuxna tog en lugn promenad i vår vackra stad, vi har båda lite trubbel med delar av våra ben. Så sakta mak funkar väldigt bra just nu.

Jockarp. 

Strategier……

Jodå vi startade upp dagen i springskorna. Så länge min dotter mår bra av det och är peppad på det så kommer jag finnas vid hennes sida iklädd gympadojor och redo för berget. Hon var trött när vi gav oss av och pigg när vi kom hem. Bra.

Hon åt sen stadig frukost och duschade. Hon var pepp på plugget. Vi har en ny mötesplats nu och tro det eller ej. Jag gick med henne cirka 20 meter sen gick hon själv stadig emot sin stöttning som stod på utsatt plats. Jag blev lycklig långt in i själen, det vänder. Från det totala mörkret ses ljusglimtar varje dag nu. Jag var lätt när jag körde hem.

Jag berättade vad som hänt för min sambo som hade sovmorgon, en kaffe att fira framstegen var minsann på sin plats. När hon lämnat byn tog jag Mr K på en promenad. Lite svamp med hem och blöta skor. 

19 mm regn kom det och Mollie skulle ha ett springlopp i skolan kl 13:00. Jag hade hört av skolan om att hon gått in på NO utan bekymmer och det bådade gott. Sen var det tyst.

13:30 ringde min dotter och sa till mej att jag kunde köra mot skolan. Jag mötte henne och det fanns inte en torr fläck på ungen. Det hade gått bra på loppet och hallå, hon hade varit på alla fyra lektionerna som hon haft på förmiddagen. Spänningarna släpper mer och mer på oss båda. Tack gode gud för det. Och nä jag vet att vi inte är framme i mål än. Men vi är så mycket närmare än vi varit sen maj månad. Och jag tänker vara lycklig för det.

Vi åkte hem och av med alla kläderna sen i en gosig morgonrock, hon hämtade sitt täcke och la sej under det i soffan. Jag fixade varm choklad till henne medan hon pratade om skoldagen. Jag älskar att höra henne prata om sin dag. Det är så mycket glädje just nu och hon pratar. Bara det liksom. Wow.

Vi fixade hämtmat och bjöd mormor och morfar på. Dom hade med sej kinaschacket så vi lirade ett par matcher. Mysigt. Ännu en hundpromenad innan kvällen och den i solsken. Så härligt.

Mollie och jag parkerade oss i soffan och kollade på en film, sällsynt med viktig tid ihop. Min kära sambo kom inramlandes runt 20 snåret, hon hade haft en gräslig dag. Och den lyssnade jag på vid sänggång. Fint när man får ta del av varandras dagar och uppdateras på måendet.

Godnatt efter en bra dag.

Jockarp.

Ljusning…….

Lycka över sitt rum.

Jodå vi mötte dagen springandes jag och min dotter. Hon var lite öm i benen efter handbollsmatchen dagen innan men det lättade efter första backen. Vi sprang på grusvägar och vi sprang på stigar. Vi pratade lite och ibland var vi tysta. Tre rådjur korsade vår väg och det var ett vackert inslag.

Hon in i duschen och jag fixade bacon. Hon var redo. Jag gav förslaget att vi skulle möta hennes skolhjälp på ett annat ställe. Att vi skulle gå ifrån bilen och mötas på vägen. Mollie köpte det och jag blev glad. Det kändes som ett framsteg.

Jag fick rapporten om att hon spatserat rakt in på NO lektionen.

Jag hämtade henne 13:50 och vi gick igenom dagen ihop. Hon berättade att NO:n funkar fint men på matten hade hon fått räkna sekunderna på sin klockan. 45 st gick innan hon kände sej lugn. Det var bra sa jag. 

På gympan hade det också varit tungt men hon hade inte flytt, hon hade stannat kvar vilket gladde mej väldigt. Jag vet hur hon kämpar.

Till Tyska hade det låst sej och då fick hon vara i grupprummet, likadant med svenskan. Men hon berättade att hon hade kunnat tänka sej att gå in igen i lektionssalen efter hon samlat sej. Jag skickade då bums ett meddelande till skolan att dom kanske kunde gå och stämma av med min dotter i grupprummet, för då kanske hon kan förmå sej att klara komma in. Inga problem fick jag till svar och det är fint med strategierna som vi sätter och jobbar ihop med. Vi testar liksom nya vägar.

