Familj och vänner....

Datanördarna :)

Jag har funderat mycket på det här med bloggar och hur det fungerar hur fort det går att nå ut och hur stort det är, att det finns människor som livnär sej på att just skriva bloggar.
Förr i världen fick man ju skriva en bok eller starta en tidning om man ville nå ut med sina tankar och funderingar.
Eller kanske skriva ett flygblad de gick ju förstås med.
Det var iallafall mycket mer besvär än vad det är idag.
Det finns ju bloggar om allt, vad man än söker på så dyker det upp en blogg i ämnet och det är väl intressant att man kan och får skriva om precis vad man vill, visst är Sverige fantastiskt.
Yttrandefrihet är verkligen ett vacker ord.
Jag googlade de ordet och de kom upp hur mycket som helst, och det var väldigt givande läsning.

Jag har ju fått en del mindre trevliga kommentarer här emellanåt på min blogg, vilka jag har svarat precis hur jag har tyckt och hur jag har uppfattat dom.
Och nu läste jag något trevligt som jag ska försöka att leva efter.
I ett fritt land har varje person rätt att uttala sin egen åsikt och alla andra personer har rätt att inte lyssna, det var en Nisse vid namn Norman Collie som tydligen har myntat dom orden.
Vi lever i ett fritt land (väl?)
Tänk vilka rättigheter, du kan både få säga vad du vill och när någon annan säger något kan du välja att inte lyssna på det.
Ungefär så ska jag bemöta såna saker med i framtiden, jag kommer att fortsätta att säga min åsikt och i vissa fall ska jag välja att inte lyssna.
Vilket underbart liv jag har framför mej.

En annan sak som jag har kommit till insikt med under detta händelserika år i mitt liv är att det är omöjligt att leva ett liv utan en familj och vänner.
En partner är inte omöjligt att leva utan, det har jag gjort förr och kommer att göra  framöver med ett tag (måste ju skilja mej först).
Men familj och vänner  har jag verkligen förstått att jag inte kan klara mej utan.
Jag har insett vikten av att ha ett jobb att komma tillbaka till när min långa underbara mammaledighet är över, det är minsann inte alla som har ett jobb att gå till. Inte ett som är så välbetalt iallafall.
Jag har insett vikten av att ha ett bra och billigt boende, så att jag har möjligheten att vara hemma med min lilla tös.
Jag har insett vikten av att våga be om hjälp, att det inte är något fult. (jag vet att jag kan bli bättre, men jag är på väg iaf)
Insikten att det inte är försent att lära sej nya saker bara intresset finns där, bara kolla här, jag kan ta hand om ett barn helt själv utan några större problem, ja lite små justeringar i bland bara.
Jag har lärt mej det här med datorer, en sak jag aldrig trodde jag skulle fixa och klara av när min sk fru drog.
Och nu är jag nog vassast i byn.
Vi klara att resa och åka vart vi vill myset och jag, ja på det hela taget fixar vi allt, med hjälp av familj och vänner.
Det känns som om jag har blivit en sundare människa, kommit till insikt med vad som är viktigt i livet.
Att ha en fru (en dålig sådan) är definitivt inte de viktigaste för mej, och har nog aldrig varit heller, för som sagt så var det hon som var överkåt på att få ringarna på fingret och inte jag.
Sen att jag inte hade bättre vett utan gifte mej med en sån opålitlig, falsk och feg människa, ja det får väl stå till mej då.
Men man lär sej väl av sina misstag.

Gårdagen gick ut på att handla och städa, de är ju kul ibland.
Var inne på gröna skylten, jag tror inte jag satt min fot där på tre år, men jag behövde köpa några flaskor rödvin, och jag som är helt tappad bakom en vagn vad det gäller det, kände svetten pärla sej när jag så hur många flaskor det fanns att välja på.
Men jag hade tur, mamman till en vän jobbade där, så jag ropade till mej henne, sen löste vi det hela jättesmidigt, om det var bra val ja de återstår väl att se.
Investerade även några flaskor pilsner, de var verkligen konstigt att handla när man vet att man inte ska dricka de själv.
Ja tiderna förändras...

Nu är morgonpromenaden avklarad, lite soffhäng, sen blir det badbaljan för lilla fröken Vilhelmsson.
Och i kväll får vi långväga besök, det ska bli så roligt att äntligen få ses igen, saknaden har varit stor.
Vi får se till att de inte blir så långt mellan besöken framöver, energigivare växer inte på träd så dom får man hålla fast i.
Jag ser fram emot så mycket denna helgen, och det verkar som om solen tänker hjälpa till och förgylla dagarna....
De går bra nu.

När jag ser denna fantastiska vackra varelse så förstår jag inte överhuvudtaget min sk frus val, hon måste vara den oklokaste människa som går i ett par skor. Det är ju inte utan att man ibland undra hur hon mår.

Jockarp.

Snuva...

Myset och kamphundarna...

Ja nu har jag skrivit om dåliga gener så länge, så nu orkar jag inte med det mer, på ett tag iallafall. Men visst är det väl intressant.
Man skulle kanske bli genforskare, eller inte.

Men jag vill ändå ge Jenny ett svar på hennes kommentar i gårdagens inlägg.
Man får ju helt klart tycka vad man vill om det jag skriver.
Och det är klart att en tjej som är i tonåren kanske inte kan förstå hur det är att behöva faca min vardag pga dom val hennes faster nu gjort.
Men har man inte torrt på fötterna eller för den delen inte är torr bakom öronen så tycker jag nog inte heller att man ska dömma min handling, att jag gör hennes fasters liv till ett helvete som hon nu påstod att jag gjorde.
Såna påhopp köper jag inte.
Är hon gammal nog för såna ord så är hon gammal nog att få ta del av sanningen om hennes faster.
Sanningen är grym, fråga mej.

Men tack för synpunkten och ärligheten, de betyder allt i mitt liv som pågår.

Vad det gäller min lilla solstråle, så strålar det bara mer och mer, nu har hon kommit på att det är roligt att leka med sin mammas halsband och hår, ja det kanske är läge att göra slag i saken att klippa av sej håret, för det lär väl bli kortare och tunnare för varje dag som går nu.
Ögonen blir mörkare och mörkare nu på myset och de gillar vi.
Nu har hon även börjat att bita efter mej, hakan, näsan och halsen ligger mest pyrt till, men man kan inte sluta le, hon är ju bedårande söt mitt lilla gryn.
Mormor och morfar tyckte att hon blivit jättestor och stark på dom veckorna dom var bortresta, mormor tyckte att Mollie inte var så söt längre, att hon hade tappat mycket hår.
Jag valde att inte lyssna riktigt på det örat.

Vi har varit ute och kört lite med, i går var vi ute på mitt jobb och ombesörjde lite pappers påskrivningar.
De var trevligt, och Mollie var faktiskt vaken. Nästan så man får kryssa i taket.

Vi fick ju gå på ett återbesök hos tandisen med, lagning av hål, när han frågade om jag ville ha bedövning så flinade jag bara och sa, vad ska jag med den till....Har precis fött barn du så de lär inte behövas bedövas för att fylla igen ett litet hål i en tand :)
Men tydligen var det hälften av alla patienter som använde bedövning när dom skulle laga ett hål, jag tycker det lät mycket.
Jag kände iallafall inte ett skit.
Mollie blev omhändertagen av en tandhygienist som inte hade något att göra, dom fann varandra för det hördes inte ett knyst.
Ja nu är det avklarat iallafall så nu blir det inte besök förens om ett och ett halvt år. Skönt för hålet kostade mej 795 spänn och innan dess var det ju undersökning, men de har jag förträngt vad de räkningen gick på.

Pysslade här hemma inför kalaset, de är mycket att tänka på, men nu är bord och stolar på plats, det är 35 personer som ska husas, så de tar lite tid att få allt på sin plats.
Har även fixat menyn, det är inte det lättaste när man har några som är vegetarianer och någon som inte tål skaldjur, nötter kokos och mandel. Puh här gäller det att vara med så det inte blir allergichock och sjukhusvistelse på kuppen.
Mysets klänning är tvättad och struken, hon kommer att bli otroligt söt i den.
Den är inte som vanliga finklänningar, men vi är ju inte så vanliga heller, varken hon eller jag.
De blir på vårt sätt och det tycker vi blir bra.
Det enda orosmolnet är att myset är snorig, ganska reält med, vi hade en jobbig natt, dag och kvällsnattning i går, men hon är pigg så det är nog inte så farligt, jag hoppas att det har snorats färdigt till helgen.

