Skratt...

Nu har myset och jag lämnat av mina föräldrar vid tåget, dom ska ut på en tripp, men denna gången var det inte bara jubelrop. Speciellt min far har nog lite problem med att lämna Mollie så länge.
Han tycker det är jobbigt att inte få se henne varje dag.
Nu tror han till och med att hon ska kunna gå när han kommer hem, hihi, jag kan ju säga att så länge ska dom inte vara borta.

Fotografen ringde nu på morgonen och ställde in, han hade varit lite krasslig och inte sovit så mycket, och tre timmars bilfärd var tydligen inte så lockande då, så nu ska vi göra ett nytt försök i morgon.
Han avsatte fyra timmar till plåtningen vilket han ville att jag med skulle göra, ett litet problem bara, jag har en lunchdate i morgon, den måste jag försöka flytta på.

Jag pratade med en väldigt speciell människa igår, vi pratade om samvete, hon sa beträffande min sk frus samvete att de enda sättet att rena de på var nog med en väldig massa klorin.
Jag skrattade så jag höll på att göra i byxorna.
Jag tycker att det är skönt att jag kan skratta och till och med skratta åt skämt som innefattar min sk fru, det hade definitivt inte gått för någon månad sen.
Jag vet inte hur det kom sej men vi pratade om att blanda grogg, och då sa min roliga kompis att man skulle ta och använda den där flaskan som brukar stå längst in i städskrubben den som det är en döskalle på, den skulle man använda som blannevann, till groggen till min sk fru.
Nu låter det väldigt grymt, och nej de skulle ju aldrig ske, men bara tanken av vad människor tycker om de hon gjort mot mej och vad dom skulle vilja göra med henne gör mej faktiskt lite upprymnd, fy på mej.
Men kreativiteten ser tydligen inga gränser i detta ärendet.
Jag hävdar då fortfarande bestämt att hon är sjuk och att hon inte behöver en grogg utan i stället vård.
På tal om grogg så kan jag ju tilllägga att jag har fått tillbaka nyckeln till mitt barskåp.
De var ju så att min mamma tog den ifrån mej när jag var som lägst nere i skosulorna i höstas, så att jag inte skulle hitta på något tokigt som jag skulle få ångra.
Och det här väl fyllda barskåpet blev ju omtalat av min sk fru, hon ville komma åt flaskorna, hon sa till och med att hälften av spritflaskorna var hennes.
Och att eftersom jag numera är nykterist så kunde hon minsann ta alltihop, jag undrar just om hon nu fått gå till gröna skylten och hosta upp en slant för att kunna berusa sej och döva sitt dåliga samvete (om hon nu har något)
Men frågan är ska man skratta eller gråta.
Skulle hon komma dragande med det idag så skulle jag säga, att halva ungen var minsann din med men den ville du inte ha...Säger bara Herregud, och lillpojken jesus. Vilka människor det finns va.
Men nu har jag bestämt att jag ska skrattar åt det, och visst är väl det ett steg i rätt riktning.

Ett problem därimot är att hon fortfarande fyller mina dagar, att hon fortfarande finns med så påtagligt i allt jag gör och ställen jag befinner mej på eller pratar om.
Det är ett stort problem, men nu ser jag de mest som en fas jag ska komma över, som jag kommer komma över någon gång.
Och när jag tänker närmre på det så är det väl inte så märkligt egentligen.
För det första har det faktiskt inte gått så lång tid sen hon lämnade mej.
Och jag har ju haft fullt upp med att föda fram ett litet barn och att sen komma in i mamma rollen, vilket kanske gjort att det tar lite längre tid att sudda bort känslorna för henne.
Vidare kan ju tillläggas att vi fortfarande är gifta och kommer så att vara ett tag till.
Och sen är det ju faktiskt så att det var hon som lämnade mej med mina fortfarande så starka känslor för henne.
Så jag får nog så vackert se tiden ann.
Men nu skrattas det iallafall här.

Myset tre månader...

Strålen i mitt liv....

Jockarp.