Mollie var pigg och glad och jag hade fixat med hennes rum. När vi kom hem sa jag till henne att hon kunde gå in på sitt rum och kolla. Mm kul mamma säkert 10kg tvätt där sa hon lite besvärat. Jag bara flinade och följde efter henne.

Hon blev väldigt lycklig av det hon såg, hon älskar sitt nya fina rum. Och ja, det känns så fint att se hennes glädje igen.

Vi spelade en match kinaschack med mormor och fikade lite sen var det dags att fixa middag. Efter middag var det åter handboll på schemat. Hon var på bettet och jag följde bara med henne till omklädningsrummet sen tog jag, Kennet och min fina sambo en promenad i vår vackra stad.

En fin kväll som avslutades med gruppsamtal med Mollies klass på telefonen. Hon är snäll som låter mej vara med :)

Jockarp.

Samtal……

Mötte denna…

En dimmig fuktig morgon var vad det bjöds på. Jag väckte min dotter på begäran. Hon skulle ut och springa med sin mamma. Jag är så glad över att hon kämpar och testar olika saker, allt för att kunna hjälp sej själv. Hon var vid gott mod och hon flinade när jag kopplade den lille terriern runt henne. Hon fick draghjälp och det behövdes. Hon valde en av dom tuffaste backarna och hon tog sej imponerande upp springandes. Vi pausade på krönet sen gick vi en liten bit för att sen fortsätta turen springandes.

Hemma hoppade hon in i duschen och jag brassade bacon till henne. Allt för att hon skulle vara laddad inför skolan.

Lämningen gick bra. Hon hoppar inte ur bilen förrän resursen kommer men hon hoppar i all fall ut då utan allt för mycket motstånd. Bara det är ju framsteg.

Jag fick en tumme upp på att hon medverkade på lektionerna.

Hon hade en kort dag tre lektioner sen skulle hon hämtas. Jag trodde allt gått bra och hon såg glad ut när jag mötte upp henne.

Men hon berättade att hon inte suttit med dom andra utan varit i grupprummet. Jag var besviken men aldrig i livet att jag skulle visa det för min hårt kämpande dotter.

Jag bad henne berätta hur hon känt sej. Det gjorde hon och det gjorde mej väldigt glad.

Vi hade ett besök på första linjen. Kbt, mm förra gången sa hon till mej att svåra saker får ta tid. Jag har problem med just det, men jag har nog ändå landat lite i det. Nu när Mollie äntligen pratar om skolan och om kompisarna så känns det ändå som stegen tas i rätt riktigt även om stegen går skitsakta.

För dagen bad jag Mollie skriva ner på ett papper vad vi skulle prata om, vad som triggar känslan till flykt. Hon skrev ner 7 punkter och jag var impad. Nu kändes det som om vi kunde komma framåt med samtalen.

Jag fick vara med på mötet. När det låste sej för Mollie så kunde jag hjälpa henne på traven.

Jag filtrerade inget och jag frågade henne inte heller om det var okej eller inte okej om jag berättade. Jag kände att det var ett måste.

Hon fick några strategier som hon kan använd vid svårigheter, om hon kommer göra det vet jag inte men förhoppningsvis ligger dom där i bakhuvudet och skvalpar i alla fall.

Även ett nytt samtal med hennes läkare skedde under eftermiddagen. Han förstod att vi ännu inte var i mål. Han vill ha mej delaktig på alla plan så därför skrevs ett intyg på att jag behöver vara hemma ännu en månad med min dotter.

Jag hoppas verkligen att det ska räcka, att hon ska vara så stark och må så bra att livet liksom kan återgå till det något mer normala.

Vi fixade middagen till dom andra kom hem, det var lite snålt med tid för vi skulle vara i Karlshamn på träningsmatch halv sju.

Matchen gick bra och tjejerna var pigga och glada,

Det var vi också. Inom gula M:et för en mjukglass.

Det kändes rätt med tanke på att det var en seger med i bagaget hem.

Redo för match

Jockarp.

Återhämtnings helg…..

Fredag och vi hade en ny strategi, vi tog en springtur innan bacon serverades. Jag trodde på det, på rörelsen. 

Men nä, jag fick hämta min dotter tidigare från skolan under fredagen ändå. Det känns på nåt märkligt vis ändå som om det lättar lite. Vi pratade om skoldagen och det gläder mej. Det där att hon pratar om sin dag och att det inte låser sej, det är ett framsteg 

Helgen bjöd på massor. En heldag i gympahallen med cup i handboll. Två vinster, två förluster och en oavgjord. Spännande och så mycket glädje.

