92 år..

Hon är stark min dotter...Starkast.

Jaha och idag fyller då min sk frus morfar 92 år.
Gubben har alltid varit trevlig och hygglig mot mej, men även han bekände färg när hans barnbarn betet sej på de nog vidrigaste viset man kan göra.
Jag hade bra kontakt med både mormorn och morfarn efter att min sk fru drog.
Jag berättade sanningen för dom för det hade uppenbarligen min sk fru inte gjort, hon hade inte berättat för dom att hon varit otrogen mot mej och att hon hade en ny donna i 08 regionerna.
Hon hade på något sätt glömt att berätta den lilla detaljen.
Hon hade även glömt att berätta att hon inte längre ville ha det barn jag bar på, vårt barn.
När jag berättade de så trodde dom ju mej givetvis inte.
Och nej de är ju för sjukt för att vara sant.

Så de märkliga är hur dom kan ställa sej bakom henne nu när dom sett att det jag sagt var sant.
Jag menar ett par som dom som är i 90 års åldern som har levt ihop i så många år, ett par som kämpat, men alkoholism, dödsfall, homosexuallitet, och att deras egen dotter blev ensam med tre små barn, dom har sett allt detta på nära håll.
Dom har haft ett tufft liv, men ändå stått stadigt och gått enade framåt, och alltid hjälpt andra människor.
Så jag tycker att det är ett väldigt märkligt beteende även från dom, sunda rediga människor, som borde genomskådat detta sjuka som höll på och som hände.

Men dom orkar kanske helt enkelt inte stå upp mot det sjuka, det har kanske helt enkelt blivit för mycket.
Jag tycker det är synd, jag hade gärna ringt och gratta på dagen.
Men med tanke på att dom inte kunnat bemöda sej med att höra av sej till mej efter det att Mollie fötts, så känner jag att det nog inte är några personer jag vill ha i mitt liv.
Och med tanke på deras ålder så är det ju inte nån mening att lägga ner nån större energi på att få en fungerande relation, för man kan ju inte leva i evighet...
Men jag hoppas att kanske även dom vaknar när dom får läsa i tidningen om deras barnbarns bedrifter..

Efter de att statensjärnväg försinkat journalisten i ca två timmar så kom hon då slutligen till lilla Sölvesborg och metropolen Jockarp.
De var ju klart lite kontraster från vad hon var van vid, ingen storstads puls här precis.
Hon var trevlig och lätt att prata med, nästan lite för lätt, tiden gick i en rasande fart, och vips var det dax att åka tillbaka.
Hon var bra uppdaterad på vad jag blivit utsatt för, så hon hängde med bra, vilket underlättade en hel del.
Hon kunde även sätta sej in i min värld ganska bra på grund utav att hon själv varit med om nåt liknande, vilket också hjälpte till att det flöt på så bra.
De kändes som vi förstod varandra väldigt bra. Med vissa människor går allt så lätt.
Tyvärr var jag så uppe i varv och tagen av stunden så jag glömde helt av att ta fram och bjuda på cheescaken som jag gjort av kärlek och med ny visp.
Förlåt.
Nu väntar vi med spänning på ett mail som visar upp resultatet av vår eftermiddag vi hade ihop.
Spänningen är olidlig :)

Uppåt värre i Jockarp.