Sen var det de här med bensinpriserna, varför pratar alla om dom? Vad är det som har hänt?
Jag har inte skänkt de en tanke på fyra år.
Lever jag ett så bekymmersfritt liv?
Kostar det bara pengar så är det väl billigt eller.
Ibland önskar jag att min värld också hade kunnat snurrat runt bensinpriserna...
Men de kommer kanske.

Nu bär det av mot nya äventyr  för myset och mej.

Sällskap i gymmet..

Full fart i Jockap.

Dåliga gener forts....

Kom igen katten, de svänger ju ;)

Det finns ju många olika forum här ute i datavärlden och ett som används flitigt är ju ansiktsboken.
Där gjorde jag ett inlägg i en persons logg efter att personen skrivit att den måste gjort världens största misstag.
Så här såg det sedan ut. Det är roligt....
Jag kallar mej för L och den andra för P

L/ Nej P lilla jag vet en som gjort ett större, hur ditt misstag än ser ut, så är detta värre, det var väl glädjande:)

P/ Tror ingen gjort ett större än det här :/

L/ Lägg av, du har väl knappast lämnat din fru och ditt barn va? Finns det något värre, i så fall är jag supernyfiken på vad du ställt till med :)

P/ För det första är det min faster du pratar om och jag tycker inte att du ska sitta och skriva ut de för hon finns ändå på min facebook och hon är ändå min faster. Hon kanske gjorde nåt dumt men att sitta och skriva ut de är lite lågt.

L/ Oj är det, de tänkte jag inte på , men jag har väl inte skrivit att det var hon, de var du som gjorde de.
Det var väl inte så smart gjort P.
Tänk lite innan du skriver :)
Hoppas du får en bra dag.

Alltså inte heller den vassaste kniven i lådan, sen att skylla på mej, att jag skrivit om hennes faster gör mej bara mer övertygad om att dom har samma blod i sej, jag ser likheterna, tydligt.
Skyll ifrån dej hela tiden, det är aldrig ditt fel, det är alltid någon annans fel.
Jag blev väldigt full i skratt iallafall, dom pratar så mycket om att blod är tjockare än vatten, de är möjligt, men kan de inte vara så att vissa släkter blivit begåvade med en mindre mängd hjärnceller med, jag tycker de verkar så.
Det är så att när normalbegåvade människor, beter sej som lågbegåvade, så känner jag mej väldigt högbegåvad, det göra jag hela tiden numera vad det gäller en viss släkt.
Säger som vi sa när vi var yngre....IQ fiskmås, vad det betyder få ni räkna ut själva.

Efter denna lilla konversationen fick jag ett mail från P, där står det.

Min faster kanske gjorde nånting mot dig som du verkligen verkligen blev ledsen för! men därför behöver inte jag veta det och du behöver inte göra ett helvete för henne! jag älskar min faster för den hon är, hon är verkligen den gooaste personen jag vet! sen vad du tycker skiter jag faktiskt i. jag känner henne kanske inte på samma sätt som dig , men jag bryr mig inte för hon är min släkting , min faster och jag älskar henne lika mycket för det!
Jag menar inte alls nåt dumt, men du behöver inte kommentera så, det är inte shyysst! sen om du tycker jag är barnslig som sitter och skriver det här får du tycka det, men som sagt, ja bryr mig inte

Jag kände att jag skulle försöka förklara för den här damen hur de hela hänger ihop, jag försöker lägga mej på en nivå där jag tror att hon kanske kan förstå vad jag menar.
Jag är inte säker så jag uppmuntrar henne att prata men sina föräldrar.
Här kommer då mitt svar.

Hej P!
Ursäkta, men du är nog inte riktigt mogen för att förstå detta P.
Om du tycker att jag gör din fasters liv till ett helvete så vill jag att du sätter dej ner och funderar lite på vad jag ska säga till dej nu.
Jag vet att de kan vara svårt för dej att förstå, för du är faktiskt inte så gammal än, men en vacker dag när du står inför detta stora att föda ett barn så kommer du förstå vad jag skriver här, eller om du pratar med din mamma så kan hon kanske förklara för det.

Din faster gifte sej med mej, hon lovad att leva med mej. Inöd och lust som det heter.
Hon höll det ca tre veckor, jag var höggravid och hon kommer hem till mej och säger att hon inte längre vill ha de lilla barnet jag bär på.
När du själv blir gravid någongång så märker du att du förändras som människa, hormonerna svallar så att säga.
Lite senare säger hon även att hon varit otrogen imot mej, och att hon tänker lämna mej, allt detta händer vad som var planerat 10 veckor före barnet skulle komma,, nu kommer lilla Mollie två veckor för tidigt, alltså lämnar hon mej 8 veckor innan jag ska föda vårt barn.

Och det är här jag vill att du ska prata med din mamma och fråga henne om hon kan sätta sej in i känslan av att ensam, övergiven,förnedrad och skräckslagen föda ett barn.
Föda ett barn som du vet att du ska och måste försöka ta hand om och uppfostra själv, pga att partnern valt att fega ut och bara dra.

Du får gärna tycka att hon är den goaste och finaste människa i världen, det tyckte jag med, men det är hon inte, hon gjorde allt detta imot mej och ett litet barn. Hon kan inte göra det ogjort, men hon kan stå för det, vilket hon har valt att inte göra..
så helst vill jag inte att du säger att jag gör hennes liv till ett helvete, de har hon klarat så bra på egen hand.
Hon har gjort valen, och nu får hon leva med det, men anklaga inte mej för att vara oshysst.

Och jag tycker inte alls att du är omogen, men jag kan inte förstå att du tycker om henne bara för att ni är släkt.
Men de får ju stå för dej.
Men en uppmaning till dej är att prata med dina föräldrar om detta som hänt, dom kan kanske förklara att det inte är så lämpligt att göra som din faster gjort.

Ha det fint och ta hand om dej, och hälsa hela familjen.
Kram...

ps, är det nåt annat du funderar över, så får du gärna höra av dej. ds.

Jag fick inget svar, så antingen trillade poletten ner en bit, eller också inte.

Ja ni förstår kanske att man är glad över att man har släkt och vänner som har lite mer innan för skalet som man kan ha normala samtal med, som man kan utvecklas ihop med.

Och jag hoppas att fortsättningsvis slippa diskutera med människor som bara är pinsamma.
För som jag redan sagt så tror jag knappast att denna historien kan bli så mycket pinsammare än vad den redan är för min sk fru, och hennes släkt.
Men jag vågar knappt säga det, för man vet ju inte när nästa otänkbara och omöjliga grej poppar upp från min sk frus eller hennes genlike.
Sammanfattning av dessa inlägg måste nog ändå vara som både kommentarskrivaren i går skrev och de jag jag själv är inne på.
Det MÅSTE ligga i generna.
Om det nu inte bara är galenskap.

En bild på ett litet A-barn :)

Fiskmåsfritt i Jockarp.

Dåliga gener....

Mitt mys...

Kreativiteten är som bäst på morgonen, och här är vi minsann upp och väcker tuppen varje morgon *gäsp*

Jag tänkte skrivit om något annat, som också handlar om släktband, men det tror jag att jag sparar till morgondagens inlägg, de är så roligt så jag måste skratta och fundera lite till, min hjärna är på högvarv.
Men nu ska vi se här, tänkte göra en liten kartläggning av märkliga händelser i min sk frus släkt.
Detta lär bli spännande och tufft att hänga med i svängarna, men jag ska försöka få det så lättförståligt som jag bara kan.
Detta är vad jag vet.
Det kan ju gömma sej mer och fler såna här sjuka grejer längre bak, men det är inget jag vet och kan därför inte skriva om det, men det skulle inte förvåna mej om det fanns mer, de kommer kanske fram en vacker dag.
Så här mycket vet jag iallafall.
Min sk fru har en äldre halvbror som är på pappans sida, detta framkom när min sk fru och hennes systrar var gamla, alltså har det hållits hemligt ett tag.
Halvbroderns mor lämnade deras far, varför vet jag inte, men hon stack med det lilla barnet.
Min sk frus mamma stack i sin tur från barnens far, vilket resulterade i att min sk fru levde med mamman och två systrar.
Min sk frus mormors syster har en son som också valde att lämna sin fru och sina barn.
Ja och sen har vi ju källan till denna blogg med, min sk fru, hon lämnade ju mej med.
Jag förstår att det är virrigt, jag fatta de knappt själv.
Men jag förstår nu idag att detta är något som händer och hänt i alla tider i deras släkt, det är ju klart därför ingen reagera på vad min sk fru gjort, det är ju så att man har väntat att det ska hända igen och det gjorde det, frågan är bara när det händer nästa gång.
Jag tror helt enkelt att det bästa vore om den släkten inte satte fler barn till världen, dom förstår nog inte riktigt innebörden av att sätta nya små fötter på vår jord.
Det är väl möjligt att de skulle fungera om det läggs in lite normalt blod i barnens ådror, men jag tvivlar starkt.
Ränderna går nog inte ur så lätt, det är ju bara att beklaga dom som väljer att blanda sitt blod med denna tillsynes märkliga släkt.