Vi åt köpemat på vägen hem. Ingen ville ta på sej kockmössan efter den dagen.

Söndagen började med en halvmara i löparskorna. Det blev en skön runda, höstsolen värmde och luften var frisk. Ja september har verkligen jobbat upp dom risiga sommarmånaderna. 

Vi packade fikaväskan, brassestolarna och sup:en. Vi var redo för några timmar vid havet. Vi var inte ensamma, många ville krama ut det sista av sol och värme innan det gråa trista kommer.

Vi njöt i några timmar och kidsen hade våtdräkt och flytväst på sej när dom paddlade omkring. 

Vi gick hand i hand vid strandkanten och jag kände mej så enormt tacksam och lycklig.

Inga tankar på måndagen och skolan fick ta plats. Nä vi mådde bra. Så behövligt.

Vi åkte hem och middagen lagades. Sen blev det en lugn kväll med tidig sänggång. 

Jockarp.

Inte än…….

Jaha en ny dag grydde, jag var inte säker på att jag var redo för den. Mollie hade aviserat att hon skulle kämpa mer än hon nånsin gjort och jag hoppades att det skulle ge resultat. Hon kändes en aning spänd när jag lämnade henne men jag var glad över att hon ens gick till skolan efter händelsen kvällen innan.

Jag messade halv nio och frågade hur det gick. Svaret kom, vi sitter i korridoren. Fan jag blev förtvivlad ännu en gång. Jag har inget ess i rockärmen som jag ta fram och vifta med. Jag har inget trollspö som jag kan förändra med. Hon är den enda som kan förändra. Jag kan stötta, ge närhet, kärlek och trygghet. Men hon måste vara modigast.

Jag fick meddelande om att hon medverkat på matten och jag mådde genast lite bättre. För dagen skulle hon bara gå tre lektioner, det på grund av utvecklingssamtal som skulle hållas. Det ska vi inte medverka på. För det mår vi inte bra av. Eller Mollie rättare sagt. Och det känns helt oviktigt just nu. Hon kan inte utvecklas i ämnena om hon inte går till lektionerna.

Jag hämtade upp henne innan lunch. Hon kom gåendes själv, hon vinkade och hon såg glad ut. Det var skönt. Jag kramade om henne och frågade hur dagen varit. Hon berättade att hon varit med på NO lektionerna dom sista tio minuterna och dom andra ämnena hela tiden. Shit vad grym du är. Hur mår du då? Hur känns det.

Hon svarar

Det känns bra.

Jag sa då att jag vill inte höra vad du tror att jag vill höra utan jag vill höra precis så du känner.

Då säger hon med ett leende. Det känns bra mamma. Jag behövde nästan ta till lipen där av glädje.

Eftermiddagen var hon med på ett sätt jag inte känt på länge. Hon var glad, hon intresserade sej för saker och hon kollade på snapp från klassen och berättade vilka det var och vad dom gjorde.

Det var dags för terminens första pianolektion hon var glad över det, det var bra. Hon gick in själv, jag stannade kvar ute en stund, bara för att testa henne. Jag smög upp i trapporna när hon gått in, jag ville tjuvlyssna lite.

Hem igen och det var tid för köksarbete. Hon hjälpte mej med middagen, hon kom med idéer och smakade av och justerade grytan.

Så otroligt mysigt att ha henne nära.

När dom andra i familjen kom hem stod maten på

Bordet. Alla pratade om hur gott gott det var. Och det var det verkligen.

Handboll för tjejerna och jag fick klartecken från Mollie att vi kunde ta en promenad. Det lättar även där.

Vi gick ner till Ica och köpte glass och choklad som vi frossade i oss på bänken utanför.

Det kändes som en fin dag och kväll. Det kändes lite lättare.

Men nej. Hej ropar jag inte. Inte än.

Jockarp.

Förbannelse…..

Att få info om att det låst sej första lektionen är vardagsmat för mej just nu. Jag håller ut och hoppas på att dagen ska bli bättre och att jag ska få ett positivt besked under eftermiddagen.

Jag tog en promenad med Kennet i det underbara höstvädret. Tankarna gnager. Jag skickar ett sms, får till svar att det är tufft.

