Filmtajm

Kan bara säga att jag har varit helt ute och cyklat vad det gäller film och filminspelning.
Jag trodde att om man skulle göra en dokumentär av något slag, då gick filmaren bara efter själva personen som skulle dokumenteras.
Som typ om jag nu skulle hänga tvätt, klippa gräset eller köra och handla, så trodde jag att dom gled med mej med en kamera och man gick och småpratade lite för sej själv.... Nej nej nej, min värld har varit liten, nu är den något större.
De var så seriöst, allt från ljus till ljud och hur man satt osv, väldigt intressant och lärorikt, men även jobbigt på grund av att man inte var förberedd på allt runt om kring som skulle fixas.
Men de känns som om det kommer att bli lättare och lättare framöver, nu vet man ju ungefär hur det går till.
Själva teamet var förträffligt, vilka människor, dom gjorde verkligen allt för att jag skulle trivas och att det skulle gå så lätt som möjligt för mej och myset, dom lyckades kan jag säga.
Underbara människor.
Enda gången jag var lite svett de var när vi skulle köra in till stan och äta middag, vi skulle lämna all utrustning i huset, när jag fick reda på den ungefärliga prislappen på sexhundratusen på alltihop, så fick jag en klump i magen och jag kan ju säga att jag kände en extra gång så dörren var låst, Puh.
Vi höll på från tio på förmiddagen och vi var inte färdiga fören vid halv sju.
Men som sagt en kanondag, lärorik och nya människomöten, tack.

När jag på kvällen efter att myset hade badat satte mej i soffan så kände jag en stor stolthet, både över mej själv och över min fantastiska lilla dotter, hon var grym hela dagen det verkar som om hon förstod att detta var något som hennes mor behövde göra för att gå vidare i sitt liv, men kanske framför allt för att hejda dessa tokigheter i framtiden.
Jag var så stolt över allt jag gjort sen min sk fru lämnade mej, stolt över hur långt jag faktiskt kommit i mitt sorgearbete, det är en lång väg kvar, men jag går fortfarande, och benen bär mej framåt.
Jag kände även en stolthet och en enorm tacksamhet till min familj och mina vänner som orkat gå med mej i detta, stöttat mej när jag höll på att välta.
Att dom gång på gång hjälpt mej att resa mej utan att säga något. Inga ord om att jag måste ta mej samma, att jag måste skärpa mej, att jag måste ta mej i kragen och sluta fråga och älta detta som hänt.
Vänner och familj som bara varit där och låtit de ta den tid som har behövts.

Jag är inte religiös, men gud ska veta att jag är tacksam för allt det.

Mys..

Jockarp.