Ryska barnhem...

Dagarna går, och alla ser olika ut, vi tampas kanske med lite andra problem än vad "vanliga" familjer gör, men på det hela taget tror jag inte de skiljer så mycket, ja förutom att jag är själv med Mollie då.
Annars går det sakta men säkert, vi har nu våra små rutiner, även om vi inte följer dom till punkt och pricka så är dom där i bakhuvudet.
I går var det babycafé igen kan bara säga trevligt. Det är nog ett ställe som jag inte skulle gått till om jag hade haft en partner.
Vi pratade om vikt, längd, tänder, tidig eller sent utvecklade barn, ja om det mesta som hör till en småbarnsförälders vardag.
Usch vad de låter mossigt.

Sen blev det uppför källabacken med en vän, en långpromenad på berget alltså.
Jag lyckades inte vara tyst uppför denna gången heller vilket då givetvis resulterade i ett fruktansvärt flåsande. Promenaden avslutades i soffan med en kopp kaffe och en cheescake.
Den där cheescaken kommer bli min död, jag ångrar mej nästan att jag lärde mej att göra den.

Mollie ska vara väldigt glad över att hon bor i Jockarp och inte på ett Ryskt barnhem, de ska hon vara av många anledningar, men främst att om hon hade bott där så kan jag garantera att hon i går hade fått nappen fast tejpad runt munnen.
Jag ljuger inte om den flög ut 70 gånger och lika många gånger var jag där och stoppade i den, Grr, sådana dagar önskar man nästan att man bott i en etta med kokvrå och inte i en kåk som är över tjugo meter långt, och där spjälisen är i ena änden och soffan i den andra.
Här snackar vi träningspass.

Det var någon som informerade mej om att min sk fru eller hennes "dubbelgångare" befann sej i city.
De kan säkert vara så att det var min sk fru, som dom såg och kommentarskrivaren gjorde verkligen rätt i att kolla lite extra noga på henne.
För sådan personer växer ju inte på träd, dom borde faktiskt fridlysas för de kan ju inte finnas särskilt många av den sorten, den sorten som överger sin fru och sitt barn. (som väl är)

Sen var de det där som alla sa till mej när jag var som längst ner i galoscherna för fem månader sen om att efter regn kommer sol, ja de verkar faktiskt stämma.
När människor sa det till mej då, så tänkte jag bara, att här står jag med mörka regnmoln över huvudet och är totalt dyblöt från topp till tå av ett regn som inte någonsin verkade vilja ta slut.
Och då snackar dom om sol
Men faktum är att nu känner jag att för varje dag som går så är det fler och fler strålar som lyser på mej.
Och solen strålar betydligt oftare på mej nu.
Jag begriper ju klart att det kommer att komma dagar då det regnar och ser mörkt ut, och det kommer komma dagar då jag står där igen totalt genomblöt, och undra vad det är som hänt.
Men jag hoppas bara det tar tid mellan skurarna så man hinner torka och värma upp sin blöta, kalla kropp.

Och myset gör så gott hon kan, för att hålla mamma i solen.

Det är svårt att inte älska dej....

Solen i Jockarp