Men jag söker förklaringar på detta sjuka beteende och här är kanske svaret.
Det finns ju släkter med så att säga "dåliga gener", vissa har lättare att få tex, cancer, parkinson,eller hjärt-kärl sjukdomar vissa har lättare att bli överviktiga, osv. Så förmodligen är det väl så att det finns, "sättabarntillvärldenochstickagener" med. Och det verkar sannerligen som om min sk fru fått en hel del av just den genen.
Stackars människa.

Nu till något betydligt trevligare.
Vi gick en lång runda på berget med mollies kavaljer och hans mamma igår, det är något vi gör en gång i vecka, och ska försöka fortsätta med de.
Och nu när myset blir lite större och man inte behöver ha så mycket kläder på sej så blir det babybjörnen på magen och sen drar vi offroad, de ska bli underbart att kunna gå på mysiga stigar istället för på grusade vägar, ja de är ju inte fy skam de heller, men det är ändå något visst att gå över stock och sten.
När vi kom hem och det var fika dax så låg Mollie på fällen och hennes kille började pussa på henne, tyvärr lyckades jag inte få ett kort på de, men de går väl fler tåg. Söta var dom iallafall.

Idag kommer mina päron hem från sin lilla tripp, de ska bli så roligt att höra vad dom tycker om Mollie, om hon har växt, om hon har gjort så storslagna framsteg i deras ögon som hon gjort i mina.
Vi har iallafall saknat dom, det tror jag även att norfolk grabbarna har gjort.
Skönt när ordningen är återställd här på berget.

Näpp nu får vi lägga på en rem här, måste mata hundar, hästar, sätta fyr i pannan, och lasta myset och bege oss in mot city...

Mollie och hennes kavaljer :)

Kärlek i Jockarp.

Vuxenpoäng....

Bättre med fingrar än bitring..

Jag har förlorat, jag har vunnit.
Jag har gått min egen väg.
Jag har bränt skepp.
Jag har bränt broar.
Men jag har alltid stått för mina steg.
`Ulf Lundell`

Men de hade lika väl kunnat stå Leonora vilhelmsson  under...
Ingen offerroll här inte, det finns det andra som sköter så bra, så bra.
Tror nästan att om man skulle googla offer så skulle det komma upp en bild på min sk fru.
Att man bara orka leva som ett offer dag ut och dag in...Tröttnar hon aldrig?
Säger som mina vänner i norr säger om det mesta som min sk fru gör och ställer till med. O HERREGUD :)
Näpp fröknarna Vilhelmsson står för sina brända skepp och broar, även om det ibland smakar surt i stället för sött.

Att försöka tysta mej är att hylla mej, för det är ett erkännande att mina argument är både omöjliga att bemöta och omöjliga att ignorera.
Kloka ord jag läste denna tidiga dag. Och dom stämmer så väl.
Ja jag har mycket på hjärnan nu denna måndagsmorgon, men det är ljusa tankar, känslan av odödlighet infinner sej.
Sjuk tanke, för samtidigt har jag tagit nya stora kliv in i vuxenvärlden.
Här ska skrivas testamente.
Man vill ju skydda Mollie mot såna personer som jag mött på min väg.
Här gäller det att förekomma istället för att förekommas, jag är ju tacksam för att min mor, var så slipade och styrde upp alla våra papper, så vi har sluppit det jag och min bror...Tack mor.
Samtidig retar jag mej på mänskligheten och på folk som inte vet vad som är mitt och vad som är ditt, vad är det som är så svårt?
Att man ens ska behöva upprätta sådana papper, men nu är det så och då får man väl ta och göra det bästa möjliga av hela situationen.

Vi hade en helt underbar eftermiddag igår, vi började med att grilla, och sen fortsatte vi men en kubbmatch, eller rättare sagt två, i olika konstellationer, där jag iallafall gick segrande ur det ena.
Ungarna spelade DS och vi som var något äldre satt kvar på altanen och mös med kaffekoppen, vilken underbar vårdag det var.
Myset fick även ett välbehövligt dopp i badbaljan, det var ett tag sen sist, men det är väl så att bara man är frisk så håller kroppen sej ren, och friska det är vi.

Tog tag i lite vardagssysslor fram på kvällningen, det är ju dax för mysets namngivningskalas till helgen och vi ska få långväga celebra gäster så jag passade på att redan nu bädda nytt fint i gästrummet, ta fram nya handdukar och toapapper, de har jag fått köpa specialpapper, för till dessa gäster duger det minsann inte med "vanligt" papper.
Sätta ölen på kylning, kikat i vinförådet, kollade upp så det fanns nån snaskig stänkare till kaffet.
Min tanke var först att det inte skulle serveras något starkt över huvudtaget, men efter vissa små gliringar om att det var en stor händelse i Jockarp att lilla Mollie ska få sitt namn så skulle finservisen och finflaskorna fram.
Ja mej spelar det ingen roll, det är ju vuxna människor.
Finservisen var senast framme när vi firade vårt bröllop, ja så det var ju inte så längesedan, men skillnaden på gästerna som ska avnjuta en god måltid på dom fina tallrikarna är det stor skillnad på, denna gången är det inte en enda fegis inbjuden, utan bara människor som har betytt, betyder och kommer betyda mycket för mej och min dotter.
Människor man kan lita på i vått och torrt
Och nu verkar det som om min sk fru gett upp tanken om att komma och hämta hälften av spritflaskorna, ska hon ha några så får hon sno sej för på lördag kanske vi har tabberas på dom.
Och kommer hon så kan hon ju ta Mollie lite med då, för nu har ju jag haft henne 3,5 månad så då är det väl hennes tur nu då, hälften hälften...Hmm. (skojar bara) Hon kan ju inte ta hand om sej själv, så hur skulle hon klara av ansvaret för ett litet barn..

Ja och så var det då dax för vinst i bingot igår igen, tur i spel otur i kärlek,hihi, vilket underbart humör man är på.

Nej nu ska vi ut och leka myset och jag.

Världens bästa morgonhumör :)

Vårmorgon i Jockarp.

Amningshjärna...

Ja nu får vi väl ändå säga att våren är här, längtan i år har varit olidlig.
Nu tvättas det bilar till höger och vänster, folk kryper ut ur sina stugor och ställer sej i söderläge och bara njuter av denna fantastiska årstid.
Jag har tagit av mej min blåa fina vinterkostym, och kör numera militärgrönt för hela slanten, att äntligen kunna ställa vinterkängorna på hyllan och ta fram dom trivsamma små vårskorna, med lilla stålhättan fram, det gör livet allmänt lättlevt och trivsamt.
Myset sover utomhus i vagnen och är nöjd med det, damen blir större och större och om möjligt sötare och sötare.
Jag mår bra nu, att jag ens kan säga det, det trodde jag aldrig för några månader sen, men saknade efter den sk frun blir bara mindre och mindre.
Är det inte så att man ska älska människor när dom behöver det som mest, och det är ju när dom förtjänar det minst.
Så min kära sk fru, jag älskar dej mest nu....

För jag tror faktiskt att hon kan behöva ha min kärlek, hon behöver nog all kärlek hon kan få.
För tänker man på alla val hon gjort, sämre val får man ju leta efter. Hon har ju lyckats med konstverket att ta sämsta möjliga beslut i alla dom val hon gjort. 
Vetskapen om de kan ju inte vara lätt att leva med.
Jag lider med henne.
För att kanske behöva leva ett kärlekslöst liv på grund av alla tokiga val man gjort val som resultera i att människor inte vill ta i en ens med tång de kan nog bli ganska kämpigt framöver.

Men det är ju något som jag inte behöver bekymra mej om för Mollie och jag blir bara ett bättre och starkare team för varje dag som går, och vi har storslagna planer på gång.
Jag älskar henne mer och mer för varje dag som går.

