Våren...

Jag älskar dej...

Första Mars och det ljusnar, de är ljust längre på kvällarna nu och det är ju underbart.
Det är även ljusare på många andra sätt.
Jag var ju i kontakt med socialtanten i går, efter många om och men så fick jag slutligen tag på henne.
Vi hade ett bra samtal. Vi pratade om Mollie, om faderskapsutredningen, hur lång tid det skulle ta.
Enligt henne var det inget jag behövde fundera över, utan det låg på hennes bord, och jag behövde bara vänta på att lilla pappret ska dimpa ner i lådan och informera mej om att allt var avskrivet och klart.

Vi diskuterade även en fråga som jag funderat på ett tag, och det är den om det skulle hända mej något, vad skulle hända med Mollie då, ja vad skulle hända?
Med tanke på att jag fortfarande är gift var jag rädd för att det skulle kunna bli så att min sk fru skulle gå in som vårdnadshavare. Så är inte fallet, utan det är som i alla andra fall.
Skulle vårdnadshavaren avlida så går barnet via socialen och sen oftast ut till någon i vårdnadshavarens närhet.
För att bättre på barnets chanser att få bo hos personer dom känner och dom är trygga med så kan man skriva ett papper en sk viljedeklaration.
Det är då min högsta önskan om hur jag vill att livet ska se ut för Mollie om det skulle hända mej något. Exakt ett sådant papper skulle jag och min sk fru skriva på innan förlossningen var det tänkt.
(Men det hann vi inte).
Men om det nu varit så att hon valt att stanna som nu normalt funtade människor hade gjort, så skulle vi skrivit på ett sånt papper. Anledningen till det skulle vara för om det nu skulle hända mej något vid förlossningen och jag skulle bli gravt skadad eller avlida, så hade ju inte min sk fru blivit vårdnadshavare. Utan då hade socialen gått in och vidare placerat ut barnet på ett för vad dom tycker lämpligt ställe.
Alltså inte alls säkert att min sk fru skulle fått vårdnaden om sitt eget barn.
Ja snacka om att det är förvirrande.

Nu är vi i ett annat läge, men jag vill ändå försäkra mej om att Mollie kommer att vara i trygga händer om något skulle hända mej.
Så därför kom  frågan upp och vidare nu då ska det skrivas en viljedeklaration, vilket jag ska ta upp med min jurist, inom det snaraste.
Inte farligt invecklat det här.

Vi pratade även om den här tidningsartikeln, vi pratade fram och tillbaka om vad som var rätt och fel, om vad som skulle tas upp och vikten av det.
Vad som kunde hända efter att repotaget kommit ut.
Hon ville inte råda mej till något, men hon tyckte det var moget och ansvarsfullt av mej att kontakta henne vad det gällde mina frågor, hon tyckte det bevisade att det var ett genomtänkt beslut av mej.
Ja jag säger ju det, jag är en klok kvinna, och klokare har jag blivit de sista året, jag har som sagt var inte haft något annat val.

Fick en fruktansvärt glädjande nyhet till mej i går. Två av mina vänner är äntligen gravida, jag tyckte det var så roligt så jag nästan började gråta.
Jag har den senaste tiden kommit i kontakt med så många par som försöker få ett litet barn försöker att bilda en liten familj. Hetro eller homo har inte spelat någon roll alla kämpar dom mot samma mål.
Jag har följt deras kamp, så därför blir man så glad när det äntligen lyckas.
När man ser alla dessa par som kämpar precis som vi gjorde, så förstår jag min sk fru val bara ännu mindre, jag förstår dom inte alls rättare sagt.
Hon hade allt, allt man kan önska sej, allt vad många av dessa par mest av allt önskar sej, de hade hon så nära, men ändå förkastar hon bara det.
Kan tyvärr bara säga, sjuka, sjuka människa.
Och till mina vänner säger jag grattis grattis, och jag längtar till vi ses så jag kan krama om er riktigt ordentligt, jag är så glad för er skull.

Nu blir det promenad på berget..



Så här bra har vi det i vår lilla familj :)

 Familjelycka i Jockarp.