Jag går som en zombi, väntar och är redo. Telefonen med ljudet påslaget och bilnyckeln i brallorna. Så ser min dag ut.

Jag är stressad och pressad, det av något jag inte kan påverka.

Jag flyttade lite saker i Mollies rum, hon vill ha mer plats så vi tog pinalerna i skopan på traktor och körde iväg sakerna. Just nu gör jag allt för att det ska bli bättre. Men jag verkar inte lyckas.

Jag fick ett samtal om att det var tvärlåst. Jag kunde lika väl komma och hämta henne.

Hon var tyst, tyst, tyst och är det något jag kan bli vansinnig på så är det när man tror att man kan lösa saker genom att stoppa huvudet i sanden.

Ibland måste man kämpa lite, man måste vara modigare än vad man vågar.

Men när det saknas glöd, så vet jag inte vad jag ska göra. Likgiltigheten får mej att vilja spy.

När vi kom hem och hon fortfarande var knäpptyst så frågade jag om hon hade planer på att gå om sjunde klass nästa år? Nä blev svaret. Nähä men det verkar ju så. Du kommer inte få ett enda ämne godkänt om du inte medverkar på lektionerna.

Jag var så jävla förbannad så om jag inte lämnat hemmet hade taket lyft från huset. I springskorna och jag sprang. Helvetes vad arg jag var. Det brukar alltid hjälpa men nu fanns det ingen hjälp och det gjorde mej skraj. I tolv år har jag medicinerat mej i springskorna och alltid har jag kommit till en lösning. Nu gäller det inte mej och jag har ingen lösning. Den känslan äter upp mej.

Jag var fortfarande på humör som var mänskligt efter allt som hänt dom senast veckorna/månaderna men jag var allt annat än harmonisk.

När jag kom hem sa jag till Mollie att jag inte behövde väcka henne i morgon, inte heller köra in henne till skolan, således skulle jag även slippa passa tiden för att hämta henne. Det fanns ju ingen mening med det. Hon går ju ändå inte på lektionerna.

Nä jag vet att det säkert inte var pedagogiskt riktigt att säga så men ja just nu orkar jag inte mer.

Hon fick ett bryt på kvällen där hon öste av sej av sin sorg, sin frustration och sin rädsla. Det var nog bra.

Jag kommer gå över henne, jag kommer lägga noll vikt över hennes integritet.

Detta måste upp på bordet till människor som har utbildning, erfarenhet och möjlighet att hjälpa.

 

Jockarp.

Kvällsvackerhet……

Jag möttes av informationen att det låst sej på första lektionen, det hade lossnat och hon hade varit med efter ett tag. Med det trodde jag faran var över för dagen. 

Jag tog en promenad med en vän, det är så viktigt just nu. Att prata och att bli lyssnad på. Att jag har världens bästa människor runt mej underlättar det svåra.

Jag passade på att fixa ett bromsbyte på den ena bilen. Dom var helt slut och det där med säkerhet står högt på vår lista. Med tre barn i familjen vill jag minsann att det är ordning på kärrorna.

Jag fick låna farsans bil för att hämta upp min dotter i skolan. Jag såg henne komma, hon hade sin vuxna vapendragare med sej. Detta fick mej bums att ana oråd. Och ja. Mollie var helt sluten, hon sa inte ett ord och jag såg att hon var avstängd. Fan tänkte jag. Resursen berättad vad som inträffat och jag blev så sjukt trött. Ett steg tillbaka. Mollie var tyst i fem minuter sen vände hon till sitt goa härliga jag igen. Tack för det.

Hon kom hem och hon började direkt med uppgiften som hon missat i skolan. Den skulle göras klart så var det bara. Vi pratade mycket om skolan under eftermiddagen. Om ämnena och om kompisarna. Hon berättade att det blivit snålt med tid mellan ett par lektionen, hon hade inte hunnit dit i tid då hon samtalat med läraren från föregående lektionen och ett toalettbesök som drog ut på tiden. Detta gjorde att det blev en låsning. Bra sa jag. Jag älskar att höra dej berätta om din dag. Både sånt som har gått bra och sånt som gått mindre bra.

Jag bokade en ny tid på första linjen. Det känns viktigt att vi fortsätter för att gå så stärkta ur denna situationen som möjligt. 

