Trallalalala...

Oj vilken kväll det blev.
Vinst för min bingokamrat, nit för mej.
Myset nattades och sov som en stock.
Livliga diskussioner om den sk frun och hennes störda beteende.
Kommer man någon gång få klarhet i vad som hänt?
Vet ej.

Men jag är helt på det klara med vad jag kan, får och måste göra för min, Mollies och för andra människors skull.
Som jag sagt innan, man gör rätt i att inte bli ovän med mej.
Jag känner mej numera stark, starkare än jag känt mej på länge, och starkare blir jag.
Vindarna har vänt, äntligen känner jag att mina känslor svalnar, mer och mer, dag för dag för henne, och jag välkomnar det.
Ju mindre känslor jag har för henne desto starkare blir jag.
Och efter fem månader utan ett ljud ifrån henne får man väl kallt räkna med att poletten inte har trillat ner, och hon är inte kapabel till bättring.

Den person som jag levt med och älskar, har älskat, som jag är gift med, har inte hört av sej på fem månader.
Hon förstår inte vad hon gjort, vilket är mycket tragiskt för henne.
För nu lär hon aldrig igen kunna gå rakryggad, och det med all rätt.
Sanningen är på väg ut i ljuset..Jag är tvungen och ingen ska någonsin kunna komma och säga att jag inte försökt, att jag inte har varit förlåtande.
Mina famn och mitt sinne har varit öppet för henne.
Jag har varit villig att förlåta att försöka förstå henne, varför hon valde bort oss, villig att förlåta hennes otrohet.
Min vilja och chans till förlåtande har jag gett henne.
Men den chansen tog hon inte.

Detta får hon nu leva med och jag ska gör mitt bästa så att hon ska bli påmind om det.
Jag är inte avundsjuk. Ensam, ensammare, och så min sk fru.
Jag ska använda mina kontakter och nå ut överallt.
Jag har levt efter hennes val, nu är det dax för mej att göra mina egna.
Och nu ska hon få leva efter dom.
Det är väl rättvist.
Äntligen.

Inga tårar kommer mera att fällas för hennes skull. den kvoten är fylld, hon förtjänar dom inte.
Jag finner inget hat i mot henne men jag känner ett hat i mot det hon gjort mot mej, och jag ser med andra ögon på det hon gjort och jag ser med en annan skärpa.
Äntligen

Jag är stark, jag har trumf i alla tänkbara lägen hon ligger i ett grymt underläge, och där ska hon förbli, där ska hon och hennes familj för alltid vara i mina ögon, hon/dom är numera från denna stund inte längre värda mej.
Min dörr är stängd.
Äntligen.

De ramlade in en hel hög med flis i brevlådan, som jag inte räknade med, jag undrar just om livet inte är lite väl bra och det går nästan lite väl bra för mej just nu, vad är det som händer?
Från att allt såg nattsvart ut till att vända och man ser små fjärila flyga omkring, man ser blommorna blomma, man hör fåglarnas sång, och jag känner en längtan till solens strålar som ska bränna mot min hud, jag blickar framåt....De går bra nu....
Äntligen..

Fick ett mail från en annan flata, hon och hennes partner kämpar för att få ett litet barn. Sex försök och fortfarande inget pluss. Jag vet vad dom går igenom och jag lider med dom.
Hon skriver att det är bra att de kommer fram i ljuset, min historia, och att det är mycket i svensk lag som är tokigt, hon skriver att bara det att man inte får insemineras som ensamstående i Sverige, men i Danmark går det bra.
Ja det är mycket som är märkligt.
Hon skriver att vi ska kämpa vidare, dom i mot ett pluss och jag med att förändra Sverige, steg för steg.
Sånt känns enormt att få till sej, och det gör en ännu starkare och ännu mer övertygad om att det jag gör är rätt.
Enade vi stå söndrade vi falla....
Så tack bruden.

Man kan ju inget annat än att mysa...

Mys i Jockarp.