Vi gjorde inte många knop igår, vi njöt mest av varandras underbara sällskap, men på kvällen var vi bortbjudna på Taco och melodifestivalstittning.
Tyvärr blev de inte så mycket tittat för någon av oss, myset ville annat, men låtarna har man redan hört så det var ju inte hela världen.
Efterrätt i form av en delikat pannakotta intogs till kaffet, och myset slocknade tillslut i soffan.
Vuxenprat, om gamlatider, nyatider och framtider diskuterades på ett för mej förträffligt avslappnande sätt, halvliggandes i soffan. Med andra ord ännu en trevlig och bra kväll för töserna Vilhelmsson.
Tack för det mina vänner.

Amningshjärna, ja vad ska man säga, allt är faktiskt upp och ner, jag har alltid haft koll på allt, som min sk fru alltid sa, jag ska bara kolla med min livs levande almanacka först....ja så var det, jag hade verkligen koll.
Men nu är förvirringen total, jag glömmer det mesta, jag glömmer vad jag ska handla, jag glömmer tider jag glömmer människor och hade jag inte skrivit upp det så hade jag aldrig redat upp en enda dag känns det som, Vilka kontraster.
Till saken hör att jag i går glömde min bror, efter melodifestivalen när jag skulle köra hem hade vi bestämt att jag skulle höra av mej till honom för att kolla om han behövde skjuts hem, tror ni jag kom i håg det? Svaret på frågan är NEJ.
Så när dom grönbruna slogs upp i morse kände jag ett stygn av panik komma på krypande, känslan av att man glömt något, men man vet inte vad, brrr jobbig känsla de där, jag rannsakade mej själv och kom på vad jag glömt.

Jag har läst lite om det här med amningshjärna, men informationen är tvetydig, på vissa ställen står det att det beror på ett hormon som utsöndras i kroppen när man amma, ett avslappningshormon, just för att man ska vara lugn och bara vara fokuserad på sitt barn.
På andra ställen står det att gröthjärnan beror på sömnslösa nätter och det i kombination med de nytillkomna ansvaret som man får till följd av att man fått ett litet barn att ta hand om.
Jag vet varken ut eller in, men jobbigt är det.
Ja jag får väl helt enkelt härda ut och hoppas på att det blir bättre, för man ska väl inte behöva sluta amma bara på grund av att man glömmer sina syskon lite varstans.

Dagen har hittills idag kantats av utomhusaktiviteter, i form av kaffedrickning och kexätning.
Vid lunch står det grillning med en vän och hennes barn på schemat.
Verkar bli en skön söndag.

Soffhänget är över, nu är det golvet som gäller.

Jockarp.

Egentid...

Så här glad blir man när man får hänga med mej och myset ;)

Ja det här med egentid är något jag funderar väldigt mycket på just nu, vad är egentid och vad ska man ha den till?
Nästan alla jag pratat med som har barn så pratar dom om vikten av sin egentid.
Jag förstår inte....

Jag har haft egentid i över 34 år, vad ska jag med den till, jag vill ju inget annat än att vara ihop men Mollie, så varför lämna bort henne?
Jag förstod när jag blev gravid att de skulle ske vissa förändringar i mitt liv, men det finns absolut ingen förändring jag kan peka på som blivit till de sämre.
Igår kväll var vi bortbjudna på middag, och när vi skulle äta så fick Mollie ett raseriutbrott som inte var av denna värld, värdparet tog sej an Mollie så jag skulle kunna äta i fred, men hon skrek som en gast hela tiden, är det det som kallas egentid.
I den stunden mådde ju varken jag eller Mollie bra, när vi sen fick vara ihop igen så la sej friden i huset.
Jag är klart tacksam för att dom tänkte på mej att jag skulle få äta i lugn och ro, men brist på egentid är faktiskt något jag inte ser som något stort problem.

Gårdagen flöt annars på och vi var och shoppade, eller ja, meningen var det iallafall, men det blev mest caféhäng och snack om allt mellan himmel jord.
Men vi var inne på alla barnkläders avdelningar och tittade, herregud vad mycket fina kläder det finns till dom små liven.

Veckan för övrigt har bestått av promenader, föräldragrupper, kalas, fika i alla dess former.
Telefonsamtal och mailläsning och jag har då även svarat på en del mail.
jag fick ett fint mail häromdagen som jag tänker lägga upp här, hoppas ingen har problem med det.
Fint och känslosamt var det i allafall och betydelsen för mej är stor, här kommer det.

Mailet började med en överskrift.

Du starka kvinna!

Hejsan!
Fick för ett tag sedan en länk till din blogg från Carola (lolaloves.blogg.se) och har sedan dess följt din blogg!
En otroligt inspirerande kvinna, du ger mod och hopp till många som möt motgångar. Jag kan inte i min vildaste fantasi föreställa mig hur det har varit och gå igenom allt hemskt du varit med om!
Jag är glad att du valt att gå ut i en öppen blogg och berätta din historia, modigt gjort!

jag gifte mig själv i somras och skulle nog inte överleva om något sånt hände mig. Nu var det tusen gånger värre då du väntade er gemensamma barn, usch jag får rysningar. Hur fan kan man se så falsk ut på bröllopsbildena och sen gå bakom ryggen på dig är för mig ofattbart.

Du har fått världen sötaste dotter, man bara smälter!
Kämpa på och var startk, vi är många trogna läsare som stöttar dig!

kram från fruarna Bossen i landskrona

Ja jag har fått världens sötaste unge :)
Och jag kommer att kämpa på.
Jag tycker att det är roligt att min blogg sprider sej och att det är så många som läser om mitt och Mollies upp och ner vända liv.
Att människor är intresserade av mina upp och nergångar, både känslomässigt och som mamma.
Att det är så många som följt mej från att jag blev lämnad höggravid, följt mej genom förlossningen och nu som småbarns förälder.
Det är roligt med den respons man får igenom kommentarer, mail och telefonsamtal.
Och jag som alltid dissat allt vad blogg och media heter, nu ser jag vilka fantastiska människor man kan möta och få så mycket tillbaka av bara av att öppna upp sitt hjärta och berätta om sitt liv.
Tack....

Morgonträning...

Lördagsmorgon i Jockarp.

Blogghistorien forts....

Hehe...Ja vad ska man säga, kanalen är öppen...

Efter inlägget i går, om min sk frus blogg, så försvann den helt huxflux.
Den gick helt enkelt upp i rök.
Kan de vara så att lilla frun tyckte det var jobbigt de som stod där, och att hon helt enkelt skämdes en liten aning över att det hon skrev för något år sedan spelade upp sej som en dålig såpopera nu, så här ett par år senare.
Stod hon inte för sina ord?
Hon ville nog inte ha barn SÅ JÄVLA MYCKET som det stod där och då kan de ju bli lite smått pinsamt.
Om det nu är någon som mot all förmodan hade tyckt att de skulle vara roligt att läsa min sk frus tanka och funderingar över det här med barn och om löften så finns bloggen givetvis arkiverat.
Det är bara att höra av sej så ska jag med nöje skicka er ett ex.

Jag förstår att människor förändras.
Det har även jag gjort, jag har själv gjort en jätteresa.
En resa som jag kan vara stolt över, en ärlig resa.
Jag står för att jag har förändrats, jag tycker det är lätt med tanke på att jag har blivit en betydligt bättre, klokare och ödmjukare person, (på gränsen till tråkig)
Så jag har viss förståels för min sk fru att hon också har förändrats genom åren.
MEN jag har svårt för att förstå att man kan ha en sån längtan till barn och tycka att det är förfärligt att vi som homosexuella inte skulle ha samma rättigheter som alla hetrosexuella.
Och sedan ett par år senare tycka att barn är det värsta som finns och att det helt plötsligt inte fick plats ett barn i hennes liv.
Hon trodde att hon önskade sej det omöjliga, när det omöjliga sen visade sej vara möjligt.
Ja vad händer då?
När det var genomförbart, var det inte längre roligt.

En vän öppnade upp ögonen på mej igen i går.
Det verkar helt klart att den människa jag levt ihop med, gift mej och satt ett litet barn till världen med, alltid har varit lilla stackars offret, de är bara det att jag inte sett de, eller valt att inte se de, men de har ju alltid varit så synd om henne.
Från de med blogginläggen om att det var synd om henne att hon inte hade samma rättigheter som en hetro hade till att, hon aldrig trivdes på några jobb hon haft, alla har varit sååå elak mot henne hela tiden och hon har som hon säger själv, bara blivit mindre och mindre hela tiden.
Det var så synd om henne för hon hade skilda föräldrar, och dom hade inga pengar, dom fick gå till socialen för att få bidrag så dom skulle klara sej.
Sen kommer ju efterkonstruktionen om att jag har tryckt ner henne under alla våra år vi haft tillsammans, och då var det ju hemskans synd om henne igen.
Jag säger bara väx upp människa och ta ditt förbannade ansvar.

