Stark...

Säger bara Hmm och ?

Bvc och en spruta i varje ben, ja ni förstår ju själva vilken ljudnivå det blev, de skreks för allt vad lungorna orkade syresätta.
Och som mor blir man väldigt sårbar, jag led med min lilla dotter, detta skrik var något helt annat än jag hört innan, detta var rädsla blandat med smärta, usch stackas lilla barn.
Hon bedövades ändå lätt med vad som skulle vara en sockerlösning av något slag, det hjälpte föga.
Resten av dagen var hon ganska låg hon var bara vaken korta stunder, åt, skrattade och jollrade lite, sen somnade hon igen.
På tal om just bedövningsmedel, så när jag gick igenom mitt medicinskåp så hör och häpna men där hittade jag en medicin som heter Sobril. Och vid en snabb goggling av preparatet kan man läsa.

 

Indikationer

Sobril påverkar de vid ångestsyndrom vanliga symtomen: ängslan, ångest, rastlöshet och sömnsvårigheter. Vid depressioner med inslag av nyss nämnda symtom kan Sobril användas tillsammans med sedvanliga antidepressiva.

I mina ögon ett lyckopiller.
Ja det är kanske inte så konstigt att hitta det i mitt medicinskåp, jag hade förmodligen behövt att ta både ett och två piller när jag var som djupast ner i det bottenlösa hålet, men det gjorde jag inte och det är jag idag stolt över.
Jag vet idag att jag är grymt stark, och kommer att klara framtida prövningar galant, utan vare sej piller eller flaskan.
Nej min medicin stavas familj, vänner och samtal.
Tillägas bör, medicinen var inte utskriven till mej.

En kvinna jag inte träffat på några år, var här och förgyllde min eftermiddag i går, helt underbart, hon har ett par grabbar och fostrat dom mestadels själv, som hon sa, du är inte den första kvinnan som är ensamstående.
Nej de är jag inte sa jag, men jag är nog bland dom första som gått igenom detta sjuka som homosexuell, för det är ändå så att som ett homosexuelltpar krävs det betydligt mer planering för att få de här lilla efterlängtade barnet.
Ja de kunde hon hålla med om, men det är väl så att det är starka människor som råkar ut för sådana här saker, bara för att dom helt enkelt är starka nog att klarar av det.
Och som alla säger att man kommer att komma starkare ur detta, frågan är bara vill jag bli starkare, nej jag hade nog hellre varit svag och levt de liv som de var tänkt och det liv vi planerade ihop.
Men de valet fick jag aldrig.

Pratade med en massa fina vänner igår, både live och i lilla luren, vilket bra liv jag har egentligen.
Vänner från söder till långt upp i norr.
Och norr ska jag snart till, de ska bli mysigt att ta Mollie på en långfärd uppåt landet och se vad som erbjuds.
Träffa vänner och prata om livet och låta dom titta på mitt lilla underverk.
För jag är ju faktiskt väldigt mallig och stolt över vad jag har åstadkommit.

Mitt huvud var ömt på insidan, en vän gav mej diagnosen mentalt utmattad, de kan nog stämma, denna veckan har varit grym i många avseenden.
Mycket sociala kontakter, nya människor som passerat i mitt liv, stora saker på gång, ja helt enkelt mycket på spisen, inte konstigt att kroppen reagerar.
Måste försöka att ta de lite lugnare, jag är ju trots allt mamma"ledig"



Stora tjejen sitter själv...


Styrka i Jockarp.