Jag grillade korv till hela familjen och maten stod på bordet när dom kom hem. Handbollsträning för Tjejerna på kvällen och för dagen var det okej för Mollie att jag inte var med på träningen.

Det blev en löprunda i vår fina stad med min tjej. Herregud så vackert det är. Vi var hemma i borgen halv tio, då skulle det käkas lite och duschas. Sen bums i säng. 

Jockarp.

Exakt perfekt……

Sovmorgon. Ja vad kan väl vara bättre än det när livet varit/är inflammerat. Jag behöver vilan och att få vila ut tillsammans utan några måsten kom exakt perfekt i mitt liv. 

Vi hasade oss upp efter ett tag och kaffet koktes, chill i soffan till halv tio, sen skulle myset väckas. Jag är noga med hennes rutiner just nu. Väldigt noga med tidig sänggång och mättande mat.

En promenad med Kennet på berget medans min andra hälft var i affären. Hon skulle laga middagen så jag kunde släppa det helt vilket var skönt.

Vi landade på altanen några timmar, vi lyssnade på radion och var väldigt nära varandra, den fysiska beröringen är väldigt viktig för oss just nu.

Mollie hade en kompis på besök, så härligt att se att hon umgås med människor i sin egen ålder, det känns som det vänder mer och mer nu. Vi är på rätt väg även om stegen kanske är lite väl små i min värld, med det är något jag får jobba med såklart.

Middagen åts sen väntade soffan, vi kollade till halv nio sen var jag inte intresserade av den aktiviteten mer. Sängen hägrade.

Måndag morgon halv sex kände jag en hand på min bara rygg, hon böjde sej över mej och frågade om jag var vaken, jajamensan jag är vaken och jag vill följa med dej ut och springa sa jag. Hon är underbar min tjej. 

Hon var redan springklädd så jag satte fart. På med kläderna och Kennet selades på sen drog vi iväg i gryningen.

En mil senare satt jag på trappan och sippade på mitt morgonkaffe. Gosse vilken lyx.

Mollie skulle till skolan. Jag brassade ägg och bacon. Jag vill rusta henne så väl som möjligt för dagen eftersom jag vet att hon inte äter skolmaten just nu. Hon var låg när vi satt i bilen, jag försökte lätta upp stämningen en aning men hon var svårt.

Jag fick rapport om att hon haft det tufft den fösta lektionen men hon hade fått sitta i grupprummet en stund. Resten av dagen hade hon varit med på lektionerna och även rasterna. Lite positivitet där alltså. Och ja, det behövs.

Jag röjde i min verkstad och jag fick fram ett vackert ämne. I med den i svarven och jag skapade. Vilka vackerheter. Glädjen kom tillbaka och livet känns lite lättare. 

Kvällen bestod av fysträning på handbollen och medan dom yngre pysslade med det tog vi äldre en promenad genom stan.

Jockarp. 

Dejtlördag….

Tre mil i löparskorna skulle avverkas, jag kände av att jag sprungit dagen innan, det tog ett par kilometer innan jag kände att det blev sådär enkelt och härligt. Kennet hämtades upp efter fem kilometer sen var det bara hon och jag och grusvägarna. Det blev en underbar tur som slutade på 550 höjdmeter och exakt tre mil, snyggt jobbat av min sambo, jag var impad.

Vi välte i oss lite mat, det behövdes efter turen. En moppe brummade på vår gård, en kompis till min sambo kom på en veteranmoped. Sjukt häftig, vi bjöd på kaffe och en kanelbulle i höstsolen. 

Klockan fem skulle min dotter på kalas. Det till en klasskompis. Jag var inte helt säker på att det skulle funka. Hon har haft det så tufft på sistone så jag litar liksom inte på något längre. Men vi gjorde oss klara allihop, Mollie lämnades och vi körde vidare mot en resturang. Vi behövde komma ut och bli lite bortskämda. Och det var underbart att gå på dejt. Jag var ajour hela kvällen till min dotter men vi fortsatte kvällen till Bromölla på en förfest. Så trevligt att sitta och lyssna på andra människor som socialiserade. Vi fortsatte ut får att lyssna på ett liveband. Så härligt. Vi hörde några låtar sen behövde vi hem till Mollie.

Mollie hade haft en kanonkväll. Nästan alla tjejer från hennes nya klass var där vilket var fantastiskt att höra från en otroligt orolig mamma. 

Det hade varit en toppendag en toppenkväll för oss alla.

Jockarp.