Jag fick ett mail av en gammal vän till min sk fru igår, där hon skriver.

Vi läser din blogg och förundras över hur J kan vara som hon är... Jag förstår liksom inte? Och det du skrev idag om alla frågor hon hade skrivit på sin egna blogg...Vad håller hon på med? Vem är hon egentligen?
Tycker bara hon är så obehaglig och ...usch nä.. Ingen människa jag skulle vilja vara vän med igen.
jag tror att du och din lilla prinsessa mår bäst utan henne. Jag skulle aldrig våga lämna henne ensam med barnet om jag hade vart du...om hon nu hade kommit tillbaka. Hade vart livrädd att hon skulle skada henne *hemsk känsla*.. men jag litar verkligen inte på J efter allt hon gjort dig och Mollie.

Ja förnuftiga människor jag har runt mej, men så har dom egna barn som dom fått kämpa för att få, och till skillnad från min sk fru så har dom valt att ta hand om barnen tillsammans och stötta varandra istället för att bara hoppa på ett annat tåg som for förbi.
Nej jag tycker att min sk frun ska släppa sargen och kom in i matchen.

Nu till Mollie.
Till hennes meritlista kan således tilläggas.
Vändning från rygg till mage. Numera i båda varven.
Hålla och grepa skallran.
Prata lite med sin mamma.
Sträcka sej efter mobilen.
Nu pratar vi framsteg, här händer minsann grejer..
Snart ska hon väl ta körkort med :) Tiden går fort.

Ja nu får vi skynda oss ett liv pågår här.

Vilar sej i form...

Jockarp.

Blogg...

               honojag

Dagens inlägg ska jag börja med att jag ska ge min sk fru lite svar på dom frågor hon uppenbarligen har tampats med under några år.
Jag sladdad in på hennes gamla blogg och jag var ju bara tvungen att läsa lite.

I ett inlägg skriver hon.

Varför?

Varför kan inte jag.

* Hålla min älskade i handen
* Få barn utan att folk ska komma hem till mig och bedömma om jag är redig i huvudet?
* Gifta mig

Saker som du som läser antagligen tar för givet...

I ett annat inlägg ungefär samma ord....

Varför kan inte jag få hålla handen med min älskling? Sånt som ni hetro tar för givet...
Varför kan inte jag få skaffa barn typ imorgon??? Jag vill ha barn...och det skulle inte vara något misstag som bara hände och nu får man väl ta hand om det...NEJ jag VILL HA BARN SÅ JÄVLA MKT! Sånt som ni hetro tar för givet!

Ja alla läsare, nu får ni ursäkta mej men jag måste skratta lite här först innan jag fortsätter att skriva.

Ni förstår kanske mina känslor.
JAG VILL HA BARN SÅ JÄVLA MKT! är detta ett skämt eller?
Jag sitter här med tom blick och öppen mun och bara skakar på huvudet.
Människan kan uppenbarligen inte vara helt frisk.
Hon måste helt enkelt ha något allvarligt fel någonstans, kan någon rätta till det tro?

Jag kan svaret på hennes frågor.
Hon kunde få punkt två och tre utan några som helst problem och svårigheter, men hon var själv inte mogen för att ta ansvar och förstå innebörden av dom rättigheter vi faktiskt har fått.
Man ska vara väldigt försiktig med vad man önskar sej, hon undrar VARFÖR....

Men som en vän säger till mej.
Ni homosexuella borde fan inte ha rättigheter till att gifta er och skaffa barn, ni klarar ju uppenbarligen inte av det, du ser ju hur det gick för dej.
Ja jag vet att det sägs med glimten i ögat, men det kan ju vara precis vad folk tänker i största allmänhet, när dom hör denna sjuka story
Så det är ju sorgligt att min sk fru ska ställa till det, smutskasta och fördärva all den rätt vi numera fått som homosexuella.
Det är beklagligt.

I ett annat inlägg frågar hon sej en annan fråga.
Där vet jag inte heller hur jag ska tolka de som skrivs, men uppenbart är ju att människan inte inser eller förstår innehållet och vidden av dom ord hon skriver.
Jag tänker inte klanka ner på henne eller de hon skriver men man kan ju inte göra något annat än att fundera på vad som rör sej i knoppen på en människa som skriver det ena och gör precis tvärtom.
Eller är det så att det är jag som inte förstår.
Rätta mej om jag har fel, men kan detta tolkas på något annat sätt än det sätt jag gör.

Här kommer inlägget....
Jag frågar mej varför inte folk håller vad dom lovar?
Nån som vet?

Hon står där med frågetecknet och undrar varför...
Något år senare står jag här med exakt samma frågetecken, jag står här med frågan efter det hon gjort mot mej, att hon inte höll vad hon lovade.
Hon frågade och ville ha ett svar.
Nu frågar jag henne VARFÖR håller man inte vad man lovar?
Hon lovade stort men de höll tunt...Väldigt tunt.



Bildbevis på att man kan gifta sej och skaffa barn utan några större problem, nästan lite väl enkelt kan jag tycka.

Bröllopskyss..

Och ett barn...

Funderingar i Jockarp.

Ryska barnhem...

Dagarna går, och alla ser olika ut, vi tampas kanske med lite andra problem än vad "vanliga" familjer gör, men på det hela taget tror jag inte de skiljer så mycket, ja förutom att jag är själv med Mollie då.
Annars går det sakta men säkert, vi har nu våra små rutiner, även om vi inte följer dom till punkt och pricka så är dom där i bakhuvudet.
I går var det babycafé igen kan bara säga trevligt. Det är nog ett ställe som jag inte skulle gått till om jag hade haft en partner.
Vi pratade om vikt, längd, tänder, tidig eller sent utvecklade barn, ja om det mesta som hör till en småbarnsförälders vardag.
Usch vad de låter mossigt.

Sen blev det uppför källabacken med en vän, en långpromenad på berget alltså.
Jag lyckades inte vara tyst uppför denna gången heller vilket då givetvis resulterade i ett fruktansvärt flåsande. Promenaden avslutades i soffan med en kopp kaffe och en cheescake.
Den där cheescaken kommer bli min död, jag ångrar mej nästan att jag lärde mej att göra den.

Mollie ska vara väldigt glad över att hon bor i Jockarp och inte på ett Ryskt barnhem, de ska hon vara av många anledningar, men främst att om hon hade bott där så kan jag garantera att hon i går hade fått nappen fast tejpad runt munnen.
Jag ljuger inte om den flög ut 70 gånger och lika många gånger var jag där och stoppade i den, Grr, sådana dagar önskar man nästan att man bott i en etta med kokvrå och inte i en kåk som är över tjugo meter långt, och där spjälisen är i ena änden och soffan i den andra.
Här snackar vi träningspass.

Det var någon som informerade mej om att min sk fru eller hennes "dubbelgångare" befann sej i city.
De kan säkert vara så att det var min sk fru, som dom såg och kommentarskrivaren gjorde verkligen rätt i att kolla lite extra noga på henne.
För sådan personer växer ju inte på träd, dom borde faktiskt fridlysas för de kan ju inte finnas särskilt många av den sorten, den sorten som överger sin fru och sitt barn. (som väl är)

Sen var de det där som alla sa till mej när jag var som längst ner i galoscherna för fem månader sen om att efter regn kommer sol, ja de verkar faktiskt stämma.
När människor sa det till mej då, så tänkte jag bara, att här står jag med mörka regnmoln över huvudet och är totalt dyblöt från topp till tå av ett regn som inte någonsin verkade vilja ta slut.
Och då snackar dom om sol
Men faktum är att nu känner jag att för varje dag som går så är det fler och fler strålar som lyser på mej.
Och solen strålar betydligt oftare på mej nu.
Jag begriper ju klart att det kommer att komma dagar då det regnar och ser mörkt ut, och det kommer komma dagar då jag står där igen totalt genomblöt, och undra vad det är som hänt.
Men jag hoppas bara det tar tid mellan skurarna så man hinner torka och värma upp sin blöta, kalla kropp.

Och myset gör så gott hon kan, för att hålla mamma i solen.

Det är svårt att inte älska dej....

Solen i Jockarp

Våren...

Jag älskar dej...

