Sol och skam....

Jag har överlagt med min cheescakesmentor vad det gäller receptet på cheescaken och tyvärr ska det tydligen hanteras som den stadshemlighet det är.
Detta förstår ni då att de kommer att resulterar i att det inte kommer att läggas ut på denna sida.
Jag vet med mej att jag redan gjort vissa övertramp med receptet, senast igår skickade jag det via facebooksidan till en kompis.
Om hon tänke sprida det vidare så måste hon tyvärr tystas en gång för alla.
För så hemligt är det tydligen.
Själv är jag väldigt emot att man inte vill dela med sej av snaskiga recept, men jag måste ju respektera min mentors beslut.
Jag ska se vad jag kan göra, om det finns någon möjlighet till ändring framöver i denna frågan.
Jag lovar då att återkomma.

I går, var det ett helt förträffligt väder i Jockarp, vi satt ute och brunade oss på altanen hela dagen lång, var bara inne små korta stunder för att sköta undan lite viktiga mailkontakter och telefonsamtal.
Myset sov nästan hela dagen, det tog nog reält på de lilla livet med djurparksäventyret, de var ju inte utan att man själv också var lite sliten.
Fram mot kvällen när en god middag intagits så satte jag mej ner i soffan och skrev ett väldigt långt och myndigt brev, jag börjar bli bra på det där, att formulerar i ord vad jag tänker och känner, ju bättre de känns, ju lättare blir det.
Det finns inte en enda myndighet jag inte skulle våga skriva långa utförlig mail till idag. Ja de finns väl snart inte så många myndigheter kvar heller som jag inte skrivit till.
Börjar gilla kontakten och utmaningarna i allt det här, allt ifrån då myndigheter till mediakontakterna.
Det är spännande.
Hornen på tjurarna är tagna.
Och det verkar som att ju fler horn man tar, ju starkare blir man.

Fick även reda på en lite smått otrolig sak i går, man tror inte att det är sant.
Tänk att åka sextio mil för att komma ifrån lilla Sölvesborg och tro att man ska vara osynlig att ingen ska se en.
Att ingen ska veta vad man gjort för något, att man ska kunna leva ett bekymmersfritt liv trots allt man gjort och ställt till med.
Tänk att man då stöter på människor att man tittar dom i ögonen och sen känner en så stor skuld i det man gjort så man vänder bort blicken från personer man möter och låtsas att man inte känner personen i fråga.
Vad tyder det på?
Jag har gjort så nångång när jag var mindre och hade varit jätte full och betet mej som en riktig liten skit, och det var just hur jag kände mej i den situationen, som en riktig liten skit.
Det är väl en känsla man inte vill gå och dras med allt för länge va?
Jag tror att jag vet en som känner sej som en riktig liten skit just nu, en feg liten mus som inte vågar se kända människor i ögonen.
Varför är det så?
Skam?
För vad då?

Jag hade en jobbig natt, med en  fruktansvärd dröm, den handlade om myset, och att hon snubblade ner med huvudet före i ett djupt dyhål, jag kastade mej handöst efter, men hon var så hal så jag kunde inte få upp henne.
Den stod en karl lite längre bort med en rödjacka och bara glodde, jag skrek förtvivlat att jag behövde hjälp och drog i mitt barn.
Till slut orkade jag få upp henne över ytan, karl jävlen bara fortsatte och glo.
Jag såg inte i drömmen vem det var och det var nog tur det.
De värsta är nog att det finns såna människor som inte skulle lyft ett finger, fy usch.
Det är väl så att nu när man är förälder så ska man väl oroa sej för sitt barn i dygnets 24 timmar, för resten av livet.
Lika bra att vänja sej.

Var inne på Webbisar och hittade första bilden på mitt lilla mys, hon har blivit stor lilla damen.

Jockarp.