Jobbiga dagar...

Dom här helgerna dom bara springer förbi, jag fattar inte att man kan ha så mycket att göra när man är mammaledig.
Men så fort de blir fint väder så känns de som om man måste vara ute.Vi befann oss utomhus hela dagen i går, underbart men vilket då resultatet i att inne arbetet sätts lite åt sidan.
Så då har man genast tvätt, disk och städ kvar att utföra när kvällen kommer, om man nu inte prioritera bort de.
Vilket jag mer än gärna gör nu känns det som.
Istället för dom roliga vardagssysslorna stängde vi bara dörren och körde hemifrån, vi åkte till goda vänner och blev bjudna på en god middag.
Djuret som kom upp på tallriken i går kväll var ett fint och väldigt delikat rådjur, till efterrätt blev de pannakotta och vidare en stor skål med godis, skönt med ätdagar i bland.

Jag har ju väldigt mycket sociala saker för mej, jag är sällan ensam eller har det tomt i kalendern.
Jag vet inte om det kan beror på att jag känner att jag måste hålla mej sysselsatt för att inte gräva ner mej och funderar på sånt som jag ändå inte klarar lösa, eller om jag helt enkelt är en väldigt social person.
När jag tog upp mina funderingar med min mor häromdagen så sa hon rent ut att hon tyckte att jag var väldigt osocial med andra människor när jag bodde i hop med min sk fru, bara för att nu inte hon var så intresserad av att träffa människor så behövde ju inte jag låsa in mej.
Men jag tror att det blir så när man kilar stadigt, man låser in sej och sitter och myser i soffan med en varsin laptop i knäet och har tv igång, men det är ingen som tittar. Herregud, låter ju inte klokt, men jag tror att det är så i många hem.
Nu är det iallafall andra bullar som bakas här på Månsagården.

I dag mårs de kymigt, det slog mej med full kraft idag, vad som hänt, ibland gör de det.
Tänker när jag slår upp ögonen att jag är ensam, att jag är ensam om att ta hand om Mollie, ensam, så skulle de ju inte vara, vad har hänt, varför blev det så här.
Idag är en dag med en massa varför,alla jävla frågor som bubblar upp och inga som helst svar.
Hur länge ska man behöva ha det så här?

Om man skulle försöka återigen att komma i kontakt med den sk frun, bara för att få något som helst avslut.
Om det nu är det hon vill, (verkar ju knappt så) varför dra ut på lidandet?
Eller känner hon någon form av njutning?  kan ju vara så?
Som någon sa, sjuk sjukare och sen namnet på min sk fru. Mmm snart villig att hålla med.
Om man skulle försöka få tag på sina saker och få hennes skit bortforslat så man kan avsluta.
Kanske man ska ta kontakt med någon annan i hennes sjuka familj som kan hjälpa mej med detta, dom borde väl också vilja slippa tänka på mej och de lilla barn som skulle blivit en del av deras liv. Kanske jag ska ta kontakt med min gamle vän och se om han vågar göra något, för att få störda familjen till att lösa detta.
Men återigen känns det inte som om det skulle ligga på mej att få ett avslut, de är hon som vill skiljas, de är hon som inte vill ha detta lilla underverk till barn.
Vissa dagar är bara så sjuka.
Vissa dagar blir jag helt knäpp av att tänka på att jag levt i fem år med denna till synes inte friska person, fan man blir ju rädd för sej själv över att man har så grym dåligt omdöme.
Man blir ju rädd över att man fortfarande har dessa kärlekens känslor kvar för denna människa.
Man kan ju inte låta bli att undrar vad det är för fel.

Låt dagen gå i Jockarp...