Första Mars och det ljusnar, de är ljust längre på kvällarna nu och det är ju underbart.
Det är även ljusare på många andra sätt.
Jag var ju i kontakt med socialtanten i går, efter många om och men så fick jag slutligen tag på henne.
Vi hade ett bra samtal. Vi pratade om Mollie, om faderskapsutredningen, hur lång tid det skulle ta.
Enligt henne var det inget jag behövde fundera över, utan det låg på hennes bord, och jag behövde bara vänta på att lilla pappret ska dimpa ner i lådan och informera mej om att allt var avskrivet och klart.

Vi diskuterade även en fråga som jag funderat på ett tag, och det är den om det skulle hända mej något, vad skulle hända med Mollie då, ja vad skulle hända?
Med tanke på att jag fortfarande är gift var jag rädd för att det skulle kunna bli så att min sk fru skulle gå in som vårdnadshavare. Så är inte fallet, utan det är som i alla andra fall.
Skulle vårdnadshavaren avlida så går barnet via socialen och sen oftast ut till någon i vårdnadshavarens närhet.
För att bättre på barnets chanser att få bo hos personer dom känner och dom är trygga med så kan man skriva ett papper en sk viljedeklaration.
Det är då min högsta önskan om hur jag vill att livet ska se ut för Mollie om det skulle hända mej något. Exakt ett sådant papper skulle jag och min sk fru skriva på innan förlossningen var det tänkt.
(Men det hann vi inte).
Men om det nu varit så att hon valt att stanna som nu normalt funtade människor hade gjort, så skulle vi skrivit på ett sånt papper. Anledningen till det skulle vara för om det nu skulle hända mej något vid förlossningen och jag skulle bli gravt skadad eller avlida, så hade ju inte min sk fru blivit vårdnadshavare. Utan då hade socialen gått in och vidare placerat ut barnet på ett för vad dom tycker lämpligt ställe.
Alltså inte alls säkert att min sk fru skulle fått vårdnaden om sitt eget barn.
Ja snacka om att det är förvirrande.

Nu är vi i ett annat läge, men jag vill ändå försäkra mej om att Mollie kommer att vara i trygga händer om något skulle hända mej.
Så därför kom  frågan upp och vidare nu då ska det skrivas en viljedeklaration, vilket jag ska ta upp med min jurist, inom det snaraste.
Inte farligt invecklat det här.

Vi pratade även om den här tidningsartikeln, vi pratade fram och tillbaka om vad som var rätt och fel, om vad som skulle tas upp och vikten av det.
Vad som kunde hända efter att repotaget kommit ut.
Hon ville inte råda mej till något, men hon tyckte det var moget och ansvarsfullt av mej att kontakta henne vad det gällde mina frågor, hon tyckte det bevisade att det var ett genomtänkt beslut av mej.
Ja jag säger ju det, jag är en klok kvinna, och klokare har jag blivit de sista året, jag har som sagt var inte haft något annat val.

Fick en fruktansvärt glädjande nyhet till mej i går. Två av mina vänner är äntligen gravida, jag tyckte det var så roligt så jag nästan började gråta.
Jag har den senaste tiden kommit i kontakt med så många par som försöker få ett litet barn försöker att bilda en liten familj. Hetro eller homo har inte spelat någon roll alla kämpar dom mot samma mål.
Jag har följt deras kamp, så därför blir man så glad när det äntligen lyckas.
När man ser alla dessa par som kämpar precis som vi gjorde, så förstår jag min sk fru val bara ännu mindre, jag förstår dom inte alls rättare sagt.
Hon hade allt, allt man kan önska sej, allt vad många av dessa par mest av allt önskar sej, de hade hon så nära, men ändå förkastar hon bara det.
Kan tyvärr bara säga, sjuka, sjuka människa.
Och till mina vänner säger jag grattis grattis, och jag längtar till vi ses så jag kan krama om er riktigt ordentligt, jag är så glad för er skull.

Nu blir det promenad på berget..



Så här bra har vi det i vår lilla familj :)

 Familjelycka i Jockarp.

Trallalalala...

Oj vilken kväll det blev.
Vinst för min bingokamrat, nit för mej.
Myset nattades och sov som en stock.
Livliga diskussioner om den sk frun och hennes störda beteende.
Kommer man någon gång få klarhet i vad som hänt?
Vet ej.

Men jag är helt på det klara med vad jag kan, får och måste göra för min, Mollies och för andra människors skull.
Som jag sagt innan, man gör rätt i att inte bli ovän med mej.
Jag känner mej numera stark, starkare än jag känt mej på länge, och starkare blir jag.
Vindarna har vänt, äntligen känner jag att mina känslor svalnar, mer och mer, dag för dag för henne, och jag välkomnar det.
Ju mindre känslor jag har för henne desto starkare blir jag.
Och efter fem månader utan ett ljud ifrån henne får man väl kallt räkna med att poletten inte har trillat ner, och hon är inte kapabel till bättring.

Den person som jag levt med och älskar, har älskat, som jag är gift med, har inte hört av sej på fem månader.
Hon förstår inte vad hon gjort, vilket är mycket tragiskt för henne.
För nu lär hon aldrig igen kunna gå rakryggad, och det med all rätt.
Sanningen är på väg ut i ljuset..Jag är tvungen och ingen ska någonsin kunna komma och säga att jag inte försökt, att jag inte har varit förlåtande.
Mina famn och mitt sinne har varit öppet för henne.
Jag har varit villig att förlåta att försöka förstå henne, varför hon valde bort oss, villig att förlåta hennes otrohet.
Min vilja och chans till förlåtande har jag gett henne.
Men den chansen tog hon inte.

Detta får hon nu leva med och jag ska gör mitt bästa så att hon ska bli påmind om det.
Jag är inte avundsjuk. Ensam, ensammare, och så min sk fru.
Jag ska använda mina kontakter och nå ut överallt.
Jag har levt efter hennes val, nu är det dax för mej att göra mina egna.
Och nu ska hon få leva efter dom.
Det är väl rättvist.
Äntligen.

Inga tårar kommer mera att fällas för hennes skull. den kvoten är fylld, hon förtjänar dom inte.
Jag finner inget hat i mot henne men jag känner ett hat i mot det hon gjort mot mej, och jag ser med andra ögon på det hon gjort och jag ser med en annan skärpa.
Äntligen

Jag är stark, jag har trumf i alla tänkbara lägen hon ligger i ett grymt underläge, och där ska hon förbli, där ska hon och hennes familj för alltid vara i mina ögon, hon/dom är numera från denna stund inte längre värda mej.
Min dörr är stängd.
Äntligen.

De ramlade in en hel hög med flis i brevlådan, som jag inte räknade med, jag undrar just om livet inte är lite väl bra och det går nästan lite väl bra för mej just nu, vad är det som händer?
Från att allt såg nattsvart ut till att vända och man ser små fjärila flyga omkring, man ser blommorna blomma, man hör fåglarnas sång, och jag känner en längtan till solens strålar som ska bränna mot min hud, jag blickar framåt....De går bra nu....
Äntligen..

Fick ett mail från en annan flata, hon och hennes partner kämpar för att få ett litet barn. Sex försök och fortfarande inget pluss. Jag vet vad dom går igenom och jag lider med dom.
Hon skriver att det är bra att de kommer fram i ljuset, min historia, och att det är mycket i svensk lag som är tokigt, hon skriver att bara det att man inte får insemineras som ensamstående i Sverige, men i Danmark går det bra.
Ja det är mycket som är märkligt.
Hon skriver att vi ska kämpa vidare, dom i mot ett pluss och jag med att förändra Sverige, steg för steg.
Sånt känns enormt att få till sej, och det gör en ännu starkare och ännu mer övertygad om att det jag gör är rätt.
Enade vi stå söndrade vi falla....
Så tack bruden.

Man kan ju inget annat än att mysa...

Mys i Jockarp.

Telefonsamtal...

Idag.
Sju månader sen vi lovade varandra evig trohet, nöd och lust, och jadijadijadi.... ja vad ska man säga?

I går...
Fick jag ett väldigt märkligt telefonsamtal av en släkting till min sk fru, jag kunde inte sätta fingret på vad person egentligen hade för ärende.
Men ena delen av mej kände att personen vill visa sitt deltagande över den sits jag nu blivit ofrivilligt satt i.
Den andra delen av mej kände nog mer att personen var nyfiken och ville att jag skulle börja berätta vad som hänt, de gjorde jag således inte, för frågar man inte, så får man inget veta.
Det kan ju även vara så att personen ville döva sitt samvete över sina blodsband personen har med min sk fru.
Detta är nu bara mina högst personliga tankar och funderingar.
Skumt var det i allafall.
Men fortsättning följer kanske.

