Blogghistorien forts....

Hehe...Ja vad ska man säga, kanalen är öppen...

Efter inlägget i går, om min sk frus blogg, så försvann den helt huxflux.
Den gick helt enkelt upp i rök.
Kan de vara så att lilla frun tyckte det var jobbigt de som stod där, och att hon helt enkelt skämdes en liten aning över att det hon skrev för något år sedan spelade upp sej som en dålig såpopera nu, så här ett par år senare.
Stod hon inte för sina ord?
Hon ville nog inte ha barn SÅ JÄVLA MYCKET som det stod där och då kan de ju bli lite smått pinsamt.
Om det nu är någon som mot all förmodan hade tyckt att de skulle vara roligt att läsa min sk frus tanka och funderingar över det här med barn och om löften så finns bloggen givetvis arkiverat.
Det är bara att höra av sej så ska jag med nöje skicka er ett ex.

Jag förstår att människor förändras.
Det har även jag gjort, jag har själv gjort en jätteresa.
En resa som jag kan vara stolt över, en ärlig resa.
Jag står för att jag har förändrats, jag tycker det är lätt med tanke på att jag har blivit en betydligt bättre, klokare och ödmjukare person, (på gränsen till tråkig)
Så jag har viss förståels för min sk fru att hon också har förändrats genom åren.
MEN jag har svårt för att förstå att man kan ha en sån längtan till barn och tycka att det är förfärligt att vi som homosexuella inte skulle ha samma rättigheter som alla hetrosexuella.
Och sedan ett par år senare tycka att barn är det värsta som finns och att det helt plötsligt inte fick plats ett barn i hennes liv.
Hon trodde att hon önskade sej det omöjliga, när det omöjliga sen visade sej vara möjligt.
Ja vad händer då?
När det var genomförbart, var det inte längre roligt.

En vän öppnade upp ögonen på mej igen i går.
Det verkar helt klart att den människa jag levt ihop med, gift mej och satt ett litet barn till världen med, alltid har varit lilla stackars offret, de är bara det att jag inte sett de, eller valt att inte se de, men de har ju alltid varit så synd om henne.
Från de med blogginläggen om att det var synd om henne att hon inte hade samma rättigheter som en hetro hade till att, hon aldrig trivdes på några jobb hon haft, alla har varit sååå elak mot henne hela tiden och hon har som hon säger själv, bara blivit mindre och mindre hela tiden.
Det var så synd om henne för hon hade skilda föräldrar, och dom hade inga pengar, dom fick gå till socialen för att få bidrag så dom skulle klara sej.
Sen kommer ju efterkonstruktionen om att jag har tryckt ner henne under alla våra år vi haft tillsammans, och då var det ju hemskans synd om henne igen.
Jag säger bara väx upp människa och ta ditt förbannade ansvar.

Jag fick ett mail av en gammal vän till min sk fru igår, där hon skriver.

Vi läser din blogg och förundras över hur J kan vara som hon är... Jag förstår liksom inte? Och det du skrev idag om alla frågor hon hade skrivit på sin egna blogg...Vad håller hon på med? Vem är hon egentligen?
Tycker bara hon är så obehaglig och ...usch nä.. Ingen människa jag skulle vilja vara vän med igen.
jag tror att du och din lilla prinsessa mår bäst utan henne. Jag skulle aldrig våga lämna henne ensam med barnet om jag hade vart du...om hon nu hade kommit tillbaka. Hade vart livrädd att hon skulle skada henne *hemsk känsla*.. men jag litar verkligen inte på J efter allt hon gjort dig och Mollie.

Ja förnuftiga människor jag har runt mej, men så har dom egna barn som dom fått kämpa för att få, och till skillnad från min sk fru så har dom valt att ta hand om barnen tillsammans och stötta varandra istället för att bara hoppa på ett annat tåg som for förbi.
Nej jag tycker att min sk frun ska släppa sargen och kom in i matchen.

Nu till Mollie.
Till hennes meritlista kan således tilläggas.
Vändning från rygg till mage. Numera i båda varven.
Hålla och grepa skallran.
Prata lite med sin mamma.
Sträcka sej efter mobilen.
Nu pratar vi framsteg, här händer minsann grejer..
Snart ska hon väl ta körkort med :) Tiden går fort.

Ja nu får vi skynda oss ett liv pågår här.

Vilar sej i form...

Jockarp.