Fick ett annat samtal som gjorde mej helt bestört, hela mitt sista år rullades upp och jag kände igen känslorna av att känna sej otillräcklig, och jag förstod inte.
Jag vill hjälpa men jag vet inte på vilket sätt. Och går det att hjälpa?
Det var ett sorgligt samtal, men jag hoppas på det bästa resultatet och det enda jag kunde göra i nuläget var att säga att mina öron och min dörr stod till förfogande för mina vänner.

Sen var det ju melodifestival igen, myset och jag hängde nere på lister hos goda vänner. Fisk och skaldjurssoppa serverades till förrätt, oxfilé och hasselbackspotatis till huvudrätt och fruktsallad och glass till efterrätt.
Även barnvakt ingick, till både min och Mollies stora glädje.
Jag berättade de senaste som hänt i vårt liv.
Att Mollie börjat prata så smått att morföräldrarna är på resandefot, om att det varit en journalist och en fotograf här hemma i byn och att de skulle skrivas ett repotage om myset och min situation.
Att repotaget skulle landa på fyra-fem sidor i tidningen...
Alla tyckte det var bra att storyn kommer ut.
Vi avslutade även denna kväll med en match alfapet, vilken jag igår tyvärr inte vann...

Idag har vi varit i Valje på fika och mys, jag passade på att få lite hjälp av min fina vän att sköta om Mollie, så hon fick sej en välbehövlig manikyr.
Jag har misskött henne vad det gäller det, jag har inte klippt hennes små naglar på hela tiden och hon är ju tre månader nu.
Men hon är ju så liten och man är ju så rädd att det ska gå åt skogen, men nu gjordes det av en van hand så nu är hon tipp topp igen.
De var mysigt att bara hänga med sina vänner, avslappnat, lungt skönt och tryggt, precis som en söndag ska vara.

Nu har vi tänt ljus i hela huset och väntar på att det ska bli dax att spela bingo.
Vi blir nog kvar i soffan under filten i kväll och bara myser med varandra.
I morgon är det så dax att prata med socialen igen och försöka reda ut ett och annat, jag hoppas att det ska gå smidigt. Usch...

Schlagerkväll.

Söndagsmys i Jockarp.

Media och lagar...

Kan man bli gladare än när man tar upp sin telefon på morgonen kl 07,30 och de står ett meddelande om att en människa längtar efter en, sånt gör en glad hela dagen. Sådana meddelande får jag. *Ler*

Vi var på en trevlig lunch igår, de var jag och Mollie och tre andra mammor och sex andra barn där, det var fullt hus kan man säga, ungar överallt, myset blev trött och sov nästan hela tiden i soffan.
Skönt så jag kunde äta och prata ostört.
Tänk att vi är mammor allihopa, de kunde man inte tro när våra vägar möttes för första gången, men roligt är det.

Var i kontakt med soctanten igen, via mail, men hon ville att jag skulle ringa henne på måndag, brrr, blir lite svett av sånt, gillar inte socialainrättningar precis, men det är väl lika bra att göra som man blir tillsagd.
Jag undrar just hur det går med faderskapsutredningen, ska bli spännande att höra om.
Sen var det lite annat som skulle luftas med, det är mycket att tänka på när man får små knattar, men nu väntar vi då på härliga måndag...

Igår fick jag ett mail från fotografen André, han skickade mej lite bilder på mej och Mollie som han tog.
De var underbara bilder, på vårt vardagsliv, precis som det är en dag i Jockarp.
Jag är super glad över dom, nu får jag ju som sagt var inte lägga ut några här på bloggen än, utan måste vänta till några månader efter tidningssläppet.
Men det hindrar ju inte mej att sitta och titta och njuta av dom, även om jag nu föredrar att kolla live på myset.

Kvällen delades men kanske den sjukaste människan i mitt liv just nu, (med sjukaste menar jag låghumornivå, inte sjuk, sjuk som min sk fru är)
Vi åt en god middag, som alltid, mitt middagstips var pannkakor, men det bjöds på fläskfilé och potatisgratäng, tja de fick väl duga :)
Sen skrattade vi så vill höll på att bryta ihop totalt, tårarna sprutade. Jag är väldigt mycket i mot de här med att skratta åt någon annan person, men i går kunde faktiskt inte jag heller hålla mej, ja herregud, den kvällen går nog till historien.
Tack..

Jag tycker att det är lite roligt, för i allt elände som jag har varit med om den sista tiden, allt detta tokiga vansinniga som hänt mej de sista året, så har det ändå hänt så mycket bra.
Från de att myset kom till alla nya och gamla underbara människor jag träffar.
Tänk alla nya människor som korsat min väg, nya människor man har samtalat med och lärt sej så mycket av.
Alla gamla människor som funnits i ens liv förr, för länge länge sedan, att våra vägar återigen har mötts.

Tänk möjligheten att få komma ut i media och berätta vad som hänt mej och hur tokiga lagarna är i Sverige.
Som en vän sa till mej, tänk att du kanske kan vara med om att ändra lagen i Sverige, tänk att du kanske ska kunna säga det till Mollie en dag, att nu är det si istället för så i Sverige tack vare att jag blivit utsatt för det jag blivit utsatt för.
Och för att jag har kämpat med att nå ut med detta och varit öppen men denna vidriga historia.
Jag hade ju kunnat lägga locket på och göra som min sk fru, gömma och glömma, sticka huvudet i sanden och sitta med min lilla Mollie och vara nöjd här på berget.
Vilket förmodligen min sk fru hade uppskattat.

Men jag är inte sån.
Och jag hade definitivt inte viljat läsa i tidningen om fem, tio år att någon blivit utsatt för något liknande, och veta att jag hade kunnat förhindra det. Så det är upp till kamp.
Ja jag vet att jag drömmer mej iväg just nu, men det kan faktiskt slå in, de kan faktiskt bli så.
Jag vet vad media har för genomslagskraft och jag hoppas innerligt att min dröm kan slå in och bli sann.
För återigen, de jag blivit utsatt för av både min sk fru och att den svenska lagstiftning är ute på cykelbanan och visat sej vara helt  förlegat i detta ärendet, så önskar jag ju givetvis ingen annan detta.

Jockarp.

Stark...

Säger bara Hmm och ?

Bvc och en spruta i varje ben, ja ni förstår ju själva vilken ljudnivå det blev, de skreks för allt vad lungorna orkade syresätta.
Och som mor blir man väldigt sårbar, jag led med min lilla dotter, detta skrik var något helt annat än jag hört innan, detta var rädsla blandat med smärta, usch stackas lilla barn.
Hon bedövades ändå lätt med vad som skulle vara en sockerlösning av något slag, det hjälpte föga.
Resten av dagen var hon ganska låg hon var bara vaken korta stunder, åt, skrattade och jollrade lite, sen somnade hon igen.
På tal om just bedövningsmedel, så när jag gick igenom mitt medicinskåp så hör och häpna men där hittade jag en medicin som heter Sobril. Och vid en snabb goggling av preparatet kan man läsa.

 

Indikationer

Sobril påverkar de vid ångestsyndrom vanliga symtomen: ängslan, ångest, rastlöshet och sömnsvårigheter. Vid depressioner med inslag av nyss nämnda symtom kan Sobril användas tillsammans med sedvanliga antidepressiva.

I mina ögon ett lyckopiller.
Ja det är kanske inte så konstigt att hitta det i mitt medicinskåp, jag hade förmodligen behövt att ta både ett och två piller när jag var som djupast ner i det bottenlösa hålet, men det gjorde jag inte och det är jag idag stolt över.
Jag vet idag att jag är grymt stark, och kommer att klara framtida prövningar galant, utan vare sej piller eller flaskan.
Nej min medicin stavas familj, vänner och samtal.
Tillägas bör, medicinen var inte utskriven till mej.

En kvinna jag inte träffat på några år, var här och förgyllde min eftermiddag i går, helt underbart, hon har ett par grabbar och fostrat dom mestadels själv, som hon sa, du är inte den första kvinnan som är ensamstående.
Nej de är jag inte sa jag, men jag är nog bland dom första som gått igenom detta sjuka som homosexuell, för det är ändå så att som ett homosexuelltpar krävs det betydligt mer planering för att få de här lilla efterlängtade barnet.
Ja de kunde hon hålla med om, men det är väl så att det är starka människor som råkar ut för sådana här saker, bara för att dom helt enkelt är starka nog att klarar av det.
Och som alla säger att man kommer att komma starkare ur detta, frågan är bara vill jag bli starkare, nej jag hade nog hellre varit svag och levt de liv som de var tänkt och det liv vi planerade ihop.
Men de valet fick jag aldrig.

Pratade med en massa fina vänner igår, både live och i lilla luren, vilket bra liv jag har egentligen.
Vänner från söder till långt upp i norr.
Och norr ska jag snart till, de ska bli mysigt att ta Mollie på en långfärd uppåt landet och se vad som erbjuds.
Träffa vänner och prata om livet och låta dom titta på mitt lilla underverk.
För jag är ju faktiskt väldigt mallig och stolt över vad jag har åstadkommit.

Mitt huvud var ömt på insidan, en vän gav mej diagnosen mentalt utmattad, de kan nog stämma, denna veckan har varit grym i många avseenden.
Mycket sociala kontakter, nya människor som passerat i mitt liv, stora saker på gång, ja helt enkelt mycket på spisen, inte konstigt att kroppen reagerar.
Måste försöka att ta de lite lugnare, jag är ju trots allt mamma"ledig"



Stora tjejen sitter själv...


Styrka i Jockarp.

En mördare och ett dött barn....

Vet inte vad det är, men idag kändes det helt rätt att lägga in en fin sommarbild :) Om man klickar på bilden så kan man se den i större format och verkligen se ansiktsuttrycken av den lycka som finns när man gifter sej. Visst ser vi glad och lyckliga ut..

Jag undrar vad som tog åt den lilla kommentar skrivare, gick den in i den berömda väggen eller var det inte roligt längre att leka lilla anonyma skiten?
Nu vet jag ju vem det är med, det är alltid roligt att leka detektiv, och med tanke på att jag är mammaledig och har all tid i världen till just sådana små projekt, så såg jag det som en utmaning.
Men nja, de var nästan lite väl enkelt.
Jag känner att jag börjar bli vass på det här med datorer och har man sen dom rätta kontakterna så är det inte så svårt.
Ska bli roligt när jag möter denna lilla fega prick öga mot öga nån gång, då ska vi se hur det är med tuffheten egentligen.
Kan den vara bortblåst då tro?
Jag tror iallafall att vi nu sett slutet på detta omogna kommenterandet om inte så får vi väl ta de den dagen då nästa kommentar dimper ner.
Men nästa gång kommer jag att hänvisa till den infon jag har och skriva ut vem det är, då lär det nog bli jobbigt att gå på stan utan en mask framför nyllet.
Tillläggas kan ju göras att jag hade fel beträffande hårfärgen, jag ber nu alla blondiner som tog illa upp om ursäkt, förlåt.

Ja sen har det då kommit till min kännedom att det finns folk därute som säger att det jag skriver här i min dagbok/blogg inte stämmer.
Att allt jag skriver är lögn, speciellt det jag skriver om min sk fru och om mina känslor..
Då har jag minsann en fråga.
Är det inte så att min sk fru lämnade mej höggravid?
Är det inte så att hon lämnade mej för en annan brud?
Är det inte så att jag var nygift?
Är det inte så att det var hon som tog sina saker och flyttade?
Är det inte så....?

Jo det är det och det är också så att detta är fakta.

Allt det andra jag skriver om nu, det är hur jag uppfattar och bearbeta detta stora fega fruktansvärda svek, hur jag bearbetar MINA känslor.
Jag utgår inte från hur min sk fru eller hennes familj mår.
Detta är mitt liv som pågår och min dagbok/blogg.
Är det nu nån som har så stora problem med det så förstår jag inte varför dom inte själva börjar blogga, så kan dom berätta sina känslor och sin version av alltihop.
Men säg för fan inte att detta inte är sant.
För jag om någon hade önskat att det inte var sant, men tyvärr så är det det.
För det är jag som sitter här med ett litet barn, ett litet barn som min iskalla sk fru har lämnat.
Och som den kloka journalisten som jag hade möjlighet att få träffa och utbyta erfarenheter med, hon sa att sådana personer som gör så här dom är mördare.
För att deras barn är döda för dom.
Och jag är villig att hålla med henne, jag förstår vad hon menar, min sk fru har ett dött barn.
Detta lilla underbara barn som heter Mollie hon är död för min sk fru. 
Hon har dödat sitt eget barn i tanken.
Fy vilka människor.
Den sanningen är grym och jag förstår att dom personer som går runt och säger att detta inte är sant, att detta inte stämmer som jag skriver, jag förstår att dom är rädda.
Det hade faktiskt jag med varit, jag hade nog känt att hela mitt liv har gått åt pipsvängen för att jag gjorde ett val som jag inte kan eller för den delen inte vill stå för.
Jag förstår att dom är rädda.

Och rädda människor är farliga människor.....

Men vi håller ögonen öppna myset och jag när vi går med våra huvuden högt. För till skillnad mot vissa kan vi faktiskt göra det.

Myset lever i allra högsat grad ;)

Jockarp.

Fotografering....

Gåstolen Mollie har fått låna av sin kompis.

Igår provade vi på en ny runda på berget, det var jag och en vän och barnen, nu snackar vi uppförsbacke.
Jag tror att backen var minst en km lång och de var ingen dålig lutning, de var som en brant skidbacke, men upp skulle vi och upp kom vi.
Min smarta promenadkompis,var tyst hela vägen uppför medans jag pratade, flåsade och pratade lite till, nästa gång ska jag prova vara tyst, hur det nu ska gå..
Mollie fick låna en gåstol av sin kompis, hon provsatt den och de såg rätt bra ut, hon nådde därimot inte ner till golvet, men de dröjer väl inte så länge.

Sen bar det av mot Hällevik och middag så där på en tisdagskväll, gud vad jag älskar spontana upptåg.
Myset var övertrött så hon var lite gnällig, men vi hann iallafall med en runda alfapet utan några större hysteriska utbrott, och lagom till vi skulle köra hem slocknade hon som en klubbad oxe.
Väl hemma i sängen var vi på topp humör igen, ett leende sprattlande litet barn, så det var ju bara att försöka sova räv och få henne att tro att sover mamma så ska även barnet sova, de gick sådär kan jag säga.

Idag har vi varit effektiva myset och jag.
Uppstigning 07.00
Stalltjänst för mej, Mollie låg kvar inne på fårskinnet och lekte med sin mobil.
Nu lär ju wakitakin göra sej, för nu blir det matning av djuren två gånger om dagen och det är ju skönt att slippa ta med sej Mollie ut varje gång.
Satte sen fyr i pannan, så man slipper frysa ihjäl här, känns ju som om vintern kommit tillbaka. Minus tio stod det på lilla termometern. Brrr.
In och piffa till sej lite, och sen in i bilen för färd mot stora city.
In på ica för en snabbhandling, lite nybakade frallor så att fotografen skullle kunna jobba i lugn och ro och med en mätt mage.

09.30 fotografering.
En mer sympatisk och mysigare person är nog svår att hitta, helt klart rätt människa på rätt plats, med rätt jobb.
Han tog fantastiska bilder på mej och grynet, även kusinen och lite hästar fick ställa upp som modeller.
Vi gick på en promenad på berget där vi pratade om livet i allmänhet, vi pratade om vad som hänt mej och vi pratade om vad han hade i sin ryggsäck.
Han sa en sak som fastnade i mitt huvud och det var om min sk fru.
Han sa.
-Det är väldigt synd om henne, men det är ingen som vill trösta henne.
Och det stämmer nog, och dom som nu mot all förmodan skulle få för sej att trösta henne, dom är utan allt rimligt vett och inte riktigt kloka.
Vi avslutade fyra timmar senare, och både han och jag kände en stor glädje över att våra vägar möttes, vi gav varandra en hel del. Och han gav ett löfte om att skicka bilderna så fort som möjligt, även om jag inte får använda dom förens tidningen legat ute i sina månader, så är det skoj att ha för framtida bruk.

Sen lastades lilla grynet in i bilen för färd norrut, vi skulle hälsa på och luncha med en gammal klasskompis.
Det bjöds på en god sallad och efter det kaffe och semla.
Diskussionerna och ämnena avlöste varandra och det kändes som vi setts dagligen efter vi hade slutat skola, med vissa människor är det så lätt att prata, ingen pinsam tystnad där inte.
Tack för en mysig eftermiddag.

Nu blir det till att regera i soffan resten av kvällen.

Jag och myset.

Fina bilder Mollies moster har tagit..

Givande dag i Jockarp.